Litteratur: Beth Nugent - Live Girls.

Titel: Live Girls
Författare: Beth Nugent
År: 1996

Slår man upp ordet "bleak" i en engelsk ordlista får man upp en bild av Beth Nugents roman "Live Girls". Eller borde få. Det här är nämligen så bleak som det kan bli. Vilket absolut inte är något dåligt. "Live Girls" är en märkligt engagerande bok, trots att ingenting riktigt händer i den. Vi får följa den emotionellt avtrubbade Catherines miserabla tillvaro under en tid strax innan hon bryter upp för att söka lyckan i Hollywood. Hon arbetar i en sunkig porrbiograf, med en chef som mördat sin fru - avsiktligt eller ej vet ingen. Hon bor på ett sunkigt motell, granne med ljusskygga figurer och psykfall som med döende katter. Hennes ende vän är den anorektiske transvestiten Jerome, och inte ens han är särskilt vänlig. Jag höll på att skriva att "Live Girls" utspelar sig i den sortens värld som Tom Waits sjunger sånger om, men det är inte sant. I hans sånger finns hjärta och mänsklighet, det finns kärlek mellan de utslagna. Här är allt kallt och grått och när någon ler är det alltid ett vargleende.

Historien berättas av Catherine själv, och mellan raderna får vi bit för bit insikt om hur hon hamnat där hon hamnat; en kärlekslös uppväxt med apatiska föräldrar och en syster som är vanställd och hatisk.

"Live Girls" är ingen rolig bok. Den är faktiskt fullständigt hopplös, och bör nog intas i små, små doser i taget. Risken finns annars att man sugs in svärtan för evigt. Samtidigt är den så förbaskat välskriven att jag inte kan annat än rekomendera den. Det finns en närvaro i Beth Nugents språk som suger in mig rätt in i Catherines gråsvarta omgivning. Det var länge sen jag upplevde något liknande.

8/10

Musik: Sportsguitar - Married, 3 Kids.

Artist: Sportsguitar
Titel: Married, 3 Kids
Bolag: Matador
År: 1996

Och nu till något helt annat.

Schweizisk lo-fi, finns det? Ja, faktiskt, och rätt bra är det också. Bandet som - mig veterligen - är det första att placera Schweiz i min skivsamlings världskarta, heter Sportsguitar, och kombinerar Pavement-sångaren Stephen Malkmus avslappnade sångröst (man kan nästan höra hur halvstängda Oliver Oberts ögon är när han sjunger) med samma Pavements småskruvade melodier, och det låter föga överraskande som - Pavement! Jag antar att jag skulle kunna ropa plagiat, vifta med döskalleflaggan och sänka Sportsguitar i min privata Mariannegrav, men jag har alltför trevligt i sällskap med deras "Married, 3 Kids" för att känna för det. Kanske beror det på att jag nyligen fått ett lo-fi-återfall, kanske är det för att det är en samling rätt hyggliga låtar gruppen fått ur sig. Jag vet inte. Men helt okej låter det, rakt igenom. Korta låtar i makligt tempo, behagligt befriande från svårmod och ångest. Det är ingalunda en omistlig skiva, men några tjugor och lite av din tid är den värd. Avnjutes lämpligast i sällskap med ett sexpack folköl.

6/10

Musik: Gamla hjältar levererar också - eller?

Tre rockdinosaurier är aktuella med nytt. Tre rockdinosaurier som jag lyssnat ohälsosamt mycket på, som i min ungdom var de viktigaste byggstenarna i den musikbjälke som skulle komma att hålla uppe hela min personlighet. Det är förstås Kent, Radiohead och Smashing Pumpkins jag talar om, en trio som jag förstått att jag knappast är ensam om att ha varit djupt nere med under de sista ljuva åren av 90-talet. En trio som jag, där och då, trodde att jag alltid skulle återkomma till, men vars skivor mest har stått och samlat damm där i Benno-hyllorna de senaste åren.


