Litteratur: Nu läses #4.

Bengt Ohlsson - Det Måste Vara Något Fel På Mig

Har uppskattat Bengt Ohlsson, både som krönikör och författare, i många år nu, och senaste krönikesamlingen "benke(a)swipnet.se" har gett mig mycket nöje. Det var med andra ord inte så mycket att tveka på när jag hittade boken ovan, en betydligt tidigare samling med kröniketexter från tidigt nittiotal. Det är naturligtvis mycket underhållande läsning. Bengt Ohlsson skriver skarpt och snärtigt med en känsla för detaljer man skulle kunna mörda för. Texterna må ha mer substans idag, men de kändes lite piggare på nittiotalet, när han verkade röra sig lite mer ute i verkligheten och samtiden, istället för att, som det nu kan kännas, mest sitta och tjura och svära över den.

Kortare textsamlingar av det här slaget fungerar för övrigt alldeles utmärkt som tunnel- och tvärbanelektyr, vilket inte bör underskattas.

Musik: Doesn't matter if you're black or white.

Ett besök på Mosebacke Records idag resulterade i två skivor av svarta artister:

Men också två skivor av artister så vita som vita kan bli:

Sorteras under "Viktig information".

Film: Blast Of Silence.

Titel: Blast Of Silence
Genre: Drama, Thriller
Regi: Allen Baron
År: 1961
Land: USA

Frank "Baby Boy" Bono är en dyster man. Han har ingen familj, ingen kärlek, inga vänner. Han intalar sig att han föredrar ensamheten och försörjer sig som yrkesmördare. Ett yrke som passar honom bra, då han är både folkilsken och asocial till naturen. Under ett uppdrag i New York träffar han av en slump två barndomsvänner som av ren barmhärtighet tar med honom på julfest. Till sin förvåning finner sig Frank Bono ganska tillfreds med livet för en stund, och börjar fundera på att lägga sin karriär på hyllan. Men naturligtvis är detta lättare sagt än gjort.

"Blast Of Silence" räknas som en noirgenrens stora kultklassiker. Inte så mycket för historien, som inte är unik på något sätt, utan framförallt för stämningen. Filmen spelades in vintern 1960, delvis med orkanen Donna dånande i bakgrunden. En raspig berättarröst slår an tonen redan i första bildrutan, och ackompanjerar sedan genom hela filmen Frank Bonos framfart, med något som mest liknar svart, mycket svart poesi.

Filmen är inspelad med låg budget, vilket enbart är till dess fördel. Till skillnad från, säg, Hitchcocks filmer från samma period, finns här inga polerade ytor: Alla miljöer, såväl interiörer som exteriörer, känns genuina och äkta, klädsamt skitiga och slitna. Filmen utspelar sig mellan julafton och nyår. Scenerna där Frank Bono vandrar planlöst genom New York-vimlet är fantastiska. Gosskörer sjunger julsånger, jultomtar skrattar muntert, neonskyltar och ljusslingor lyser och blinkar. Julstämningen är total och kontrasterar snyggt mot den dystra atmosfären i övrigt. Den är så tät att man kan ta på den.

Här finns flera andra fantastiska scener. Mötet med en korpulent, råttälskande vapenhandlare, den smått bisarra julfesten, besöket på nattklubben där någon kallad Dean Sheldon framför alldeles fantastiskt fascinerande och otidsenlig musik - Dean Sheldon är någon jag ska kika närmare på så snart tillfälle ges.

Plus i kanten också för Critereon-utgåvans extremt snygga omslag, tecknat av Sean Phillips. Ett passande val av omslagsillustratör. Tillsammans med Ed Brubaker ligger han bakom den enormt noirinfluerade serien "Criminal", och "Blast Of Silence" har hypats rejält på tidningens redaktionella sidor.

9/10

Litteratur: Pepp #13.

Richard Yates

Skribenter och bloggare jag gillar och respekterar har skrivit om Richard Yates så sent som i sommeras. Idag ägnade DN ett helt uppslag åt karln, och om en vecka går "Revolutionary Road", baserad på en av hans romaner, upp på de svenska biograferna. Jag känner att det sannerligen börjar bli dags att kolla upp Yates nu. Jag tror att "The Easter Parade" står högst upp på priolistan.

