Dagbok: Arbetsförmedlingen.

Dagens möte med arbetslöshetsförmedlingsmänniskorna var, precis som väntat, en orgie i förnedring. De med största säkerhet välmenande männen som höll i spektaklet kämpade tappert mot strulande teknik, de drog vitsar som det artigt skrattades åt, de var hurtiga och pushiga. Jag ville sjunka genom stolen. Jag behöver inte gå en kurs för att lära mig söka jobb. Jag har redan gått tre. Jag behöver inte de här människorna, deras vitsar, deras sympatier eller stöd. Jag behöver få lite pengar, lite ensamhet, lite möjligheter och lite tid. Snälla nån, ge mig lite tid innan ni sätter mig i samma rum som stans samlade morlockpopulation!

Ja, jag satt där, såg mig omkring och en märklig kombination av apati och eufori spred sig i kroppen.
"You are a god among insects", tänkte jag, och jag tänkte att:
"Det är sånna här tillställningar som får folk att gå hem, dricka massor av rödvin, lyssna på Joy Division och skära upp handlederna."
Mitt människoförrakt visste inga gränser. Jag kände mig som Nikanor Teratologen. Och jag visste hela tiden, innerst inne, att det måste vara så här. Bara genom att avsky alla de här stackars människorna kan jag undvika att avsky mig själv för att jag satt mig själv i samma båt.
Imorgon är det möte igen.

Musik: En låt #1.

The Clientele - Where The Universes Are

The Clientele är ett band som gör album, inte låtar. Stämningar, inte melodier.
"Where The Universes Are" är undantaget som bekräftar regeln. Jimmy Webb, en artist jag måste lyssna in mig på, har skrivit låten. Clienteles cover - finstämd, rogivande och himlastormande vacker - återfinns på Merge-samlingen "Old Enough To Know Better", samt här.

Musik: The Happiest Days Of Our Lives.

Vilken usel inledning på dagen. Jag vaknade med hjärtat bultade som i panik efter en sällsynt otäck mardröm. Mina värsta mardrömmar handlar alltid om att jag förlorar förståndet, och det här var nästan en sådan. Jag vaknade innan jag hann gå hela vägen, det var inget dunkande av huvudet mot väggen den här gången, tack och lov. Men ändå. De där drömmarna får mig alltid att gå omkring i någon slags ogenomtränglig dimma resten av dagen. Jag mår precis som jag skulle ha gjort om det som hänt i drömmen skulle ha inträffat på riktigt.

Efter frukost skakade jag tillfälligt av mig drömmen och satte jag mig vid datorn en stund, precis som jag brukar göra. Det första jag läser är att My Favorite har lagt av. Ur askan i elden.
Det kändes som att ta emot ett dödsbud.
--
Jag minns hur jag låg i en stenhård säng i ett hus med råttskit på golvet. Vi var på semester, jag avskydde sällskapet och isolerade mig med min freestyle och mina böcker på övervåningen. Jag hade en enda kassett med mig. På ena sidan Jesus & Mary Chains "Honey's Dead" och på andra My Favorites "Love At Absolute Zero". Jag lyssnade på J&MC när jag var förbannad och MF när jag kände mig uppgiven och däremellan lyssnade jag på hur livet, ett liv jag inte ville vara del av, pågick som vanligt på våningen nedanför. Allra mest "Love At Absolute Zero" alltså.

Jag minns hur jag låg i en säng i en lägenhet jag inte trivdes i, tittade ut genom fönstret på den fladdrande gatlyktan och de krokiga, döda trädgrenarna som vispade runt, runt i gröthimlen, och jag längtade efter något, vad som helst, bara något annat, medan livet pågick som vanligt i rummet intill. Stereon spelade "Burning Hearts". Och sedan "Burning Hearts" igen.
My Favorite var ett band som såg skönheten i de ögonblicken.
De spelade in soundtracket till de ögonblicken.
De förstod, och lindrade, på samma sätt som The Smiths förstått och lindrat några år tidigare, innan de spelades sönder.
I sina texter refererade de till litteratur, pop och film, och skapade ett eget litet universum för fansen att utforska, precis som de själva grävt ner sig i sina hjältars influenser på sina pojk- och flickrum.
De hade intressanta åsikter om populärkultur, och var inte rädda för att vädra dem.
--
“American pop is ‘interesting’ in the same way that watching hot lava destroy your hometown would be ‘interesting’.”

