Uppväxtskildringar finns det en hel del av, många av dem är bra. Det är svårt att som författare misslyckas med en uppväxtskildring, lika svårt som det är för oss läsare att inte relatera till den. Alla har vi en uppväxt. Alla har vi, eller har någon gång haft, föräldrar. I varje uppväxtskildring finns något att känna igen sig i.
Åsa Linderborgs debutroman är inte i första hand en berättelse om att växa upp, utan ett porträtt av en väldigt speciell, och samtidigt väldigt vanlig människa - hennes pappa. En person med många fel och brister, men som aldrig någonsin slutade att vara just pappa.
"Mig Äger Ingen" är den mest gripande roman jag läst på mycket länge. Gripande för att den är så varm, rolig och medkännande, långt borta från patetik och pekoral. Man kan skriva mycket om det politiska budskapet i boken, och med tanke på att Linderborg knappast hymlar med sina åsikter i pressen, är det inte förvånande att romanen i många recensioner framställs som en berättelse om arbetarklassen. Det är den förvisso också, men det är en sanning med modifikation. För framförallt är det en berättelse om människor, människor som gör så gott de kan för varandra, trots fel och brister, och trots dåliga förutsättningar. Linderborg skriver rakt på sak, utan att någonsin framstå som cynisk, och där, i det närmast naivt ärliga, ligger bokens verkliga storhet. Många gånger, framförallt i slutet, var jag tvungen att lägga ner boken i knät och blinka bort tårarna som brände i ögonen.
Etiketter: Litteratur, Åsa Linderborg