Musik: Be a Debaser.

Har inte visat mig på Debaser särskilt många gånger det senaste året, men första veckan i mars blir det hela två besök. Jag tillhör nämligen den lyckliga skara människor som fått biljetter till den omtalade Glasvegas-spelningen. Väldigt roligt, även om jag på sätt och vis kan känna att jag inte riktigt är värdig. Jag gillar Glasvegas, riktigt mycket rent av, men jag äger inte ens skivan. Men biljett har jag, och någonstans sitter ett superfan och gråter bittra tårar över att ha blivit utan. Sånt är det väl, livet.
--
Bara någon dag innan, torsdagen 5:e mars närmare bestämt, står mina favoriter The Zombies på samma scen. Jag var länge skeptisk till att gå dit, men min bror fick mig på (förhoppningsvis) bättre tankar. Återföreningar av gamla 60-talsband brukar ju vara rätt plågsamma historier, men enligt ryktet ska Colin Blunstones solouppträdanden de senaste åren ha varit riktigt njutbara. Det betyder ju inte nödvändigtvis att en spelning med gamla bandkamraterna i Zombies är lika roligt att beskåda, men på det är jag beredd att riskera tre hundralappar. Det kan ju bli alldeles underbart...

Litteratur: Scalped.

Började nyligen det mödosamma arbetet att läsa ikapp ett gäng kritikerrosade serier som jag tidigare förbisett. Bland dem Ed Brubakers "Captain America", Dave Laphams "Young Liars" och Jason Aarons "Scalped".

"Young Liars" tröttnade jag på efter första numret (men jag ska ge serien en chans till), "Captain America" var engagerande, men får vänta, då den överskuggats av "Scalped" som visat sig vara beroendeframkallande som få.

Serien, som passande beskrivits som "Sopranos i indianreservatet", följer Dashiel Bad Horse som återvänder hem efter en tid i armén. Han tas under gangsterledaren Lincoln Red Crows skyddande vingar och rekryteras till hans privata polisstyrka. Bad Horse är i hemlighet dubbelagent åt FBI, med uppdrag är att sätta dit Red Crow för det tjugo år gamla mordet på två FBI-agenter. Bad Horse vill utföra sitt uppdrag och lämna hemstaden och sina dåliga minnen så snabbt som möjligt, men det hela visar sig självklart vara betydligt mer komplicerat än han först anat.

Det första som slår mig när jag börjar läsa "Scalped" är att det är en hårdkokt serie. Den ryggar inte för våld, den ryggar inte för sex, den ryggar inte för svordommar. Karaktärerna är långt ifrån svartvita, ingen är riktigt god, få är riktigt onda. Men de är utan undantag fascinerande.

Det andra som slår mig är R.M Guerras fantastiska teckningar. Det är rått, mörkt, oerhört detaljerat och stämningsfullt. Att det ligger research bakom tecknandet av allt från karaktärer till vapen, byggnader och fordon, är uppenbart. Viktigast av allt är kanske att han är en oerhört skicklig historieberättare. I en del actionscener kan det bli lite rörigt, men det spelar mindre roll. Det finns en konsekvens i berättandet, en tydlighet i karaktärsdesignen - hela persongalleriet har utrustats med egna ansiktsuttryck, hållningar, rörelsemönster, som gör att man utan problem identifierar dem även i mer kaotiska scener.

Mina kunskaper om amerikas ursprungsbefolkning sträcker sig inte tillräckligt långt för att jag ska kunna säga något om huruvida "Scalped" är en realistisk skildring av livet på reservatet eller ej, men det känns trovärdigt. Och det räcker långt.

Svammel: Lägesrapport.

Datorn lever, och går som en klocka, med ett undantag. CD/DVD-brännaren. Rätt lampor lyser, luckan kan öppnas och stängas, men datorn känner inte av den. Högst irriterande. Jag är ju fortfarande skivkonsument i allra högsta grad, och spelar skivor i datorn från att jag kommer hem från jobbet tills jag går och lägger mig på kvällen. Nu är ju detta inte nödvändigtvis ett svårlöst problem, men det är likväl irriterande. Tips på lösningar mottages tacksamt.

Svammel: Söndag.

