Musik: På allmän begäran.

Här kommer den då, The Secret Historys "Rental Car". Michael Grace Jr eller inte Michael Grace Jr? DU avgör!

The Secret History - Rental Car

Kritik: Andres Lokkos brist på konsekvens.

I senaste SVD-krönikan kritiserar Andres Lokko The Shins, och det gör mig ingenting. The Shins säger ingenting om mitt liv. De är ett småtrevligt gitarrband, men ingenting jag skulle springa iväg och köpa. Mer förgrymmad blir jag när han i nästa andetag uttrycker sin avsky mot Pavement.
Pavement! Vad har de någonsin gjort för ont? Maken till dumheter har jag väl aldrig skådat… De låter som The Fall, och The Fall var först, men hela den här plagiatdiskussionen känns bara väldigt trött och oinspirerad.

”Jag vill ju kunna jämställa popmusik med konst och litteratur.” gnäller Lokko, och visst, det kan jag skriva under på. Samtidigt hyllar han Jane Fallons roman ”Getting Rid Of Matthew” med motiveringen att den är en ”ytterst lättsam debutroman, men förvånansvärt cynisk i sin valda genre. Som en inverterad Bridget Jones”.

Om det finns plats för rena underhållare som Jane Fallon, Nick Hornby och Helen Fielding i litteraturen, måste det väl finnas plats för en motsvarighet inom populärmusiken också? Band som inte har ambitioner om att förändra eller omkullkasta något, som bara skriver gitarrpopmelodier för att det är vad de gillar och vad de kan?
Band som The Shins.
När kritiken kommer från någon som samma vecka hyllat en medlem i Teenage Fanclub känns den ganska inkonsekvent.

Men visst, jag kan hålla med honom i en del av kritiken, även om jag tycker han är lite väl hård. Jag har ungefär samma relation till The Tyde som Lokko har till Pavement och The Shins, men är inte fullt lika aggressiv.
Jag själv behöver inga Felt-substitut, men har samtidigt inga problem med att det existerar ett.

Och inkonsekvensen är ju faktiskt en stor anledning till att jag trots allt gillar Lokko. Av samma anledning som man avskyr ett visst band kan man älska ett annat. Där ligger en del av svårigheter i populärkulturkritik, fuck, i all kulturkritik. Hur djupt man än analyserar handlar allt i grund och botten om personlig smak. Jag tror Lokko hajat, även om han aldrig skulle erkänna det.

Det här började som en Lokko-diss och slutade som något av en kärleksförklaring.

Antar att jag också är ganska inkonsekvent.

Svammel: Sånt jag gjort medan jag varit sjuk.

Jag har varit sjukskriven ett par dagar. Inte bra för min redan hårt påfrestade ekonomi, men jag har i alla fall fått tid att se lite film, lyssna på lite musik, läsa lite, göra annat än jobbaätasittapåMSNsova.
Det här har jag gjort:

- Sett ”Allt Du Skulle Vilja Veta Om Sex Men Varit För Skraj För Att Fråga”

Ojämn men stundtals helt fantastiskt rolig Woody Allen-komedi från 1972. Bäst är den när den är som mest absurd, som när Gene Wilder älskar ett får eller när Woody spelar ängslig spermie. När den är som sämst är den bara tjatig och tramsig.

- Sett ”Metropolis”.

Fritz Langs estetiskt fulländade stumfilm från 1927. Intressant och sevärd av flera anledningar, inte bara som tidsdokument eller för dess filmhistoriska betydelse. Ibland är den faktiskt riktigt medryckande också. Det enda jag egentligen störde mig på (förutom tidstypiska detaljer man måste ha överseende med, som överspel och plågsamt utdragna scener) är synen på arbetare som korkade, viljelösa zombies. Känns sådär.

- Läst Hanif Kureishis ”Gabriels Gåva”.

Har inte kommit till sista sidan ännu, men om inget drastiskt händer snart får jag nog lov att ge boken ett ”nja” i omdöme. Den är märklig. Ibland vill den vara skitigt socialrealistisk, som en Ken Loach-film eller en ny ”A Taste Of Honey”, ibland nöjer den sig med att vara en ganska svart ungdomsroman. Hade den hållit sig till det tidigare hade jag varit nöjd. Nu blir det för spretigt och inkonsekvent. Synd.

- Nästan skrivit färdigt en novell.

