måndag, augusti 31, 2009

Musik: Några tankar om första numret av "Loops".

175 kronor kan tyckas vara mycket pengar att betala för ett magasin, hur glossy det än må vara. Men jag älskar tidningar. För en riktigt fin skulle jag kunna betala mer än så. "Loops" är en riktigt fin tidning. Ovanligt snål med bilder för att vara ett så glossy och dyrt magasin, men det innebär bara mer text, och det klagar jag inte på. Det blir massor av läsning för pengarna, och det är riktigt bra läsning. Som en mindre roman, och rejäl valuta för pengarna. Trots flitigt bläddrande under helgen har jag bara kommit halvvägs, och så här långt har inte en text känts oinspirerad eller ointressant, trots att ämnena ibland är sådana där jag inte trodde att så mycket nytt kunde tillföras. Exempelvis medverkar Nick Kent med en lång Nick Drake-biografi, som faktiskt fått mig att plocka upp "Pink Moon" igen, en skiva jag inte lyssnat på på flera år. Det tackar vi för.

Annat trevligt jag hunnit sluka ur "Loops":

- Ett utdrag ur Nick Caves nya roman "The Death Of Bunny Munro", som verkar riktigt lovande.

- En lång text om droger, om Spacemen 3, om att ta droger för att göra musik att ta droger till, en text som gjorde mig rejält peppad på både den kompletta Spacemen 3-katalogen och diverse substanser...

James Yorkstons turnédagbok - riktigt välskriven. Blek och dyster, men underhållande. Det kommer inte som någon överrasning när Yorkston i texten erkänner sig vara ett fan av
Bukowskis tidiga alster.

Slutligen; "Loops" är inte alls så smal som jag väntat mig. Det är ont om israeliska electroduos och bortglömda japanska crooners från 60-talet. Det skrivs mest om sånt jag redan kände till. Inget ont med det, så länge den är fylld till bredden av en musikjournalistik som inspirerar, underhåller och engagerar.

För det är man ju inte bortskämd med.

Etiketter: , , , , , ,

fredag, augusti 28, 2009

Tv: Upp Till Kamp.













Har börjat se om Peter Birros och Mikael Marcimains "Upp Till Kamp", och kommit halvvägs. Den håller faktiskt för en omtitt. Jag var lite orolig där ett tag. Serien fick rätt blandad kritik av såväl recensenter som vänner och bekanta, och själv såg jag den första gången under rätt speciella omständigheter (julhelg, intensivt maratontittande, känslomässig obalans) som skulle ha kunnat grumla mitt omdöme. Men icke. Serien är precis så bra som jag minns den.
Inte perfekt - det finns en del dialog som är lite cringe worthy, och det finns en del karaktärer som känns ganska ovarsamt utmejslade - men på det stora hela den bästa svenska dramaproduktionen jag sett sedan... ja, någonsin. De flesta invändningar jag hört har egentligen kommit från personer som inte ens sett serien, och har varit av typen "Rebellromantik med Peter Birro, nej tack!" Rätt ogrundade invändningar, då kampen inte alls skildras genom några rosafärgade glasögon. Det är inte alls så svartvitt som man kan tro, utan faktiskt ganska nyanserat.

Men framförallt finns här en nerv och en närvaro som gör det omöjligt att inte engagera sig.
Conan har redan berättat om likheten med Bo Widerberg, men det är faktiskt något jag reagerade på redan vid första titten. Och i andra avsnittet finns pundarscener så skitigt realistiska att Stefan Jarl kunde stått bakom kameran.

Allt är inte fotografen Hoyte Van Hoytemas förtjänst, en hel del beror naturligtvis på skicklig regi och duktiga skådespelare. Men fotot är ändå det som imponerar mest. Varje scen är förstås kollosalt genomtänkt, men det ser så enkelt ut. Levande, närgånget, nervigt och framförallt - faktiskt - trovärdigt. I allt för många historiska filmer och tv-serier blir rekvisitan föga mer än kitsch, museiföremål som plockats ut, putsats och radats upp. Här känns det faktiskt autentiskt, nästan dokumentärt. Extra tydligt i inledningssekvenserna, där arkivbilder från gamla nyhetssändningar knappt märkbart glider över i nyinspelat material. Det är mycket snyggt. Och riktigt bra.

Eller vad tycker ni?

Etiketter: , , , , ,

Musik: Pepp #15.

Loops.

Den här tidningen vill jag läsa. Ska jag läsa. Kanske redan till helgen. Det ser ut att vara exakt den musiktidning jag letat efter i hela mitt vuxna liv utan att hitta. Tills nu.

Etiketter: ,

torsdag, augusti 27, 2009

Svammel: Testinlägg.

Kommer detta synas på min blogg tro? Eller är Posterous mycket snack och liten verkstad?

Posted via email from Niklas's posterous

Etiketter:

söndag, augusti 23, 2009

Litteratur: Henrik Bromander - Allt Jag Rör Vid Försvinner.