Kents förra skiva hette "Du Och Jag Döden", och den gillade jag. Lite grann. Köpte den aldrig, men mina vänner spelade den flitigt på efterfester, under en period då efterfester var något jag ofta fann mig själv på. Jag kommer nog inte att köpa deras nya heller, även om jag gillar den mer än jag trodde att jag skulle göra. En del fina låtar har den allt.
Problemet är bara det att det är något frustrerande med ljudbilden på "Tillbaka Till Samtiden". "Våga Vara Rädd" börjar med ett beat som får mig att vilja stoppa in Nicolas Makelberge i stereon igen, och jag tänker för ett ögonblick på hur bra det skulle kunna låta om Kent vågade prova på en ny ljudbild, liknande det atmosfäriska 80-talssound som gjorde nämnda Makelberges "Dying In Africa" så klockren. Men Kent verkar vara för rädda för att våga hänga av sig arenarockkostymen. Ett dovt eko av Depeche Mode ligger över skivan. Det är inte dåligt, bara ganska utmattande - vi snackar ju trots allt om gruppen som en gång sjöng "Håna oss, vi rör oss ni står still". Det är verkligen synd. För de kan faktiskt fortfarande skriva rätt bra låtar, och till och från får Jocke Berg ur sig de där textraderna som faktiskt känns, på riktigt, hur jobbigt det än är att erkänna. När han håller sig borta från den där tröttsamt uttjatade Stockholmskritiken.

Jag tror inte jag har lyssnat på Smashing Pumpkins sedan jag såg Billy Corgan prata om sin känsliga konstnärssjäl med Per Sinding Larsen i tv. Han var då aktuell med en soloskiva, och med att vara så full av sig själv att man ville skicka honom ett lavemang, med expressbud. Sällan har en gammal hjälte gett ett mer osympatiskt intryck. Skivomslaget var också så smaklöst att man hånskrattade - en babyrosa Corgan som tryckte sig mot en glasruta. Behöver jag nämna att jag aldrig lyssnade på "The Future Embrace"? Jag är orättvis nu, jag vet, men jag kommer inte att lyssna på "Zeitgeist" heller. Jag gjorde ett försök med inledande "Doomsday Clock" och kom undan med blotta förskräckelsen. Corgan kraxar och hårdrocksgitarrer drönar fram oinspirerande ickemelodier. Tack men nej tack.


Thom Yorkes soloplatta "The Eraser" från förra året blev rätt uppskriven. Själv föll jag aldrig riktigt för den. Den var lite för kall och jobbig. Den lät som jag kan tänka mig att ett litet emospöke inlåst i ett kylskåp skulle låta. Gnyenden och svala beats. Bandet fortsätter i ungefär samma stil på nya plattan, dock med ett lite mer organiskt sound. Stråkar och riktiga instrument och några av bandets mest lätttillgängliga låtar sedan "Ok Computer". Det är ofta ganska fint, men lika ofta ganska enformigt också, och lätttillgängligheten innebär inte per automatik att musiken blir roligare att lyssna på. Enstaka låtar som "Reckoner" sticker ut, men som helhet är "In Rainbows" inte en skiva som kommer att locka mig till särskilt många fler lyssningar.

Kent - Tillbaka Till Samtiden - 6/10
Smashing Pumpkins - Zeitgeist - 3/10
Radiohead - In Rainbows - 6/10

Tv: En vecka med dumburk.

Tv är livsfarligt.

Det förslappar, det fördummar, det tar över ditt liv och formar dina ögon fyrkantiga. Framförallt hämmar det kreativiteten, något jag blev varse om förra veckan. Sedan jag köpte ny hårddisk har jag äntligen kunnat börja ta igen det jag missat i teveväg de senaste åren. Tidigare har jag på min höjd orkat ladda ner "South Park" dagen efter att det sänts, men exempelvis "Entourage" har gått mig helt förbi. Det har jag tagit igen under förra veckan, och då serien visade sig vara tämligen beroendeframkallande har det, som trogna läsare säkert märkt, blivit glest mellan blogginläggen. Varje kväll har jag placerat mig själv i horisontellt läge och ägnat ett par halvtimmar i sällskap med hormonstinna New York-grabbar i Hollywood-exil.