- Michael Grace Junior, intervjuad av Revolution #9
--
De var det ultimata popbandet, och kanske var det så här de var menade att sluta, med flaggan i topp, medan fansen otåligt väntande på nya skivan.
--
När jag fyllde 23 år fick jag ett telefonsamtal med Gil Abad i present av min vän Elin. Han var fruktansvärt trevlig, men jag blev så ställd att jag inte kunde formulera hela meningar. Det blev mest bara ”yes”, ”no”, ”great” och ”say hi to the rest of the band from me”.
Det var lite pinsamt, men väldigt roligt, och jag lovade att komma och se dem nästa gång de skulle spela i Sverige. Jag kunde inte hålla det löftet.
Jag kommer aldrig att få uppleva My Favorite från en scen. Det, om något, gör ont.

Jag besökte gruppens hemsida så sent som igår, läste Michael's Communiqué, tittade i fotodagboken, läste om deras senaste Sverigebesök, njöt av vetskapen att sympatiska band som My Favorite fortfarande finns.
Det var igår, och idag är idag.
Och sympatiska band som My Favorite finns tyvärr inte längre.

Foto: Monica Zetterlund.

Jag var på jazzkonsert ikväll. Det var tradjazz. Glatt, lunkande och fullständigt tandlöst och ofarligt. Jag lyssnade med ett halvt öra, mest bara för att kunna skriva något i morgondagens tidning. Resten av uppmärksamheten riktade jag åt ett annat håll. Programbladet. Där hade arrangörerna nämligen tryckt ett foto på Monica Zetterlund, samma bild som jag själv nu letat upp och lagt upp här ovan.
Den är förtrollande vacker. Hon hade stil, Monica Zetterlund. Hon var en av få svenskar som kunde kombinera svenskheten med något annat, något större.
Hatten gör sitt till, ansiktsuttrycket, och så ljuset naturligtvis.
En tidlös bild av en tidlös artist.

Svammel: Det är ju trots allt bara en blogg.

Jaha, då var man inflyttad på nya bloggadressen alltså. Blogspot.com. Nyinflyttad och vilsen. För när jag nu klippt ut och klistrat in de texter jag tyckte var värda att spara från förra bloggen, vet jag helt plötsligt inte alls i vilken riktning jag vill ta mitt skrivande. Tanken med en blogg är väl att man ska kunna skriva precis vad som faller en in, precis det man går och tänker på? Från huvudet till etern, utan mellanhänder, utan eftertanke. Så blir det inte riktigt för min del. Jag har svårt för det. Jag har svårt att bara plita ner ett par tre meningar, publicera det och låta det vara allt. Samtidigt har jag svårt för att skriva långa, sammanhängande och välformulerade texter medan jag sitter uppkopplad på nätet. Jag blir distraherad, avbruten av all tillgänglig information och alla möjligheter. Jag skriver en inledning men når aldrig fram till slutet.

Hittills har jag mest bara postat recensioner, och ganska halvhjärtade sådana till på köpet. Men kanske är det där friheten kan finnas för min del, friheten att släppa ifrån mig något halvdant? Inte för att allt annat jag skriver skulle vara så jävla mästerligt, men här behöver jag inte skämmas för att visa upp en undermålig text.

Det är ju trots allt bara en blogg.

Så. Bara en blogg. Sand in my eyes heter den, döpt efter en textrad i en gammal Lloyd Cole & The Commotions-låt. Film, musik och litteratur. Tankar om högt och lågt, stort och smått. Gamla favoriter och nya erfarenheter. Hyllningar och sågningar. Varvat med lite svammel och spännande anekdoter ur mitt fascinerande liv. Det är allt jag har att erbjuda. Det är allt ni får.

Det är ju trots allt bara en blogg.

Film: Clerks

Titel: Clerks
Regi: Kevin Smith
År: 1994

Hösten 2002 jobbade jag i en liten närlivsbutik mitt i ingenstans. Kunder kom och gick, ibland skymtade ett nytt ansikte förbi, men oftast var det samma personer som tittade in, vid samma tider, dag ut och dag in.
Det var den gamla damen som tyckte bra om mig men talade illa om resten av personalen, det var högstadiekillen med den arroganta uppsynen som aldrig sa något, utan bara plockade på sig några chokladbitar, lämnade fram jämna pengar och gick. Det var den medelålders mannen med ondskefulla ögon som hyrde porrfilm, köpte porrtidningar och som en gång i veckan lämnade butiken med sex säckar strösocker under armarna. Och det var ett oändligt antal ljusskygga figurer som kom förbi för att spela bort pengar på de illegala spelmaskinerna.
Jag borde alltså älska "Clerks", frossa i identifikationshumor och njuta av insikten om att jag aldrig var ensam om mina tankar, där bakom disken.

