Musik: Ett skivomslag #1.

"Varför äger jag inte den här skivan?" tänker jag varje gång jag ser "Nashville Skyline" i butik. Det är ett av mina favoritomslag. Jag fastnade för det redan första gången jag såg det. Han ser så glad, sympatisk och inbjudande ut, Bob Dylan. Opretentiös, spontan, levande. Inte alls så tjurskallig och vresig som han ofta framställt sig på andra omslag (och inte bara omslag för den delen...)

Jag är inte överförtjust i gladlynta gitarrtrubadurer, inte överförtjust i folk som prompt ska plocka fram gitarren och framkalla allsång på fester, inte överdrivet imponerad av otyglad livsglädje. Och även om jag sakta börjar förstå storheten är jag inte heller helsåld på Bob Dylan. Men jag har fastnat för det här omslaget ändå. Helt ologiskt.

Litteratur: Judd Winick - Pedro And Me.

Judd Winick och Pedro Zamora träffades 1994, under inspelningen av MTV:s "The Real World San Fransisco". De delade rum och blev snabbt goda vänner. Pedro Zamora var sjuk i AIDS, och använde den tid han hade kvar till att föreläsa om sjukdomen på skolor runt om i USA. "Pedro And Me" är Judd Winicks berättelse om vännens kamp, om vänskapen, om The Real World och om livet efter Pedros bortgång. Det är en gripande berättelse, effektivt illustrerad och rakt berättad (vilket gör att den funkar ypperligt även för de som inte är vana serieläsare). Jag hade svårt att lägga den ifrån mig och läste hela i en sittning.

Judd Winick har efter "Pedro And Me" främst ägnat sig åt att författa superhjälteserier som "Exiles", "Green Lantern" och "Green Arrow", men låter AIDS-temat dyka upp även där. Sympatiskt.

Film: Pepp #12.

Watchmen

Trailer finnes här.

Och nej, jag tror inte detta kommer i närheten av serieoriginalet, på något plan. Jag menar, en av många anledningar till att "Watchmen" är en av de viktigaste, märkligaste, och mest unika grafiska romanerna någonsin, är ju att Alan Moore här utnyttjade just seriemediet på ett sätt som aldrig tidigare (eller efter, för den delen) gjorts. Filmen, hur bra den än må bli, kan aldrig bli samma milstolpe inom sitt medium.

Och ja, Zach Snyder kommer ju säkert att ha varit tvungen att mörda hur många darlings som helst för att få ner filmen till rimlig längd. Karaktärerna kommer att kännas ihåligare, små detaljer som gjorde Moores serieuniversum så realistiskt kommer att gå förlorade, perfektion och djup kommer säkerligen att ersättas av slarv och yta. Och Nite Owls och Silk Spectres kärlekshistoria, en av de mest rörande som någonsin gestaltats i serieform, vad händer med den?

Det spelar ingen roll. Att se dessa karaktärer (som jag hatar och älskar och relaterar till med samma passion) röra sig, väsa fram ilskna repliker och spränga saker i luften, det får håret på mina armar att ställa sig i givvakt. Det här mina vänner, blir maffigt. Ord som "hype" och "pepp" räcker inte till.

Film: Old Joy.

Titel: Old Joy
Genre: Drama
Regi: Kelly Reichardt
År: 2006
Land: USA

"Sorrow is nothing but worn out joy"

Två gamla vänner (Will Oldham och Adrien Brody-kopian Daniel London) bilar ut i vildmarken över ett par dagar. för att umgås, dricka öl och bada i varma källor. De kör mycket bil. De pratar lite. Men oftast är de tysta. De två vännerna har glidit isär, ungdomen ligger långt bakom dem och livet har fört iväg dem i helt olika riktningar.

Mycket mer finns inte att säga om handlingen i "Old Joy". Den ger helt enkelt ordet "nertonad" ett ansikte. Men den är helt fantastisk. Jag tyckte mycket, mycket om den. Det finns en underliggande känsla av frihet genom filmen, frihet under melankoli. Trots ett vemodigt soundtrack av Yo La Tengo, trots den plågsamma tystnaden som ofta lägger sig mellan filmens två huvudkaraktärer, känner jag mig aldrig nedstämd, tvärtom upplyft. Och väldigt sugen på att själv ge mig ut på roadtrip, oavsett resesällskap.

8/10

Svammel: Projekt inför semestern.