Det har varit en jävla dag. Den började med att jag satte mig vid min dator. Det såg ut att bli en bra morgon. Jag hade just duschat. Jag hade en kopp kaffe i handen. Jag skulle slösurfa, lyssna på lite musik och uppdatera mig på vad omvärlden hade att erbjuda.

Telefonen ringde, och jag satte ner kaffekoppen på en trave böcker. Det var min pappa. Jag lutade mig tillbaka för att tala med honom. Efter att artighetsfraserna avklarats berättade jag om min nya dator. Jag sa:
"Jag köpte en ny dator i mellandagarna. Jadå, den funkar bra, jättebra. Ja, den är snabb och nu kan jag använda mina externa hårddiskar igen..."
I samma ögonblick såg jag hur traven med böcker började luta, och innan jag hunnit reagera välte den, och kaffekoppen med innehåll föll ut över datorn. Jag blev alldeles kall. Jag sa:
"Pappa, jag ringer upp..."
Så kom flickvännen springandes med hushållspapper, vi torkade upp det värsta och datorn såg att ha klarat sig tills jag lyfte upp den och... Allt blev svart. Och den ville inte starta igen.

Återstoden av dagen ägnades åt maniskt googlande och till synes fruktlösa upplivningsförsök. Sist jag såg datorn stod den uppvikt likt ett tält och dropptorkade vid ett element i flickvännens lägenhet. Inte en uppmuntrande syn.

Det har varit en söndag i uppgivenhetens tecken, och en sådan söndag avrundas lämpligen med Mogwais "Come On Die Young", en titel jag tillägnar min dator (som nu förvisso, enligt säkra källor, har kvicknat till igen, rejält omskakad och ringrostig, men vid liv. För tillfället.)

Litteratur: Nu läses #3.

Folke Fridell - Greppet Hårdnar

"Greppet Hårdnar" är uppföljaren till "Död Mans Hand" som jag läste ut på ett hotellrum i Lissabon förra våren. "Död Mans Hand" var en engagerande liten roman. Den följde David Urban Bohm, rivare i en smutsig fabrik i en icke namngiven stad i 40-talets Sverige. Han kallas Rivar-Bohm av arbetskamraterna, omgivningen finner honom mest underlig och tillvaron ter sig minst sagt blek. Om nätterna, i hemlighet, sitter han uppe och skriver. Om sin uppväxt, om hur fadern grep om handen när han dog djupt inne i skogen, om förhållandet med storebroderns hustru, om flytten till staden, om livet i fabriken.

I "Greppet Hårdnar" har Bohms skriverier nått allmänheten och uppmärksammats. Arbetskamraterna vill ha honom som talesman i facklinga sammanhang, men Bohm som är mindre begåvad i tal än i skrift är mindre road. Det rycks och slits i honom, från höger och vänster, och han är allt annat än bekväm med situationen.

Tyvärr fungerar det här lite sämre än "Död Mans Hand". Det är mer debattinlägg, mindre roman. "Död Mans Hand" lyckades vara bådadera, den rymde såväl uppväxtskildring som en inblick i fabriksarbetarnas hårda verklighet. Trots detta är det absolut en intressant och läsvärd roman, om än lite tyngre att ta sig igenom än sin föregångare.

(Och på samma sätt som jag upptäckte Flann O'Brien via At Stim Two Birds upptäckte jag Folke Fridell via Erik De Vahl-låten med samma namn.)

Litteratur: Nu läses #2.

Flann O'Brien - Sanning Är Ett Udda Tal

...eller "At Swim Two Birds" som den heter i original. (Ja, jag upptäckte romanen via bandet med samma namn, inte tvärtom.)

Romanens huvudperson är en dagdrivare med författarambitioner. Han lever tillsammans med sin farbror, skriver några rader då och då och hänger annars med sina vänner på krogen. Här och där vävs passager ur huvudpersonens berättelser in i handlingen. Karaktärerna i dessa berättelser dyker också upp i ramhandlingen, vilket är både förvirrande och underhållande. "Sanning Är Ett Udda Tal" är - förmodligen - en dekonstruktion av romanen som sådan, mycket postmodern, och bör förmodligen läsas under djup koncentration eller under inflytande av åtminstone alkohol. Jag kan ha svårt för sånt, är exempelvis inget jättefan av hela beatgrejen, men det här gillar jag faktiskt. Framförallt eftersom den är skriven i en mycket underhållande stil.