"Entourage" är allt det din mamma varnade dig för. Det är vanebildande, moraliskt förkastligt och skamlöst underhållande. Jag låter mig matas och gapar ständigt efter mer. Det är smart och välskrivet, men det erbjuder inget tuggmotstånd, och i längden ger det nog inte så mycket annat än underhållning. Men det räcker gott och väl. Det är dialogen och karaktärerna som gör serien oemotståndlig. Precis som alla andra har jag fastnat för Kevin Dillons underbart gapige (men osäkre) Johnny Drama, och Jeremy Piven är som alltid briljant som elake motormunnen Ari Gold. Säsong ett av "Entourage" är i skrivandets skull avklarad, och säsong två har precis påbörjats.

--

"South Park" som jag tidigare tittat på med barnslig förtjusning, har däremot tagit några jättekliv ner för kvalitetstrappan. Efter att höstsäsongen öppnat svagt med ett tröttsamt avsnitt kretsande kring Tourettes syndrom, såg det ett tag ut som om det skulle bli bättring. Historien där Bono var en hög skit - bokstavligt talat - var hysteriskt rolig, och innehöll förmodligen den värsta kränkningen av en offentlig person Trey Parker och Matt Stone någonsin gjort sig skyldiga till. Och det vill ju inte säga lite. Ännu bättre var faktiskt "Imaginationland"-trilogin. Look no further om du väntat på en uppföljare till "South Park - Bigger, Longer, Uncut". "Imaginationland" är det mest episka Parker och Stone skapat sedan "Team America: World Police". Och lika hysteriskt roligt. Det var därefter det gick utför. De avslutande två episoderna för säsongen var både tråkiga och fula, och enda höjdpunkten var egentligen när Abraham Lincolns spöke kallade Kyle "a fucking asshole". När avsnittet också slutar med att Kenny dödas med ett vådaskott, då är det, för att kopiera en god väns formulering, som att ha förflyttats tillbaka till säsong 6 igen. På ett rätt dåligt sätt.

--













Tur att det finns annat som är kul då. Som "The IT Crowd" till exempel, den serie som jag vid sidan av "Entourage", knarkat mest intensivt de gångna veckorna. "IT Crowd" är en brittisk sitcom om tre anställda på ett storföretags IT-avdelning. Det var länge sen jag såg en sitcom jag tyckte om, måste nog nästan blicka tillbaka så långt som till "Seinfeld", men det här är faktiskt så roligt att jag sett varje episod minst två gånger. Humorn i "IT Crowd" påminner en del om den i "Simpsons", men med inslag av igenkänningshumor ala "The Office". Precis som i fallet "Entourage" är det karaktärerna man faller för. Det tog mig ungefär fem minuter att glömma bort att irritera mig på de pålagda skratten och istället koncentrera mig på att fullständigt dyrka Chris O'Dowd och Richard Ayoade, komiska genier båda två. För att inte tala om Chris Morris som spelar den vidrigaste chefen sedan Bill Lumbergh i "Office Space". ("Hope it doesn't sound arrogant when I say, that I am... The greatest man in the world!")
--












Vi avrundar med en serie som är raka motsatsen till ovan nämnda skrattfester; "Tell Me You Love Me". Det är en serie som är rena definitionen av engelskans bleak. Temat är medelklassångest, inramningen är minimalistisk och färglös, tempot långsamt och skådespeleriet nedtonat med fokus på realism framför dramatiska utsvävningar. Det märks inte minst i sexscenerna, som det redan snackats en hel del om, både här och var. Det är inte konstigt. Naknare, ärligare och - faktiskt - finare, sex, får man leta sig in i sin egen sängkammare för att hitta. Det tangerar pornografins detaljrikedom, men är för taffligt och osminkat för att någonsin bli annat än rörande och, ja, kraftfullt. "Tell Me You Love Me" är drama rakt igenom, helt befriat från den humor som lättat upp andra moderna serier i genren. Istället kommer jag att tänka på John Currans ångestepos "We Don't Live Here Anymore". Båda är smärtsamt äkta och engagerande, men inte helt lätt att härda ut. Ingenting man lägger sig i horisontellt läge och matas med direkt.

--

Så, sammanfattning då:

Entourage - säsong 1: 8/10

South Park - Le Petit Tourette: 4/10
South Park - More Crap: 8/10
South Park - Imaginationland 1 - 3: 9/10
South Park - Guitar Queer-O: 3/10
South Park - The List: 5/10
The IT Crowd - säsong 1 och 2: 9/10
Tell Me You Love Me - episod 1: 8/10

Musik: King Creosote - Kenny And Beth's Musakal Boat Rides.