Den blir inte bra men den blir klar. Alltid något.

- Sträcktittat på Six Feet Under.

Snart har jag sett klart säsong 3. Igen. Helt underbart, naturligtvis.

- Spatserat runt i lägenheten.

I min nya toksnygga Ben Sherman-tröja, och grämt mig över att ingen annan än sambon kan se hur snygg jag är i den.

- Lyssnat på Aerials nya, ”The Sentinel”.

Första intrycket: habil postrock, men inget omskakande. Recension kommer.

- Vädrat vår i luften.

Solen har skinit, och asfalten ute på gården har varit ljusgrå istället för regnsvart. Man anar en ljusning.

Musik: Ett synnerligen hemligt band.

På den tiden då Michael Grace Jr skrev kommunikéer på My Favorites hemsida Lost Detective brukade han alltid avrunda med orden "Stay lost!"
Och vilse är just vad jag känner mig just nu.
Jag snubblade nämligen just över ett band kallat The Secret History , vilket är exakt det Michael Grace Jrs nya band skulle kallas.

"During the last two years of this band's shaky solidarity, I began to plan—sadly—for this moment. I wrote the name of an imaginary band called The Secret History in the margins of my New York Times. I thought of what I would do, what I could do, if I had to start again. In the next couple months, this will all begin to take shape; a new project, old faces, a new website and diary, a resurrection of the record, a search for a new Nico, a crime to end all crimes. The last battle."

Det finns mycket som talar för att han är inblandad i detta: produktionen som skriker brittiskt 80-tal (om än mer Field Mice än The Smiths) , låttitlar som "Sweden" (My Favorite var stora Sverige-vänner) länken till The Secret History från My Favorites Last.FM-sida och, framförallt, det faktum att en av sångarna låter väldigt mycket som Michael Grace Jr.

Men ingenstans kan jag få det bekräftat. Ingenstans kan jag finna den information jag så ivrigt letar efter. En sökning på "The Secret History" på Google resulterar naturligtvis mest i en massa Donna Tartt-träffar, och kombinerat med "My Favorite" får man veta att "Den Hemliga Historien" är mångas favoritbok, men inte mycket mer.

Antar att jag helt enkelt får lov att ”stay lost”.

Att det sen inte är alls lika bra som My Favorite spelar ingen större roll. Huvudsaken är att Michael Grace Jr (kanske) är tillbaka och sprider melankoli och förvirring igen.

Musik: En låt #18.

Television Personalities – Evan Doesn’t Ring Me Anymore

Ja, jag är ju, som Tomas Ledin uttrycker det, en ”sucker for sad songs”. Jag kan naturligtvis älska musik som är sprittande skitglad, eller ilsken som en hel svärm bin, men allra mest förälskad blir jag i de där låtarna som får mig att känna mig alldeles hjärtekrossad.
De senaste åren har min smak för det sorgsna förädlats en aning. Jag bryr mig inte längre om sångare som tar i från tårna och vrålar ut sin ångest (hej Conor Oberst!), i alla fall inte på samma sätt som tidigare. Istället har jag insett att det är i detaljerna man finner det mest hjärtskärande. I de där småjobbiga sakerna som egentligen är futtiga i sammanhanget, små vardagliga motgångar som egentligen är små nålstick i jämförelse med den verkliga sorgens knivhugg.
Som när Jocke Berg sjöng ”och min halsduk blev kvar på en hållplats utanför stan” på den tiden Kent fortfarande var relevanta.
Som när Greg Kinnear kämpar så stenhårt att hela ansiktet skrynklar ihop sig för att hålla tillbaka tårarna i ”Little Miss Sunshine”, och det är så mycket sorgligare än om han slängt sig på golvet och storbölat.

Television Personalities "Evan Doesn't Ring Me Anymore" måste vara den sorgligaste låten om vänskap på den här sidan av Red House Painters "Michael". Jag har lyssnat på den flera gånger idag, varje gång med en klump i halsen. Den är så oskyldig, så uppriktig, så otroligt lätt att relatera till. Ingen har dött, ingen kvinna har lämnat Dan Treacy. Han sitter bara och längtar efter att kompisen Evan ska ringa.
Men telefonen är tyst. Har så varit och kommer så förbli.