"Allt Jag Rör Vid Försvinner" är precis lika upplyftande läsning som dess titel antyder. Det är en serieantalogi där Henrik Bromander står för texten och andra tecknare för illustrationerna. Det fungerar riktigt bra, rakt igenom, men är ändå en bok som känns ganska tung att öppna. Historierna är (precis som alltid i Bromander-land) så nattsvarta att jag nästan blir provocerad. När det är riktigt illa, som i historien om den dödslängtande, helkroppsförlamade kvinnan, vill jag nästan kalla det för effektsökeri, men jag hejdar mig i sista sekunden. För det finns ju något här, något mycket större än en önskan att provocera och verka farligt svartsynt.

Det talas en del om den medkänsla (eller snarare medlidande kanske?) som genomsyrar Bromanders serier, men framförallt tycker jag att det är nyfikenheten som är hans styrka. En närmast perverterad fascination för mänskligt lidande - i Bromanders serier dissekeras och undersöks det ur varje tänkbar vinkel - och för livet på botten av avgrunden. Det blir naturligtvis ganska utmattande att läsa i längden, och rejält påfrestande för humöret. Men aldrig dåligt.


Framförallt är det modigt. Det skulle ju så lätt kunna bli patetiskt, men Bromander navigerar skickligt runt alla fällor och avslutar sina historier precis innan den djupaste nivån i helvetet har beträtts (även om det kärnvapenbombade Sverige han tillsammans med Pontus Lundkvist målar upp i "När Kriget Kom" ligger rätt avgrundsdjupt).

Etiketter: , , ,

onsdag, augusti 19, 2009

Musik: En låt #45.



Yo La Tengo - Little Honda

The Jesus & Mary Chain
är ett sånt där band som aldrig riktigt funkat för mig. De låter stundtals helt okej, glimrar till här och där i små doser, men det stora problemet är att de aldrig lyckas leva upp till förväntningar. The Jesus & Mary Chain blir aldrig bättre än de band som låter som The Jesus & Mary Chain, och av de där sockersöta flickpopsmelodierna inslagna i taggtråd som popskribenter alltid talar om, hör man sällan särskilt mycket mer än själva taggtråden. De J&MC-låtar jag nynnar med till kan jag nog räkna upp på högerhandens fem fingrar.


När Yo La Tengo covrar Beach Boys "Little Honda" låter det som man önskar att J&MC lät. Det är sockersött och melodiöst och inlindat i, om inte taggtråd så åtminstone stålull. Jämför också textraderna:


"First gear, it's all right
Second gear, hang on tight
Third gear, ain't I right
Faster, it's all right"


(Yo La Tengo - Little Honda)
med

"I get ahead on my motorbike
I get ahead on my motorbike
I feel so quick in my leather boots
I feel so quick in my leather boots"
(Jesus & Mary Chain - The Living End)


Den ena är kaxig på riktigt, den andra påklistrat attitydstinn. Jag föredrar nog stålull framför taggtråd.

Lyssna! Yo La Tengo - Little Honda

Etiketter: , , , ,

tisdag, augusti 18, 2009

Svammel: Saker som livet har lärt mig #4.

Trötthet har inte nödvändigtvis någon direkt koppling till nattsömn (eller brist på sådan).

Etiketter: ,

lördag, augusti 15, 2009

Litteratur: Jag blev besviken.

Köpte Bengt Ohlssons "Hennes Mjukaste Röst" på loppis. Lät den ligga i bokhyllan ovanför sängen. Gotta till sig ett tag tills den (eller jag) var mogen. Slog till sist upp den och började läsa. Och jag gillade det jag såg, läste. En medelålders kvinna vaknar upp på sjukhus efter en trafikolycka. Hon tänker tillbaka, minns omständigheterna kring olyckan, turerna som förde henne dit, livet spelas upp scen för scen medan hon sakta tar sig upp på hästen igen.

Alltsammans är oerhört skickligt berättat. Bengt Ohlsson har en känsla för detaljer som är oöverträffad i svensk litteratur. Hans romanfigurer kliar sig i pannan med baksidan av handen, putsar näsryggen mellan tummen och pekfingret, tittar på solen för att nysa, på precis det där vardagliga viset som folk gör mest. Inte manierat, inte nödvändigtvis för att förtydliga något. Utan för att det är så folk gör.

Lika skickligt beskriver han det som sker inom människor. Hur en doft får ett minne att bubbla fram och hur en kedja av associationer leder fram till någon Stor och Viktig klarhet som är där ena sekunden, nästa bara borta. Jag tycker om det. Jag tycker om boken.

Och samtidigt är jag besviken. För "Hennes Mjukaste Röst" utspelar sig i Amerikat. Inte i vardagstrygga gamla Sverige som jag förväntat mig. När jag plockar upp en Bengt Ohlsson-roman vill jag kunna känna igen mig ända ner i smaken på Falukorven i tupperwearlådan, ner till doften av gröna Yes i det grumliga diskvattnet. Inte behöva sitta och... föreställa och fantisera, måla upp omgivningar och rekvisita som jag inte har någon relation till.