Artist: King Creosote
Titel: Kenny And Beth's Musakal Boat Rides
Bolag: Fence
År: 2003

Är Fife ett skivbolag baserat i den lilla staden Fence i Skottland, eller är det tvärtom? Jag blandar alltid ihop det där...

När U.n.p.o.c.s "Fifth Column" släpptes var jag mycket förväntansfull. Det pratades om ett lo-fi-mästerverk, om Beach Boys-melodier, om drömsk sång och utomjordisk skönhet. När jag så slutligen fick stoppa skivan i spelaren fattade jag ingenting av det som strömmade ut. Det var långt ifrån dåligt, men så fruktansvärt bra var det ju inte heller. Skivan har växt med tiden, men det där som får folk att kasta superlativ över den, det har jag inte hittat fram till ännu.

Kanske var det därför jag aldrig riktigt orkade bry mig om Fence-kollektivet när de var som mest i ropet. James Yorkston, Pip Dylan, King Creosote. För mig var de bara hypade artister med knasiga namn.
När jag så, fyra år för sent, kollar upp King Creosotes "Kenny And Beth's Magakal Boat Rides", är det lite som när jag första gången hörde Sufjan Stevens. Jag hör något smått fantastiskt, och jag förbannar mig själv för att jag varit fördomsfull och brustit i uppmärksamheten tidigare.

Det första som slår mig, som är riktigt uppfriskande i de här sammanhangen, är att King Creosotes Kenny Andersson verkligen Kan Sjunga. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om sånt, utan tycker det personliga tilltalet är mer intressant än huruvuda sångaren sjunger falskt eller ej. Men Andersson har en stark röst, en egen röst, men samtidigt vagt bekant, och djup som en gammal soulsångares, eller kanske lite som Paul Heatons. En röst man lyssnar på, helt enkelt. Melodierna är också starka, och väldigt vemodiga, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. För den oinvigde verkar allt som har med King Creosote att göra ganska quirky. Det färggranna omslaget, artistnamnet, felstavningen i albumtiteln. Jag hade väntat mig ett skottskt Elephant6, men det här lyckas faktiskt, ganska ofta, att framkalla den där berömda klumpen i halsen. Framförallt i vackra "Meantime", där smakfullt vinylknaster och ett sorgset dragspel ramar in en enkel men oerhört effektiv melodi. Han är bra på det här med inramningar. Runt en grund av enkelt gitarrspel bygger han vackra ljudfigurer av akustiska instrument och här och där en sampling, diskret loopande i bakgrunden.

Innan vi avslutar vill jag också passa på att nämna en annan favorit; "Missionary". Jag har inte lyckats hitta texten till den, och i just den här låten är skottskan lite extra svårbegriplig, men jag tror att den handlar om dåligt sex, och den är alldeles varm och uppslupen, men med en melankolisk underton som är oemotståndlig. Jag återkommer till den gång på gång. Vilket för övrigt även kan sägas om skivan som helhet.

8/10

Litteratur: Bo Widerberg - Erotikon.

Titel: Erotikon
Författare: Bo Widerberg

År: 1957

Detta må låta präktigt och lillgammalt, men jag knockades av "Kvarteret Korpen". Hade nog förstått att den skulle vara bra, men trodde att den skulle kännas mossigare, en viktig film rent filmhistorisk men inte så angelägen för mig personligen. Något som man ser pliktskyldigt, ungefär som man på skoltiden läste sina läxor. Men jag knockades av "Kvarteret Korpen". Historien som berättades gick rakt in i hjärtat, den väckte känslor som legat och slumrat sedan jag första gången hörde "Born To Run", Patti Smiths "Piss Factory" och Håkan Hellströms "En Vän Med En Bil".

Och det är nästan precis likadant med "Erotikon". Den väcker inte samma känslor, men den knockar ändå. Men kanske mer i huvudet än i hjärtat. Framförallt är det en ganska modig roman. Femtiotalet är ju kanske inte artonhundratalet, men jag är ganska säker på att sex (ett stort tema i den här romanen) var betydligt mer hysch hysch då.

