Svammel: Facing Facebook.

Jag var skeptisk till MySpace, men likförbannat finns jag där. Jag är skeptisk till Facebook, men där finns jag också, i än högre grad. MySpace fastnade jag aldrig riktigt för, men Facebook har tagit över mitt liv fullständigt. Jag får ingenting gjort, vare sig hemma eller på jobbet. Den här kvällen, till exempel, skulle jag packa, eftersom jag flyttar imorgon. Mmm. En halv bokhylla har jag tömt, resten av dygnets lediga timmar har gått åt till att ladda om Facebooks startsida, leta efter gamla klass- och arbetskamrater och köra meningslösa tester av typen "vem av dina vänner har du mest gemensamt med?"

Jag borde veta bättre än att falla för det här. Jag har ju varit där förrut, men jag lär mig tydligen aldrig av mina misstag. Jag skaffade min första hemsida någon gång i slutet av 90-talet. Jag och mina vänner skapade vårt eget lilla nät av dagböcker, länkar och fotoalbum. Den personliga hemsidan revolutionerade våra sociala liv. Vi lärde känna varandra som vi aldrig hade kunnat utan nätets hjälp.

Sedan tog Skunk över, som den första i hel radda av olika communities - Lunarstorm, Kamrat, Humla, Helgon och allt vad de nu heter och hette. Jag var inte medlem i alla, men i minst två för många. Våra hemsidor glömdes bort, vissnade och dog, byttes ut mot mallade standardpresentationer på Lunarstorm och Helgon.

Sen kom bloggarna, egentligen bara en lite smidigare variant av den personliga hemsidan. Samma innehåll men ny förpackning. Ännu en revolution. Nu kunde vem som helst berätta för omvärlden vad han ätit till middag. Eller lyssnat på för skiva. Eller tyckte om den sittande regeringen. Jag har (uppenbarligen) inget emot bloggar, utan tycker det är ett ganska smart och simpelt sätt att förmedla sina åsikter på. Men det blir lätt lite mycket av det goda.

Och så nu då. MySpace och Facebook. Samma innehåll men ny förpackning även här. Några nya funktioner, men i grund och botten same old same old som Lunarstorm. Vi som varit med några år har sett det förr.
Då blir det lite extra fascinerande att höra vänner och bekanta storögt berätta hur dessa siter "revolutionerat" deras sociala liv. Fascinerande, men också oroande.
Plötsligt känner man sig ganska gammal.

Musik: Laakso – Mother, Am I Good Looking?