”Evan if you listen you know I'm here
You're someone very special I hold you dear
Anytime you need a friend I’ll be around
You've seen me at my best and I guess my worst
It's really not so easy to put it in verse
But just call me up and you know I’ll be around
I sure do wish that Evan would ring me tonight
I’m on a new number but I'm sure I could be found
And Evan doesn't ring me anymore
Evan doesn't ring me anymore”

Men nu får ni ursäkta mig, jag tror nämligen att jag fick något i ögat.

(Låten finns att hämta här, i sju dagar.)

Årets besvikelser.

Allt är ju inte guld som glimmar. Vi försöker att glömma det inför sammanfattningarna, men varje år utsätts vi för en hel del skräp och besvikelser. Det är viktigt att vi påminner oss om dessa, så vi inte står naivt förväntansfulla och oförberedda inför det nya årets många magplask. Ha därför överseende med att jag för en stund blir väldigt sur, negativ och tåtrampande.

Politik: Valutgången

Nog sagt.

Musik: Morrissey – Ringleader Of The Tormentors

Jag fick tänka efter en lång stund för att överhuvudtaget komma ihåg vad den här skivan heter. Så intetsägande var den. Inget ont om Morrissey i övrigt, jag plockar fortfarande fram hans gamla skivor, till och med ”You Are The Quarry”, och lyssnar på dem med stor behållning.
Men den här…
Inga minnesvärda melodier, inga minnesvärda texter, en produktion som är platt och livlös, och, sammanfattningsvis, en Morrissey som säger sig ha blivit… lycklig.
Förmodligen är det där problemet ligger.
Försök själv att vara kreativ när du är lycklig, se hur bra det går.

Fenomen: Orup

Alltså, jag har ingenting emot karln, jag är mest likgiltig, och kan därmed inte vara besviken på Orup som artist. Men Orup som fenomen, där snackar vi! Hur kommer det sig att alla, precis alla, år 2006 helt plötsligt älskade honom? En skicklig låtskrivare, bra på hits, men relevant? Nej.
Jag är inte först att säga det, men jag säger det ändå:
Kejsaren är naken.

Film: Superman Returns

Superman är tillbaka! Christopher Reeve är tillbaka i form av look-a-liken Brandon Routh! John Williams ledmotiv är tillbaka!
Yeay!
Eller… Nej.
Särskilt bra blev det ju inte.
Det största problemet med Stålmannens återkomst är att den är så otroligt ospännande. Actionscenerna må vara hur pampiga som helst rent tekniskt. Man gäspar lik förbannat. Jag vet inte om Bryan Singer är en tafflig actionregissör (actionmomenten var aldrig den stora behållningen i "X-Men" 1 & 2), eller om det beror på Stålmannen som karaktär. Han är så omänsklig, så perfekt och fri från fel och brister att han är rent omöjlig att relatera till.
Och därmed ganska hopplös som modern filmhjälte.

Litteratur: Allt möjligt

Under årets första skälvande månader läste jag en del riktigt bedrövliga böcker. Kulturchefen på tidningen jag ibland frilansar för skickade med mig en hel hög märkliga romaner och novellsamlingar, såna man aldrig ser recenseras på de stora tidningarnas kultursidor.
Det hade naturligtvis varit roligt att upptäcka några guldkorn där i högen, hade varit fantastiskt skönt att få vara den förste att upptäcka en ny Söderberg, Östergren eller Lidman, eller åtminstone få rikta strålkastaren mot kulturens skuggsida för ett ögonblick.
Men självklart inte. Ingenting i den där högen förtjänade ens en sekund i strålkastarljuset. Det var texter som borde ha kastats tillbaka i skrivbordslådan, eller ännu hellre, papperskorgen, långt, långt innan de nått tryckeriet.
Slöseri med tid, energi och tålamod. Det är så man blir förbannad.
För övrigt tyckte jag inte att Alan Moores ”V For Vendetta” var hälften så bra som folk säger.

Tv: Nip/Tuck, säsongsavslutningen

Skandalöst uselt avslut på en annars helt okej säsong av en vanligtvis smått fantastisk tv-serie. Den långa bihistorien om The Carver avslutas på menlösast möjliga vis, förutsägbart till tusen och mer absurt än dramatiskt. Ger inte mersmak inför kommande säsongen direkt.
Frågan är ju bara vad man ska se istället?