"This job would be great if it wasn't for the fucking customers."

Men "Clerks" är inte det diskbänksrealistiska slackerepos jag vill att den ska vara. Det är synd, för det finns verkligen potential. Många gånger nickar jag igenkännande åt situationer jag själv genomlidit och skattar min lyckliga stjärna att jag lämnat den tiden bakom mig. Men ofta tappar filmen fokus och intrigen blir på tok för otrolig. Jag minns aldrig att jag spelade landhockey på taket eller stängde ner tillfälligt för att åka på begravning. Mina arbetskamrater var visserligen outhärdliga på alla sätt och vis och deras sätt att behandla mig har nog ärrat mig för all framtid, men lika utflippade som Randal var de aldrig.
Och nej, inga inslag av nekrofili på toaletten.

Kevin Smith är en underhållare, och "Clerks" är en rolig film. Ibland riktigt, riktigt rolig. Men inte mycket mer. Att den är svartvit och filmad med extremt låg budget gör naturligtvis sitt till för kultryktet, men det kan inte dölja det faktum att den ofta är på nivå med valfri del i "Scary Movie"-serien.

Litteratur: Henrik Bromander - Hur Vi Ser På Varandra

Titel: Hur Vi Ser På Varandra
Författare: Henrik Bromander
Förlag: Ordfront
År: 2005

Henrik Bromander är en av våra främsta novellister just nu, det inser jag redan efter en första genomläsning av "Hur Vi Ser På Varandra". För även om han berättar i serieform skulle hans absurda små historier fungera precis lika bra i en novellsamling, utan tillhörande illustrationer. Henrik Bromanders serier är nämligen till stora delar helt befriade från pratbubblor, vilket kompenseras med långa sjok narrativ text. Det fungerar ypperligt, och man blir inte direkt förvånad när man i förordet läser att berättande prosa är "en genre han redan, med varierande framgång, fuskat en del i".

Med detta vill jag definitivt inte ha sagt att jag skulle föredra berättelserna i prosaformat. Teckningarna framstår till en början som enkla illustrationer till texten, men snart uppdagas att här finns mer att hämta. Hur enkla bilderna än må vara, är de effektiva, förstärker det groteska och absurda och skapar empati.

I centrum står vanliga människor med tankar som nog är lite för allmänna för att vi ska få läsa om dem särskilt ofta. Människor med neuroser, funderingar och udda lösningar på vanliga problem. Här finns till exempel filosofistudenten som löser sitt bostadsbekymmer genom att flytta in i ett förvaringsutrymme på ett par kvadratmeter. Isoleringen i det mörka förrådet får honom att minnas traumatiska händelser i det förflutna.

Det allvarliga blandas med det absurda på ett sätt som för tankarna till Todd Solondz filmer. Man skrattar, och skäms över det. Det finns dock en stor, viktig skillnad: här finns värme och medkänsla också. Författaren har verkligen sympatiserat med sina karaktärer. Han skrattar (och gråter) med dem, inte åt dem. Det är både befriande och överraskande.

Film: Hiroshima, Min Älskade.

Titel: Hiroshima, Min Älskade (Hiroshima, Mon Amour)
Regi: Alain Resnais
År: 1959

Få filmer är så vackra som denna. Få filmpar är så vackert trasiga, så törstande efter ömhet, närhet och förståelse, som Emanuelle Riva och Eiji Okada. Vilka blickar! Vilket kroppsspråk! En sådan intensitet! Och allt fångat i några av de vackraste bildlösningar jag någonsin haft glädjen att vila mina ögon på. Det här definitionen av bildpoesi.
Berättelsen, om hur det förflutna ständigt påverkar oss i våra liv, är fascinerande, men överglänses från första till sista bildrutan av estetiken och det makalösa skådespeleriet.
"Hiroshima, Min Älskade" lär tvivelsutan kännas än mer vid en andra och en tredje titt för här finns symbolik som lätt missas vid en första visning.
Jag känner mig knappast nödbedd.
Jag längtar redan efter att se den igen.
Och, icke att förglömma; efter att ha sett "Hiroshima, Min Älskade" kan jag äntligen till fullo förstå My Favorites stora mästerverk "Burning Hearts".