Fyra dagar kvar, tre om man räknar bort denna, som ju börjar gå mot sitt slut. Sen är det semester. Lord knows I need it. Den här dagen är folk lite extra jävliga, och jag kommer på mig själv med att till och från önska livet ur dem (ja, jag syftar på DIG Lisbet). Det är ett hundliv det här, men i tre veckor får jag ta en paus från det. Jag har ingen aktivitet planerad. Ingen resa, inget flängande, inga måsten. Jag funderar på att köpa en cykel och fara runt planlöst i söderort, jag funderar på att ta långa promenader. Men jag kommer, med största säkerhet, att hålla mig i närområdet. Allt annat vore för ansträngande och uppstressande (såvida det inte sker helt spontant då, då kan det funka).


Några mindre projekt har jag ändå planerade inför semestern. Små, opretentiösa grejer, som att:


- Läsa Grant Morrisons skruvade serie "Invisibles".
- Avverka några av de lånade och inköpta böcker som står prydligt uppradade i hyllan ovanför sängen.
- Äta frukost på balkongen, i morgonsolen (om den behagar visa sig).
- Tillbringa en (1) hel dag i sängen (med korta utflykter till köket och toaletten).
- Dessutom har jag haft en fix idé om att jag någon dag, helt på egen hand, ska hälla i mig en hel box rödvin, men jag har blivit övertalad att låta bli.

Svammel: Things we lost in the fire.

Min externa hårddisk havererade häromveckan. Över 200 gigabyte film och musik försvann, till synes ut i tomma intet. Smärtsamt, givetvis, och framförallt väldigt irriterande. Så irriterande att jag till och från känner en knappt kontrollerbar frestelse att ta med hårddisken ner till stranden och gå lös på den med hammare. Men det får vänta. Helt borta tycks filerna, trots allt, inte heller vara. Då och då blossar hårddisken upp igen, korta stunder av dödsryckningar då jag skyndar mig att rädda det som räddas kan. Nu är ju min ordinarie laptophårddisk dessvärre väldigt liten, så mycket måste tyvärr lämnas kvar tills de filmer jag fört över har kollats på och tagits bort. På sätt och vis är det väl bra, för jag ser mer film än på länge. Avverkar dem i ett raskt tempo för att kunna fylla på med nya. Men för varje räddningsoperation går det lite sämre att skaka liv i hårddisken nästa gång. Det känns lite som att leta överlevande efter ett jordskalv.

Musik: En låt #35.

Fleet Foxes - He Doesn't Know Why

My Morning Jackets flanellrock har aldrig riktigt gripit mig. Bra i små doser, vissa låtar är starka, vissa partier. Sen tar det stopp. Och det är samma sak med deras småbröder i Band Of Horses. "The Funeral" är jättebra, några andra låtar likaså. Men det vill inte riktigt sätta sig, ville inte riktigt snacka med mig. Länge har jag funderat på varför. Nu har jag det. Som så ofta annars handlar det i slutändan om melodierna.

"He Doesn't Know Why" med Fleet Foxes har soundet, My Morning Jacket-soundet. Men den har melodi också. En melodi som flödar genom hela låten, mjuk och följsam, självklar och genuin, som om den plockats upp direkt ur naturen. Den liksom böljar fram, en melodi att vagga med i. Den gör mig alldeles luddig och harmonisk inombords. Nu låter ju inte hela skivan så här, allt sätter sig inte, allt snackar inte. Men "He Doesn't Know Why" är mer beroendeframkallande än något jag hittills hört av bandets föregångare. och kan mycket väl komma att bli ett av de mer bestående musikaliska minnena av sommaren 2008.

Låten finns på bandets självbetitlade debutskiva, men kan också höras här.

Litteratur: Inspiration.

Senaste numret av Nöjesguiden är ovanligt läsvärt. I två uppslag får svenska kulturpersonligheter orera om sina favoriter bland svenska debutromaner, vilka de finner mest överskattade och vilka titlar som det sprakar lite extra om. Inspirerande läsning; min att läsa-lista växte med ett par tre, fyra titlar. Mest intresserad är jag nog av Harry Martinsons "Nässlorna Blomma" och Stig Dagermans "Ormen" som jag snarast ska leta upp på biblioteket. Naturligtvis har jag varit medveten om dessa verk sedan tidigare, men den här artikeln gjorde mig mer peppad på att läsa dem. Gott så.

Min favoritdebut? Rent spontant säger jag Hjalmar Söderbergs "Förvillelser". Men det tål naturligtvis att fundera närmare på.

Film: Pieces Of April.

Titel: Pieces Of April
Genre: Drama, Komedi
Regi: Peter Hedges
År: 2003
Land: USA

Peter Hedges regiserade senast den romantiska komedin "Dan In Real Life", en film som var så usel att jag stundtals hade svårt att tro mina ögon. Så varför väljer jag då att, så här några månader senare, se hans regidebut, "Pieces Of April"? Anledningarna är två. Magnetic Fields på soundtracket och en hyllande kommentar från Kjell Häglund på Weird Science.