Exempel på stilen:

"Jag var tvungen att undangömma min kostym under madrassen eftersom den var vämjelig för åtminstone två av sinnena och bar en förklaring till min sjukdom vilken motsade den som redan angivits.

De två sinnen, varpå anspelats: Syn, lukt."
--

Det är lustigt; jag ropade in "Sanning Är Ett Udda Tal" på Tradera, och innan den hunnit dunsa ner i postboxen ramlade jag över tre andra O'Brien-böcker på loppis. Samma förlag (Ellerströms), samma omslagslayout innebär att de står mycket snyggt i bokhyllan. Är även dessa så pass underhållande som "Sanning Är Ett Udda Tal" så här långt verkar vara, så sitter jag på en liten skatt.

"Flann O'Brien ska läsas in the gutter", sa försäljaren på loppmarknaden med eftertryck.

Jag väljer att läsa honom med Arab Strap muttrandes i bakgrunden.

Det är väl så nära the gutter man kan komma utan att ta till flaskan.

Svammel: Loppisfynd, igen.

Jag var på loppis med Mikaela och Moa igår. Moa har nyligen flyttat och letade därför möbler och annat smått och gott till bohaget. Mikaela och jag letade inte efter något särskilt, men behöver inga ursäkter för att snoka runt på loppisar. Första anhalten var Myrorna i Ropsten. Jag hittade inte särskilt mycket, men en snygg tröja, Bruce Springsteens ”The River”, två Patricia Highsmith-romaner ("Skuggan Av Ett Ansikte" och "Djupt Vatten") och en Paul Auster-dito ("Att Uppfinna Ensamheten") for jag iallafall därifrån med. Nästa anhalt var en stor loppis i Vårberg. Till en början såg den inte mycket ut för världen, bortsett från storleken, men en stunds snokade gav resultat. Jag hittade två seriealbum; ”Akira” och ”Ghost In The Shell” samt tre vinylskivor; en R.E.M. ("Dead Letter Office"), en John Lennon ("Double Fantasy") och en Bread ("Manna"). Good stuff.

Roligaste fyndet gjorde dock Mikaela: Beach Boys "Wild Honey" för en tjuga, mitt framför ögonen på en avundsjuk Stockholmsnatt-hipster.

Musik: 30 mest spelade skivorna 2008.

Denna lista bör kanske tas med en nypa salt, då den baseras på statistik från Last.fm. Det handlar alltså i slutändan om antalet spelade låtar, vilket gör att skivor med många, korta låtar framstår som mer spelade än de med färre och längre spår.

1. Broadcast - Haha Sound

(Remarkabelt, eftersom jag inte ägde den särskilt många av årets månader. Köpte den så sent som i höstas.)

2. Montage - Montage
3. The Beatles - Rubber Soul
4. Bob Dylan - Blonde On Blonde
5. The Beach Boys - Pet Sounds
6. The Smiths - The Queen Is Dead
7. The Association - Birthday
8. Curtis Mayfield - There's No Place Like America Today
9. Big Star - Third/Sister Lovers
10. The Feminine Complex - Livin' Love
11. Arthur Russell - Calling Out Of Context
12. The Magnetic Fields - 69 Love Songs

(Det känns som denna skiva kommer ligga bland de mest spelade varje år, i resten av mitt liv.)

13. The Ladybug Transistor - Argyle Heir
14. Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss

(En helt ny skiva! Kors i taket!)

15. Lou Barlow - Lou Barlow And His Sentridoh
16. The Beatles - Revolver
17. Vashti Bunyan - Just Another Diamond Day
18. Britta Phillips & Dean Wareham - Back Numbers
19. The Apples In Stereo - Fun Trick Noisemaker
20. Belle & Sebastian - The Boy With The Arab Strap
21. Jackson Browne - Late For The Sky
22. Don Lennon - Downtown
23. Lambchop - Is A Woman
24. Scott Walker - Scott 4
25. Built To Spill - There's Nothing Wrong With Love
26. Elf Power - A Dream In Sound
27. Tom Waits - Closing Time
28. McCarthy - I Am A Wallet
29. BMX Bandits - Down At The Hop
30. Sparklehorse - It's A Wonderful Life