"We met first in cafes, and later in ruins.
My best friend and I are saying goodbye to Hiroshima.
We walked down the tarmac, again grey on grey.
My sweetheart and I are saying goodbye in Hiroshima.
I was an architect, she was an actress
..
I will keep her secrets, I will change my name.
My sweetheart and I are saying goodbye to Hiroshima"

En fantastisk låt, uppenbart influerad av en minst lika fantastisk film.

Dagbok: Resumé.

Ja, jag hade ju en annan blogg fram till igår, och det kändes lite synd att låta alla inlägg ligga där och dö när jag bytte över till blogspot. Så i det här inlägget samlar jag de dagböcker jag hunnit skriva under de två veckor då min gamla blogg betedde sig som jag ville. Läs och njut.

Ah, autumn. You fucking cunt.

onsdag 7 september 05
Det börjar bli dags att stänga fönstret. Hösten går och vankar där utanför, avancerar ibland, gör några ilskna försök att slita loss fönsterhaspen och bombardera mig med kyla, regnstänk och gula löv. Det får den inte. Jag behöver vara frisk pigg och kry imorgon. Då ska jag nämligen på arbetsintervju. Om jag är nervös? Jag kanske borde. Men jag vet inte. Jag vet bara att om jag inte får jobbet så blir hela situationen oförändrad, och det känns nästan som om jag har börjat vänja mig vid den. Inte så att jag uppskattar den, jag har bara så svårt att se någon ljusning. Det gör mig inte ens deprimerad.
Hösten är här. Ni lär få höra det från mig igen. Hösten gör mig upprymd, lycklig och ledsen. När värmen försvinner är det som om någon lyfter bort ett lock som legat och skavt mot mitt huvud. Helt plötsligt kan jag tänka igen, på gott och ont.
"All my life you've been my favorite season." sjunger Malcolm Middleton i "Autumn", och det är så vackert fint och sant. Som det där Kuffin Williams-citatet som Manic Street Preachers tryckte på en skiva för några år sedan: "I love the autumn for its sense of melancholy seems to strike my need for sadness. There is poetry in the dying of the year and mystery as well." Hösten gör mig konfys. Som jag skrev för två år sedan; Min kärlek till hösten är som alla mina kärlekar, jag älskar den, men den är fan inte snäll mot mig. Så här skrev jag också för två år sedan: "Jag har insett att alla mina förlorade höstar, från 2000 till nu, har börjat med november. Olycklig kärlek och uppfuckad ekonomi är bara täckmantlar. Det är november som är den verkliga boven i dramat."
Jag ser verkligen inte fram emot november.

---

En tidsresa.

onsdag 7 september 05
Det har blåst ljumna vindar omkring mig idag. Iallafall bokstavligt talat. Jag har suttit på en plaststol ute på gräsmattan och avnjutit en av sommarens sista dagar, en av de där få dagarna när det varken är påfrestande varmt eller kyligare än att man kan sitta ute i t-shirt. Bara ljummet och behagligt. "Vildanden" och Douglas Couplands "Livet Efter Gud", båda fantastiskt bra, har hållit mig sällskap under de där timmarna på gräsmattan. Jag är verkligen glad att jag fastnade så för "Vildanden". Jag var rädd att jag skulle ledsna redan efter några sidor och sedan få avsmak för hela litteraturvetenskapen. Nu känner jag alltså bara entusiasm inför att få sätta tänderna i resten av kurslitteraturen, och en stor, stor glädje över att ha något meningsfullt att fylla mina dagar med.
Tur det, när resten av livet bara känns som en skarpt sluttande nerförsbacke. Det beror till stor del, men inte bara, på pengar. Bristen på pengar, och allt vad det medför. Jag hade räknat med att få en viss summa utbetald i månaden från Alfa-kassan. Tyvärr visade jag mig för ovanlighetens skull ha varit en smula överoptimistisk. Den summa jag räknat ihop är den högsta tänkbara summan man kan få, den lägsta är på ungefär hälften så mycket pengar. Så någonstans däremellan hamnar väl jag, förutsatt att de tänker betala ut några pengar till mig överhuvudtaget. Jag hade tänkt att jag kanske skulle kunna ta körkort den här hösten. Det lär jag inte kunna, om jag inte gör massiva uppoffringar, på dels vad jag behöver; lägenhet, kläder, en ny frisyr, resor till och från Åsa, och dels vad jag vill ha; lägenhet, kläder, en ny frisyr, skivor, böcker, filmer, serier och resor till och från Åsa.
Jag är tre år äldre nu, men jag har förflyttats till år 2002 igen.