Och ja, "Pieces Of April" är faktiskt, på alla plan, en bättre film, utan att egentligen vara exceptionell på något vis. Det är ett nedtonat litet familjedrama med komiska inslag. Inte fri från problem, men med lika många ljusglimtar.

April (Katie Holmes) har över Thanksgiving bjudit hem familjen till sin sunkiga New York-lägenhet. April är familjens svarta får, och hennes föräldrar och syskon är ganska skeptiska till att överhuvudtaget acceptera hennes inbjudan, men då mamman (Patricia Clarkson) är svårt sjuk i cancer kan det vara en sista chans till försoning, och de reser ändå dit. Medan familjen ger sig ut på sin roadtrip (som känns som en något svartare "Little Miss Sunshine", då tittaren blir mer och mer varse om mammans eländiga tillstånd) försöker April febrilt få någon av hennes aviga grannar att bistå med en matlagningshjälp, eftersom hennes spis gått sönder. Just den här delen av filmen känns inte särskilt engagerande. Dels är jag inget fan av Katie Holmes, dels tar det för lång tid innan man förstår vikten av att matlagningen lyckas, hur mycket som står på spel. Jag kommer många gånger på mig själv med att längta efter ett scenbyte, efter fler scener med Patricia Clarkson. Hon är nämligen, precis som vanligt, alldeles förtrollande. En av mina absoluta favoriter. Få kan som henne gestalta sorg, förvirring och ren, spontan livglädje, ofta i en och samma scen. Oliver Platt, som spelar familjefadern, är också en fröjd att beskåda.

Det tar en stund för "Pieces Of April" att lyfta, mycket på grund av att huvudpersonen, April själv, känns ganska ointressant. En klyschig troubled young adult, till synes utan särskilt mycket djup. Men när filmen väl lyfter, ungefär halvvägs, gör den det med besked. Är man det minsta svag för bitterljuvt indieslisk är den väl värd en titt.

7/10

Musik: Några av helgens loppisfynd.

Curtis Mayfield - Short Eyes

Jag köpte min första Curtis Mayfield-skiva, "There's No Place Like America Today" för någon månad sen, och blev rätt biten faktiskt. Därför blev jag naturligtvis väldigt glad när jag hittade detta soundtrack från 1977. Ännu gladare blev jag när jag lyssnade på skivan och fann den nästan precis lika tilltalande som "...America Today". Lika avslappnat svängig, kanske lite funkigare och väldigt behaglig falsettsoul. Vänta er ingen djupare analys, jag är långt ifrån någon expert på genren, men jag vet vad jag gillar. Och jag gillar detta, mycket.

(Fullständig gladchock också när man Googlar skivan och finner detta: "Not domestically available here in America you can only find this on import vinyl or as part of a now deleted double-disc 90s reissue of "Superfly", both of which will set you back at least $40." En sökning på Ebay visar förvisso att summan är en aning överdriven, men ändå... Jag gav 20 kronor för den. God bless Myrorna!)

Paul Simon - There Goes Rhymin' Simon

Behöver väl ingen närmare presentation. Enda Paul Simon-skivan jag hade sedan tidigare är "Paul Simon", från 1972. Det här är uppföljaren, och jag har inte hunnit lyssna särskilt mycket på den ännu, men har höga förväntningar. Föregångaren är ju fullständigt lysande.

Neil Diamond - Stones

Neil Diamond började jag egentligen respektera förstefter att jag sett den fina allsångsscenen i "Beautiful Girls" . Innan dess tyckte jag mest att han verkade vara något av ett skämt. Ett skämt som klämt fram ett par fina låtar förvisso, men ändå ett skämt. Jag börjar ändra mig. "Stones" innehåller förvisso mest covers, och Diamonds låtskrivartalang märks mest bara i titelspåret och i fina "I Am...I Said" (vars melodi vagt påminner om "Sweet Caroline"). Men det är fina låtval (även om "I Think It's Gonna Rain Today" börjar kännas lite tjatig i de här sammanhangen) med storslagna arrangemang, och Diamonds croonerröst klär dem bra. Ingen nödvändig skiva, men trevlig.



Cass Elliot - The Road Is No Place For A Lady

Cass Elliot, eller Mama Cass, verkar i dessa dagar nästan vara mest känd som "den som skrev den där låten som spelas i "Lost". Iallafall hos den större massan. Och visst, "Make Your Own Kind Of Music" är en toppenlåt, men hon har ju gjort så mycket mer, både som medlem i Mamas & The Papas och solo. Som här. Inledande "(If You're Gonna) Break Another Heart" är en popklassiker om jag någonsin hört en, och skivan innehåller flera, även om inget fäster riktigt lika direkt som denna. Rakt igenom vackert arrangerat, soligt och upplyftande. Rekommenderas.