Tragedi: En nyårsnattsmardröm

På bussen mellan Karlskoga och Stockholm, någon gång mellan 13:10 och 17:00 hände något fruktansvärt. En väska full med kläder, mina favoritkläder, försvann från bagageutrymmet och hamnade i någon annans ägo. I nuläget vet jag inte om någon råkat ta fel väska, eller om den blivit stulen, men det lutar åt det sistnämnda, och det suger. Vilket otroligt trist slut på ett i övrigt helt okej år.

Året i övrigt.

Sånt jag läst, lyssnat på, kollat på under året, oavsett när det producerats.

Musik: Montgolfier Brothers

Montgolfier Brothers plöjer sin fåra djupare och djupare för varje skiva.
På ”Seventeen Stars”, det enda albumet jag äger med dem, låter de mest klädsamt molokna, som sorgsna män i rutiga kavajer, långsamt vandrade genom Nick Drakes lummiga landsbygd. Sedan sjunker de djupare och djupare ner i svärtan för varje skiva. ”The World Is Flat” har svidande smärtsamma uppbrottsberättelser, och ”All My Bad Thoughts” är så mörk, uppgiven och livstrött att man verkligen kan se de av cigarettrök missfärgade tapeterna och fördragna persiennerna framför sig när man lyssnar.
Vackert låter det hursomhelst, hela tiden.

Musik: Modest Mouse – Float On

Jag hade hört den både en och två gånger på radion då den var aktuell, men aldrig reflekterat särskilt mycket över den. Så köpte jag till slut ”Good News For People Who Love Bad News” när den reades ut, och även om det vore fel att säga att den räddade mitt liv, så gjorde den i alla fall ett par i övrigt ganska mörka veckor betydligt ljusare. ”Float On” är helt enkelt en av de mest hoppfulla låtar jag någonsin hört. Den går dessutom utmärkt att dansa till, såväl ensam som med andra.

Musik: Guided By Voices

Nog hade jag lyssnat på GBV före 2006, men då ägde jag bara (förvisso fantastiska) samlingsskivan ”Human Amusements At Hourly Rates”, och inga riktiga album. Det här året köpte jag på mig ett helt gäng. Jag har väl lyssnat mig ganska mätt på Robert Pollard och co vid det här laget. Skivorna åker inte in i stereon fullt lika ofta som tidigare. Men då och då drar jag på ”Game Of Pricks” och det blir vår igen.

Litteratur: Garth Ennis – Preacher

Den enda serie jag läst som på allvar kan konkurrera med Alan Moores ”Watchmen” om titeln ”världens bästa serie”. Religion, humor, ultravåld, vänskap, kärlek, sex, allt filtreras genom Garth Ennis skruvade machohjärna. Älska eller hata honom, otroligt underhållande är det hur som helst.
Och snart blir den tv-serie också.

Tv: Six Feet Under

Att femte säsongen av Six Feet Under aldrig sändes på SVT i år skulle kunna räknas som en av årets stora besvikelser, om det inte vore för det faktum att jag slog till på DVD-boxen i sommeras. Jag tänker inte gå in på hur överlägset det är att avnjuta tv-serier i koncentrerad form jämfört med att vänta vecka efter på vecka på fortsättningen – det har andra gjort förklarat bättre. Jag nöjer mig med att konstatera att säsong fem (den avslutande) av världens bästa tv-serie var helt i klass med den första, om inte bättre. Karaktärerna hade alla utvecklats och mognat med åren, och kändes nu som nära vänner, människor man ömsom hatar, ömsom älskar, men aldrig är likgiltig inför. Intrigerna kretsade den här gången mycket kring föräldraskap och psykiska sjukdomar, men också kring åldrande, det ökande behovet av att stadga sig, slå sig till ro.
Och mitt i alltihop slår döden till, precis som alltid, men mer tårdrypande än någonsin.

Film: The Devil & Daniel Johnston / Mitt Hjärtas Förlorade Slag

Två filmer som egentligen skulle ha hamnat på topplistan, helt klart. Synd att man är så glömsk. Den ena en gripande dokumentär i lite samma stil som förra årets ”Tarnation”, eller för all del, ”Grizzly Man”. En berättelse om galenskap, musik och kärlek/besatthet. Den andra är ett franskt drama om pianospel och hämnd, med världens kanske snyggaste skådespelare - Romain Doris. Nattscenerna där han drar omkring på gatorna, stirrig och nervös och med hörlurar på huvudet, är nog största anledningen till att jag investerade i en mp3-spelare i våras.