Det är en tråkig inställning. Det är en fånig detalj att haka upp sig på. Och ännu fånigare är det att låta det förstöra läsupplevelsen. Förmodligen skulle det inte ske med någon annan författares romaner. Men här blir jag distraherad. Bengt Ohlsson tar mina förväntningar på igenkänning och trygghet och placerar dem på andra sidan Atlanten, och jag kan inte hantera det. Jag känner mig vilsen och förvirrad. Det bultar som huvudvärk mellan tinningarna; Amerika, Amerika, Amerika.

Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på. Men Bengt skulle säkert kunna skriva en roman om det.

Etiketter: ,

tisdag, augusti 11, 2009

Musik: En låt #44.



Robert Pollard - Pegasus Glue Factory

Ibland föreställer jag mig en låtskrivartävling, där kampen om förstaplatsen skulle stå mellan Lou Barlow och Robert Pollard. En tävling där det fram till slutspurten skulle vara oerhört jämnt - de är båda extremt produktiva låtskrivare med en tung säck klassiker på ryggen - men där Pollard på slutet skulle vända sig om, stirra Barlow i ögonen och spurta baklänges in i mål. För hur bra Barlow än är (jag upptäcker själv nya favoriter varje gång någon av mina Sebadoh-skivor dyker upp i högtalarna) så känns ju Guided By Voices lite piggare. Lite snärtigare, mer refrängstarka.

GBV splittrades 2004, men det hindrade naturligtvis inte Pollard från att fortsätta släppa skivor. Som soloartist har han verkat ända sedan 1996, och efter GBVs uppbrott har han hunnit med hela nio skivor. Den senaste, "Elephant Jokes", kom faktiskt så sent som idag.

Att likna Pollard vid ett vin som bara blir godare med åren vore ganska missvisande. Det stämmer nämligen inte. Däremot är han oerhört konsekvent, jämn i sin ojämnhet. Varje skiva har sina toppar och dalar. Genialiska poplåtar varvas med atonalt oväsen. Så var det förr, så är det också nu.

"Pegasus Glue Factory" från "Normal Happiness" är ett ypperligt exempel på den sorts guldkorn som kan vaskas fram ur Pollard-myllan. Precis som hans bästa låtar har den en titel som består av tre till synes helt slumpvis ihopkastade ord. Precis som hans bästa låtar är den också ruskigt effektiv, sitter fast i huvudet efter en första lyssning, som klister. Det är förvisso ingen ny "Tractor Rape Chain" eller "Game Of Pricks", men visar ändå att farbrorn fortfarande kan. Att han fortfarande har lite spring kvar i benen.

Lyssna! Robert Pollard - Pegasus Glue Factory.

Etiketter: , , , , , ,

söndag, augusti 09, 2009

Svammel: Titeltrubbel.

För det första: Camera Obscuras "My Maudlin Career" är en bra skiva, inte mycket snack om den saken. Men är inte titeln så mycket Morrissey att det nästan är parodiskt? Ordvitsar av den här typen kommer annars bara Steven Patrick (och möjligen Göteborgare) undan med.

För det andra: Är det inte oroväckande att inte bara en, utan hela två svenska komedier med titlar som alluderar på Ingmar Bergman har premiär samtidigt? "Sommaren Med Göran" och "Scener Ur Ett Kändiskap", I'm looking at you.

Etiketter: , , , , ,

tisdag, augusti 04, 2009

Tv: Kan inte låta bli...

...att bli rätt upphetsad när jag läser det här.

"Gentlemen" är ju en roman som tigger om att filmatiseras, och Mikael Marcimain är en fantastisk regissör. Kan ju bli precis hur bra som helst. Men man ska väl inte hoppas för mycket.

Etiketter: , ,

Musik: David McWilliams - The Days Of David McWilliams.



Tydligen var David McWilliams "The Days Of Pearly Spencer" en mindre hit någon gång på 60-talet. Själv kände jag tidigare bara till Marc Almonds version, som förvisso är bra, men egentligen inte så mycket att höja ögonbrynen åt. McWilliams original däremot, är oerhört fin. Dramatisk refräng med effektfulla stråkar, enkelt utan att vara banalt. Scott Walker möter Bob Dylan, typ.

"The Days Of..." är en bra introduktion till David McWilliams. Samlingen spänner över 22 spår, och även om inte allt är klockrent (här finns en del Dylan/Donovan-pastischer som i ärlighetens namn är rätt intetsägande) så är det som är bra faktiskt ganska fantastiskt. Skivan inleds med en trio barockpopspår (tidigare nämnda "The Days Of Pearly Spencer", "Josephine" och "Brown Eyed Girl" - inte en Van Morrison-cover) som är helt knäckande. Förstklassigt låtskrivande och fantasifulla, kristallklara arrangemang. Att David McWilliams namn inte förs på tal oftare är både märkligt och lite ledsamt.

Etiketter: , , , , , , , ,

måndag, augusti 03, 2009

Svammel: Saker som livet har lärt mig #3.



Melittas kaffetrattar av porslin är att föredra framför de av plåt. Plåten har en förmåga att skava sönder filtren, med väldigt grumligt kaffe som resultat.

Etiketter: ,