---

Döden och drömmen.

måndag 6 september 05
Märkligt nog är jag fortfarande vaken, trots att jag knappt fått en blund i ögonen inatt. De timmar jag trots allt sov - mellan tre och fem skulle jag tro, av ljuset att döma - drömde jag att jag träffade en vän som är svårt sjuk. Vi pratade gamla minnen, vilket var trevligt, men när jag väl vaknade var jag alldeles kallsvettig, och var övertygad om att hon hade dött under natten. Det värsta är att hon mycket väl kan ha gjort det. Jag har inte talat med henne på månader, och vet inte hur jag ska bära mig åt för att få tag i henne, eller ens vad jag ska säga om jag väl gör det.
Det känns tungt, riktigt tungt.
Efter det var det såklart stört omöjligt att somna om, och jag vred mig i oro i flera timmar, med tillfälliga avbrott för att mota bort katten som gjorde tappra försök att värma sig på min mage.

Trots detta blev det en dag då jag fick förvånansvärt mycket uträttat. Brevbäraren hade varit vänlig nog att leverera mina papper från högskolan, så idag blev alltså den dag då jag officiellt började läsa litteraturvetenskap. Härliga tider! Det första jag ska läsa är Ibsens "Vildanden", så jag begav mig i sällskap med Jannis bort till centrum för att låna nämnda bok på biblioteket. Passade också på att titta in till Alex på ABC Data, och till Arbetsförmedlingen där jag kompletterade de sista uppgifterna i min ansökan till Alfa-kassan.
Så, nu har jag gjort mitt. Nu är det upp till dem. Synd bara att de ska ha sju veckors behandlingstid på alla ärenden. Så länge kan jag faktiskt inte vänta på att få pengar. Men men, jag ska väl vara glad och tacksam om jag får några överhuvudtaget.

När jag kom hem från mitt besök på stan lyckades jag frammana tillräckligt med självbevarelsedrift för att ringa upp Manpower och fråga om det egentligen skulle vara någon mening med att åka in till dem på intervju imorgon förmiddag. Resan dit och hem skulle gå på ungefär tvåhundra, vilket vore ett hårt slag för min ekonomi. Företaget jag sökt jobb på har jag dessutom sökt till tidigare i sommar, och då fått avslag.
Manpower-kvinnan föreslog att vi skulle skjuta upp intervjun till på torsdag, så skulle hon kunna ringa Transcom och fråga om jag ändå kunde vara aktuell för dem. Det tyckte jag lät mycket bra, tackade och lade på luren.
Jag har varit duktig och aktiv idag. Belöna mig.

---

Har ni sett min lilla katt? Den är vit och den är svart.

söndag 4 september 05
Gårdagen var bra. Jag vaknade, satt vid datorn, gick till stan, gjorde en intervju som jag sedan skrev ihop på redaktionen, där stämningen var god (kanske för att det var fredag?). Självförtroendet var på topp och jag klarade av att bete mig som den människa jag vill vara, till skillnad från den människa jag egentligen är. I vissa sammanhang är illusioner av godo. Efter att artikeln var färdigförfattad gick jag hem till pappa, där det bjöds på majskolvar, korv och pommes. Mätt och belåten sjönk jag därefter ihop på soffan och såg två Simpsons-episoder på raken. Perfekt.

Efter en liten stund ringde Jannis och undrade om jag kunde tänka mig att möta upp honom. Vi hade sedan tidigare bestämt att vi skulle besöka Alex och Sara framåt kvällen. Efter att ha mött upp honom vid stationen knallade vi dit, där vi spelade sällskapsspel med värdparet + Robert hela aftonen. Det var den trevligaste tillställningen på mycket länge, och jag längtar redan efter att få ta revansch.

Även i afton har det spelats sällskapsspel, men den här gången var det ”Karlskogaspelet” som är ett slags Monopol i småstadsmiljö. Dieten bestående av folle, ostbågar och plommon gjorde dock att jag hade svårt att koncentrera mig, och det förtog en del av nöjet.