Artist: Laakso
Titel: Mother, Am I Good Looking
År: 2007
Bolag: V2 Music

"Så jävla dåååååligt, såååå jäääääävla dåliga...” sjöng killen framför mig till melodin som ljöd från högtalarna. Jag stod i kön till kassan i en av Stockholms mer anrika skivbutiker där jag skulle köpa senaste numret av tidningen ”Ondskan”, och killen där framför hade uppenbarligen problem med personalens val av bakgrundsmusik.
”Neeeej”, konstaterade butiksbiträdet, och jag höll med.
Neeeej.
Det var ju bra, riktigt bra. Makalös melodi, makalöst driv, och vilken energi! Jag kände igen sångarens röst, men kunde först inte placera den. Inte kunde det väl vara Laakso? Jo, nog fan var det väl Laakso alltid? Men vad sjunger han egentligen? Säkert något på finska…
--
Vissa band älskar man att hata.
Laakso är ett band jag hatar att älska.
Jag hörde dem första gången i Norrköping, våren 2003. Det var på den lilla festivalen med det kreativa namnet ”Fest-i-Valen”, de hade inte släppt någon skiva ännu med minnet av livespelningen och framförallt låten ”Long Beach” fick mig att genast beställa första EP:n. Jag tyckte mycket om den. Den gick varm den våren. På den tiden älskade jag fortfarande Bright Eyes och David & The Citizens och allt som lät som dem. Laakso lät som dem, men inte nog med det – de var MITT band. Jag hade hängt med från första början, jag hade upptäckt dem redan vid första släppet. Det passade mig perfekt där och då.
Sen kom fullängdaren, under årets sista skälvande månader. Mycket hade hunnit hända sedan dess. Jag hade bytt stad, hade bytt bekantskapskrets och musikaliska referenser. Svensk gitarrindie lät inte så spännande i öron som just börjat upptäcka hur vacker knastrande elektronik kunde låta. För någon som just köpt sitt första Friendly Noise-släpp (Differnets fantastiska ”Come On Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!”) var ”I Miss You, I’m Pregnant” historia.
Jag köpte den ändå, och faktum är att jag älskade den. För att vara historia var den ändå väldigt där och då, väldigt direkt och intensiv. Men det var ingenting jag skyltade med.
Vem vill egentligen leva i det förgångna?
--
”Västerbron” sjunger han. På svenska, inte finska. Det kommer så plötsligt, ett svenskt ord med svenskt uttal mitt i en engelsk text, att man inte hinner reagera på språkbytet.
”Väääästerbrrrrooooon, I hate walking on yoooou…”
Det låter jätteroligt. Roligt och skitbra. Lloyd Cole & The Commotions-gitarrer som övergår i körer och blixtar och dunder i ett riktigt powerballadcrescendo. Det är något som är ganska genomgående för skivan. Svulstiga 80-talsgitarrer och glimten i ögat. Introt på ”Stay Tuned To My Love” låter som hämtat från The Churchs ”Starfish”, medan ”Italy Vs. Helsinki”, duetten med Peter Jöback, känns rakt igenom plojig (och låter farligt mycket som The Ark).
I ”Norrköping” möter Bryan Adams ”Summer Of ’69” Bruce Springsteens ”Born To Run”, och återigen den där kontrasten mellan det svenska och det engelska som får mig att haja till och dra på munnen.
Laakso har till stor del lagt det rastlösa allvaret bakom sig och börjat röra sig mot lika rastlös buskisindie. Det är inte alltid jättebra, det är väldigt sällan smakfullt, men det är för det mesta väldigt roligt att lyssna på.
Det ska inte underskattas.

Musik: En låt #22.

Red House Painters - All Mixed Up

Låt oss för ett ögonblick låtsas att den här bloggen hade läsare. Låt oss låtsas att dessa läsare kommenterade det jag skrev, kom med synpunkter, kritik och hyllningar och ställde frågor. En fråga jag föreställer mig att jag skulle få om så vore fallet, är: "Vad är egentligen dealen med de här återkommande 'En låt'-inläggen? Är det låtar som är bra just nu? Är det en rangordning av de bästa låtarna genom tiderna? Innebär det i så fall att låt nummer ett, Clienteles cover på "Where The Universes Are" är din absoluta favoritlåt? I'm From Barcelona på andraplatsen, är det något du står för?"

Nej, och nej, och nej. Låtarna jag räknar upp här är bara låtar som jag känner för att skriva några rader om. Det är inte nödvändigtvis fantastisk musik, bara fina bitar som fångat mitt intresse för en stund, som jag finner det relevant att berätta om, vare sig det innebär att jag tar pulsen på samtiden, blir nostalgisk för en stund, drar en rövarhistoria eller postar en mp3a.

Vore det här en ranking hade jag låtit någon annan låt representera Red House Painters. "Summer dress" kanske? "Michael"? "San Geronimo"? "I Am A Rock"? (Mark Kozelek har alltid varit bra på det här med covers.) "Mistress"? "Michigan"? "Golden"? "Drop", herregud, "Drop". Det finns så många.

Men nej, just nu är det "All Mixed Up", en Cars-cover från "Songs For A Blue Guitar". Det är en ganska fantastisk låt, dock aningen för lång för att kvala in på Red House Painters-topplistan. Många av deras låtar är långa, men "All Mixed Up" trampar vatten vid några tillfällen, och det drar ner omdömet något. Men, som sagt, det är fortfarande en fantastisk låt. Just nu lite extra aktuell eftersom den slumpades fram i mp3-spelaren härom dagen. Jag stod i en fullpackad tunnelbanevagn, och när Kozelek sjöng refrängen med smärtsam inlevelse slöt jag ögonen och stod så, blundandes en lång stund utan att skämmas. Kanske är jag själv lite mixed up, eller så är det bara hösten och allt den för med sig som gör Kozelek-svärtan lite extra aktuell just nu.