Romanens huvudperson är Gösta Granell, en medelålders chef på en låsfabrik. Gösta är deprimerad. Hans fru är mer intresserad av sina böcker, sina intellektuella vänner och sin läsecirkel än av Gösta. Hans gamla pappa är alkoholiserad och ende sonen har hoppat av skolan och ägnar sig mest åt att dra hem flickor från dansbanan. När Gösta inleder en affär med sonens före detta lärarinna får han tillfälligt livslusten tillbaka, men som alla otrohetsaffärer får den naturligtvis konsekvenser...

Det finns något väldigt Hjalmar Söderbergskt över det här, framförallt skildringen av Gösta, hans son och deras respektive grubblande. Precis som med Söderberg har jag också invändningar mot de kvinnliga karaktärna som känns ganska endimensionella, mer som spelpjäser än som människor.

Att "Erotikon" inte är så omtalad är inte särskilt konstigt. Det är en ganska anspråkslös roman, och Widerbergs författarskap överskuggades ganska rejält av hans filmskapande. För oss Widerberg-komplettister i vardande är den dock ett måste.

7/10

Musik: Veckans lottorad.

Vecka 44.

Svammel: Dagenssocialaäxperiment.com

När jag, för en herrans massa år sedan, tittade på "Expedition: Robinson" fanns där en Norrländsk deltagare som nu plötsligt börjar spöka i mitt huvud. Det är särskilt hans tvångsmässiga konstaterande; "Hä ä som ett ända socialt äxperimänt dä här" som gör sig påmint. Detta eftersom det är något som också kan sägas om Dagensskivas diskussionsforum.

Jag brukade själv skriva där, men la ner min verksamhet någon gång i sommeras. Det hade gått från ett någorlunda avslappnat tidsfördriv, där man snackade musik, böcker, ordvitsar och vad man ätit till frukost, till ett tillhåll för bittra människor som behövde ett utlopp för all sin uppdämda frustration. Att snacka om sandlådenivå är i det här fallet att kränka sandlådan.

Något som sänkte forumet till nya lägstanivåer var införandet av etiketter. Etiketter fungerar ypperligt i många sammanhang (exempelvis är jag nöjd med etikettfunktionen på min egen blogg - ett smidigt sätt att strukturera upp inläggen efter innehåll) men på Dagensskiva blev det - naturligtvis - bara ett nytt sätt för forumskribenterna att jävlas med varandra. Skillnaden mellan en etikett och ett vanligt inlägg är ju (förutom de mest uppenbara) att etiketterna var anonyma. Det gick inte att utröna vem som skrivit vad om någon annans morsa. Det konspirerades, tänder gnisslades, pannor rynkades. Vem kallade mig just för missfoster? Den välkände provokatören eller den till synes harmlöse gubbrockentusiasten? Hatattacker kunde komma från de mest oväntade håll, och ingen kunde säkert veta vem som var vän och vem som var fiende.

Tills nu.

Plötsligt och utan förvarning väljer Dagensskiva-redaktionen att offentliggöra etikettskaparna. Och då inte enbart de kommande etiketterna, även namnen bakom tidigare etiketter. Det är diaboliskt och genialiskt. Plötsligt omkullkastas hela strukturen. Vän blir fiende och fiende vän. Exempelvis uppdagades det nu att en god vän i bloggosfären låg bakom en återkommande etikett där yours truly anklagades för att "gnälla". Det tror jag dock var en etikett som sattes med hjärtat, och vjag väljer därför att ta det med en klackspark (medan jag i hemlighet planerar en passande hämnd...).

Att betrakta detta är lika fascinerande som oroande, och jag ställer mig frågan: var detta tanken redan från början? Sitter Dagensskiva-redaktionen och hånskrattar med marionetttrådarna hårt greppade mellan fingrarna? Är det hela bara ett ondskefullt spel där forumskribenterna är pjäserna? Och i så fall; hur kunde det gå så fel? Hur kom det sig att en en musiksida med den blygsamma ambitionen att publicera en ny skivrecension varje dag, kom att bli en näthatets och -mobbingens bastion? Om det tvistar de lärde. Och jag kommer att tänka på den klarsynte Robinson-norrlänningens reaktion när han slutligen besegrades av spelet och röstades hem:

"Vill du att ja ska ta farväl av mina vänner? Här ha ja inga!"