Det finns även två andra saker som distraherat mig de närmsta dagarna:
- Jag saknar min käresta.
- Jag saknar Inez, vår ena katt, som varit försvunnen i över ett dygn nu. Jag höll nästan på att börja gråta när jag kom hem igår kväll och fann en orörd skål kattmat på trappsteget. Det såg så oerhört sorgligt ut. Som något ur en dikt.

Film: Godbitar från FilmÖrnen 2005.

Så var FilmÖrnen i Karlstad över då. Jag kunde tyvärr bara medverka under lördagen, då jag hade en deadline att hålla på söndagen, och inte ville behöva stressa ihjäl mig för att inte spräcka den. 42 kortfilmer har jag iallafall sett, under en tidsperiod på ungefär sju timmar.
Filmerna var av minst sagt varierande kvalitet. Jag menar, en animerad lerfigur som sparkar en boll. Det räcker säkert för att få godkänt i bild, eller vilket ämne det nu kan vara sådana uppgifter ingår i, men så särskilt kul att titta på är det inte. Ett tiotal sådana filmer på raken blir ganska snabbt rätt tålamodskrävande.
Nåväl, skräp förekom, men det fanns också en hel del godbitar. Vi kan väl ta en snabb genomgång?

Titel: Zero
Regi: Marcus Carlsson

En personlig film om "slackerlivet", behovet av frihet och hur ens medmänniskor reagerar om det behovet blir för starkt. Rakt igenom välspelat, välregisserat och vackert fotat.

Titel: Werewolf Cult Chronicles: Vietnam 1969
Regi: Ola Paulakoski

En varulvsfilm som utspelar sig mitt under det brinnande Vietnamkriget. Tre amerikanska soldater söker efter CIA-infiltratören Hiep Thi Le, samtidigt som de själva försöker undvika den varulv som lurar i djungeln...
"Werewolf Cult Chronicles: Vietnam 1969" innehåller fler CGI-sekvenser än vad samtliga svenska filmer når upp till under ett helt år, alla dessa av yppersta b-filmsklass.
Dessutom finns här en scen där en varulv slåss mot en helikopter. Behöver jag fortsätta?
Sverige behöver regissörer som Ola Paulakoski, om inte annat för mångfaldens skull.

Titel: T.N.T
Regi: Ola Paulakoski

En amerikansk reporter överrumplas av zombies. Jag gillar zombiefilm, och den här var tämligen välgjord.

Titel: The Haiku Death Trilogy
Regi: Kristoffer Andrén

Tre haikudikter, tre bilder på döda djur. Enkelt, vackert, groteskt och meditativt.

Titel: Blackout :]
Regi: Karin Gustavsson

En experimentfilm där dans, musik och masker förenas i en lätt obehaglig enhet. Mardrömslikt. Maskernas absurda ansiktsutryck gör mycket för den olustiga stämningen, men den märkligt koreograferade dansen är inte fy skam den heller.

Titel: att sova naken
Regi: Ida Petrelius

En dokumentärfilm som försöker besvara frågan: "Vad är frihet?" Naturligtvis finns inget korrekt svar, så det blir ganska mycket svamlande. Intervjuerna med den äldre, homosexuelle mannen är djupt rörande.

Musik: Bright Eyes - Ingen mer gråtande Conor

Conor Oberst har blivit gladare med åren.
I sista spåret "Let's Not Shit Ourselves" på genombrottsskivan "Lifted or The
Story Is In The Soil, Keep Your Ear To The Ground", gick han igenom en egen
privat skärseld med whisky och piller, och vaknade på en sjukhussäng med
en förstående fader vid sin sida och solen skinande genom persiennerna.

Sedan dess har det gått riktigt bra för Nebraskagrabben med den spruckna
rösten. Han har slagit igenom stort, turnerat med Springsteen och R.E.M.,
flyttat till New York och blivit tillsammans med Hollywoodskådisen Wynona
Ryder.

När han nu återkommer är det inte med ett, utan två album. Det ena i
ganska traditionell Bright Eyes-stil, det andra klätt i elektronisk skrud.
"I'm Wide Awake It's Morning" är en till stor del akustisk historia, med
hela det amerikanska musikarvet i ryggsäcken. Conor Oberst går här helt in
i den roll som MOJO och Rolling Stone-journalister tillskrivit honom,
rollen som "den nye Bob Dylan".