Lägligt nog är Kozelek också aktuell med ett Sverige-besök. Den 23:e oktober står han på Södra Teaters scen. Vilda hästar kan inte hålla mig därifrån.

Musik: Mixtapes & Cellmates - Mixtapes & Cellmates

En recension som, så att säga, föll mellan stolarna när den var aktuell...

Artist: Mixtapes & Cellmates
Titel: Mixtapes & Cellmates
Bolag: NoMethod Records
År: 2007

I skarven mellan varma och kyliga årstider är det alltid en speciell sorts musik som betyder lite extra mycket för mig. Den musiken som låter som luften känns när man andas in den. Kylig och frisk, men med stråk av värme, som en förnimmelse om det som varit eller det som ska komma.
Förra våren var det Radio Depts ”Pet Grief” och i höstas Nicolas Makelberges ”Dying In Africa”. Mycket talar för att Mixtapes & Cellmates debutalbum blir den här vårens soundtrack.

Det är främst ljudbilden som för tankarna till ovan nämnda artister. I övrigt finns inte särskilt stora likheter. Det Mixtapes & Cellmates sysslar med är mer klassiskt, melankoliskt pophantverk. Lyssnar man närmare anas Bear Quartets ”Everybody Else”, lite Postal Service och Bright Eyes elektroniska utflykt ”Digital Ash In A Digital Urn”, och med undantag för den sistnämnda är det ju riktigt trevliga referenser, oavsett de är medvetna influenser eller ej.

Det är ett skickligt hantverk, helt klart. Starka och halvstarka låtar rakt igenom, och en kirurgiskt klinisk produktion signerad David Sandström, som är en ren njutning att lyssna på.

Det återstår att se om det här är en skiva jag kommer att plocka upp även kommande vårar och höstar. Det finns något som är svårt att ta på, något smått pubertalt i vissa låtar, som får mig att tvivla ibland. Lite för många textrader om att vara sober och ledsen på fest, sånt som visserligen går alldeles utmärkt att relatera till, men som ändå låter lite valpigt och blir irriterande i längden. Men så fort tvivlet kommer smygande knockar Mixtapes & Cellmates mig med en ny sån där subtil melodislinga som låter som om den kommit rusande mot en från övre stratosfären, och där och då framstår det här som en av årets svenska debutskivor.

Litteratur: Det Börjar Ännu Tidigare

Titel: Det Börjar Ännu Tidigare
Författare: Joakim Forsberg
År: 1997

I vanliga fall läser jag inte böcker där baksidans författarporträtt ser ut såhär (ursäkta den taskiga bildkvalitén):













Dessutom finns det redan allt för många böcker på temat "ung kille i Stockholmsförort dricker vin, träffar tjejer, är poetisk och lyssnar på rock". Det senaste halvåret har jag läst den här, Klas Östergrens "Attila" och Bengt Ohlssons "Dö Som En Man Sa Jag", och jag kan för mitt liv inte skilja handlingen i dem åt. Det är samma frustration och påklistrade kåthet i allas berättelser. Och så någon livsförändrande resa till kontinenten eller Roskildefestivalen, något misslyckat experiment med droger och en mamma och en pappa som bara sitter hemma framför teven. Jag skrev också sånt här när jag var 18, men inte gav någon ut det inte. Om någon hade gjort det hade jag säkert också stirrat maniskt på mitt baksidesporträtt.

"Det Börjar Ännu Tidigare" har dock en baksidestext som talar till dess fördel.

"Joakim Forsbergs nya roman är en odyssé genom en uppväxt under sjuttio-, åttio- och nittiotalet. I Kiruna, Stockholm, Roskilde, Rom och framförallt Bagarmossen, får vi följa berättaren Adde Engstrand..."