Mycket här är bra, jodå. Framförallt "Old Soul Song" som har potential att
bli en av gruppens klassiker. Oberst är fortfarande ett geni, och många av
texterna innehåller samma glödande poesi som alltid. Men en avskalad
produktion som den här fungerade bättre förr, när han var arg, ledsen och
frustrerad och spottade ur sig orden som om livet hängde på det. Här blir
det för tillbakalutat. Det känns ofta som om skivan går på tomgång, som om
ingenting händer. "I'm Wide Awake, It's Morning" lunkar långsamt fram på
dammiga mellanvästerngator med allt för långa transportsträckor.

"Digital Ash In A Digital Urn" är däremot, den fåniga titeln till trots,
taggig och spännande. Ljudmässigt lever den i nuet.
Den är kanske inte så nyskapande - elektroniska popskivor är ju mer regel
än undantag numera. Det är inte heller lysande, det finns mycket dödtid
även här. Och Conor, snälla: det är en sak att experimentera med syntar,
en helt annan sak att så fullständigt smutsa ner en bra låt med samplade
bäbisskrik.

Men det här är en ny inramning för Bright Eyes, och varje tecken på
utveckling är ett gott tecken.

Musik: The Clientele

"I love this season
this weary night
the flint the dreams the silent pines
the eeriness
is in the feeling
that I have finished everything"

The Clientele - When You And I Were Young


Det var höst, det var två år sedan.
Varje dag när jag kom hem från skolan brukade jag ställa av mina blöta skor i hallen, öppna balkongdörren, slå på "The Violet Hour" och lägga mig på sängen. Dagarna var omvälvande, fulla av intryck. När jag väl kom hem var det här den ultimata avkopplingen.
Bara några meter från min ytterdörr stod ett stort kastanjeträd, och jag kunde se trädkronan vaja i vinden där jag låg på sängen. Den tycktes nästan röra sig i takt med musiken. Ljudet från grenarna och vinden förenades med Alasdair Maclean röst, orden frasade som torra löv, och allt det som är vackert med hösten blev än vackrare.
Clientele för mig är höst och sentimentalitet, melankoli och lugn.
Nya skivan heter "Strange Geometry". Den påminner mycket om "The Violet Hour" på så sätt att här finns få minnesvärda låtar som sätter sig fast. Det är i helheten man finner storheten. Men, paradoxalt nog; ur den helheten bryter sig korta textrader ibland loss, och fastnar som kardborrar mot hjärtat.
Mycket är sig likt, men en del har också förändrats. Alasdair Maclean sjunger inte längre genom en gitarrförstärkare. Bruset är borta och i bakgrunden hörs mer orkestrerade arrangemang. Det gör ingenting. Det är fortfarande skört, tassande, försiktigt, och "Losing Haringey" är verkligen höstens vackraste låt, med en talad text som är den bästa novell jag läst på länge. Den känns som något som hade platsat i Adam Hasletts "Du Är Ingen Främling Här". Alasdair Maclean är en av mina favoritpoeter.

I nuläget kan jag inte säga om "Strange Geometry" är en bättre eller sämre skiva än "The Violet Hour", men det är ju ganka ointressant egentligen. Det är ännu ett mästerverk av The Clientele, och ibland, ganska ofta faktiskt, önskar jag att all musik lät precis så här.

Film: Bara En Natt

Titel: Bara En Natt (Before Sunrise)
Regi: Richard Linklater
År: 1995

En film som är smärtsam att se, samtidigt som det är en film som värmer. Bitterljuv är rätta ordet, trots att det är så slitet. För den historia som berättas här känns lite som den Sofia Coppola berättar i "Lost In Translation". Kärlek mot alla odds, kärlek bortom allt hopp, kärlek till varje pris.
Celine (Julie Delpy) möter Jesse (Ethan Hawke) på ett tåg på väg till Wien, där Jesse ska ta flyget tillbaka till USA. Celines destination är egentligen hemmet i Paris, men hon övertalas av Jesse att göra honom sällskap en natt i Wien.
"Annars kommer du att gå hela livet och undra vad som skulle ha hänt om du hade valt att följa med mig", lyder Jesses huvudargument, och där har vi filmens tema. Det finns någon i allas liv, någon som vi aldrig riktigt kommer ifrån, någon som vi alltid återkommer till i tanken, undrandes; "Vad hade hänt om saker och ting gått annorlunda, om det blivit vi två?" Vi behöver inte nödvändigtvis tro att någonting skulle ha blivit bättre. Det är bara vetskapen om att vi aldrig kommer att få veta säkert som gör att vi inte kan låta bli att peta i det där minnet gång på gång.
Hela filmen utspelas under den kväll och natt Jesse och Celine bekantar sig med Wien och varandra, och allt kretsar kring de samtal de för under sin promenad genom staden. Personkemin är fantastisk, och Linklater lyckas verkligen förmedla känslan av förälskelse, men samtidigt den oro som framtiden innebär. Jesses hemresa följande dag hänger som ett mörkt moln, till en början bara över publiken, men i takt med att huvudpersonernas känslor för varandra förstärks, inser även de situationens hopplöshet.
Det är hjärtskärande att beskåda.
"Bara En Natt" är på många sätt en fantastisk film, men det finns några småsaker jag hakar upp mig på. Ett mer genomarbetat foto hade varit välkommet. Det är förvisso konsekvent filmat, men jag skulle vilja ha det mer färgsprakande, mer expressionistiskt. (Ta det jag skriver med en nypa salt i det här fallet, jag har skämt bort mig själv med Wong Kar-Wai och Christopher Doyle...)
Men det är lätt att ha överseende med fotot, liksom det att dialogen inte alltid flyter på så naturligt som den borde och att Jesse egentligen känns som en ganska störig person med sitt yviga kroppsspråk och eviga grimaserande. Det här är ändå en film med en helt egen identitet, en kärlekshistoria så - ja, bitterljuv, att den stannar kvar i minnet i flera dagar.

Film: Zozo

Titel: Zozo
Regi: Josef Fares
År: 2005

Jag trodde inte Josef Fares skulle fixa det. Inte efter "Kopps", som var så usel att jag inte visste var jag skulle ta vägen när jag såg den. Jag såg klart den av ren artighet mot tjejen som hade hyrt den.
"Zozo" är något helt annat, och det är det som är så chockerande.
Visst, redan i samband med att "Jalla, Jalla" gick upp på biograferna snackade Josef Fares om att han skulle vilja göra en film om sin uppväxt i Libanon.
Men saken är den att jag aldrig riktigt trodde honom. Ni förstår, Josef Fares gick på samma skola som jag i gymnasiet. På den tiden hoppade han omkring som en studdsboll i korridorerna, jävlades med folk och var allmänt störig. Han brukade spela in korta actionfilmer, som undantagslöst behandlade ämnen som maffia, knark och affärsuppgörelser. De var ändå speciella, eftersom de var så välgjorda. Han hade ett bildspråk hämtat direkt från Hollywood, och han behärskade det till hundra procent. Josef Fares gick i trean när jag gick i ettan. Efter ett år försvann han alltså. Skönt, tyckte jag, som bara gillade hans filmer.
Nästa gång man hörde något om honom hade han kommit in på Dramatiska Institutet.
Allt jag kunde tänka när jag sedan hörde honom snacka om sitt Libanonprojekt i olika intervjuer, det var, "Det där säger han bara för att det är vad kulturskribenter, DI-lärare och regissörskollegor vill höra honom säga. Egentligen vill han bara spela in samma gamla gangsterfilmer som i gymnasiet, fast med större budget."
Kanske är det så. Men i så fall har han lyckats dölja det väl. "Zozo" är en film som inte kan komma från annat än hjärtat. Josef Fares har utvecklats något enormt.
Bildspråket är inte Hollywood längre, det är större än så. Här finns panoreringar som andas Truffaut. Foto av det här slaget är sällsynt i dagens svenska filmer, där polisthrillers och feelgood-komedier utan konstnärliga ambitioner är normen.
Skådespeleriet är genomgående otroligt bra. Imad Creidi som spelar Zozo lyser allra starkast, men även Viktor Axelsson, som gestaltar den utstötte pojke han lär känna i Sverige är alldeles utmärkt.
Visst, det finns vissa delar som inte känns så genomtänkta. Scenerna där Zozos talande kyckling slänger ur sig arabiska lustigheter, textat till 90-talsslang är ett exempel. Det finns även scener i Zozos svenska skola där det känns som om Fares tappat kontrollen över sitt manus, och inte riktigt vetat åt vilket håll han velat ta filmen. Men de misstagen är lätta att förlåta.
Josef Fares är en av de få intressanta regissörer vi har kvar i det här landet.