Bagarmossen. Jag har själv tillbringat ett år där, och självklart är det alldeles fantastiskt att läsa om hur en femtonårig Adde springer runt på Emågatan, Fogdevägen och Byälvsvägen, gator där jag själv vandrat, bott och rumlat. På det viset är det angenäm läsning. Och på flera andra vis också. Som sagt, det är ingen särskilt originell roman, men den är för den sakens skulle inte usel. Den är faktiskt ganska rolig och engagerande. Orden flyter lätt och ledigt över sidorna, och jag slukade dem i rask takt. När jag läst färdigt längtade jag inte efter mer, men jag ångrade inte att jag läst den heller.

Och ser jag namnet "Joakim Forsberg" och ett maniskt stirrande ansikte på en bokbaksida någon gång i framtiden är det inte alls omöjligt att jag plockar upp den boken också, oavsett den utspelar sig i Bagis eller ej.

Svammel: Dagbok?

När jag startade den här bloggen för två år sedan varvade jag kortare recensioner och reflektioner med regelrätta dagbokstexter. Jag tyckte det var en bra grej. Jag gillar ju själv att få veta lite mer om människan bakom åsikterna. En personlig relation, hur inbillad den än må vara, gör alltid att intresset blir lite större, att åsikterna lättare smittar av sig.

Jag har lagt av med dagboken för länge sen, och det har ni säkert märkt. Den finns nu någon helt annanstans, och är lite mer hemlig än vad den här bloggen är. En länk dit får ni lov att tjata eller muta er till. Vill ni få någon form av relation till den jag var för ungefär ett år sedan går det alldeles utmärkt att trycka på etiketten "Dagbok" här nedan.

Mycket nöje!

Litteratur: Garth Ennis – Chronicles Of Wormwood.

Garth Ennis vet hur man återanvänder gamla beprövade koncept. Lyckligtvis vet han hur man återanvänder med stil. Annars hade man nog blivit lite trött på honom vid det här laget, och så är ju ännu inte fallet, eller hur? Religionskritik och sympatiska bad guys såg vi redan i ”Preacher”, och här är båda ingredienserna tillbaka med besked.

Huvudpersonen i ”Chronicles Of Wormwood” heter Daniel. Daniel är antikrist. Han är inte god, men definitivt inte ond heller. Han har goda sidor och han har dåliga. Han är en otrogen lögnhals, men han har oftast hjärtat på rätta stället. Han är, kort sagt, en blandning mellan Ennis bästa karaktärer, Jesse Custer och vampyren Cassidy från nämnda "Preacher".

Daniel bästa vänner är den saktmodige Jay (Jesus återuppstånden) och den talande kaninen Jimmy (vars främsta intresse är att trolla på internetforum). Tillsammans ägnar de större delen av sin fritid till att, precis som vem som helst. sitta och dricka sig ljumna på sunkiga syltor. Tills den dag pappa Djävulen uppenbarar sig, med planer på världsherravälde.

Det är både snyggt tecknat och skrivet, precis hela tiden. Jacen Burrows har en ren, effektiv tecknarstil, inte så lite lik Steve Dillons, men med vissa inslag av en annan av mina favoriter, Frank Quitely. Historien är naturligtvis kryddad med massor av sex, ultravåld och popkulturella referenser. Precis som man väntar sig av Garth Ennis. Egentligen rör det sig mest om ett gäng idéer som inte riktigt fick plats i ”Preacher”, och jag saknar mycket av den episka känslan och de genuint rörande scener som fanns där. ”Wormwood” är mest humor och provokationer, som ”South Park”, ”Dogma” och ”Mitt Liv Som Död” i ett enda vältecknat och förbannat roligt paket.

Musik: Skivorna man alltid måste förklara #1.

Ungefär en gång om året, oftast blir det någon gång under hösten/vintern, inventerar jag min skivsamling. Det är intressant. Jag får inblick i hur mitt musiklyssnande utvecklats under åren, och blir ofta inspirerad att lyssna igenom gamla bortglömda skivor. Det finns en till aspekt av inventerandet som inte alltid är trevlig. Man upptäcker alla sina snedsteg. Alla de där skivorna man köpte utan någon annan anledning än att man var nyfiken, hade några kronor över eller bara var allmänt vilsen.

Dire Straits - Brothers In Arms

Singeln, inte albumet. En låt som "Walk Of Life" får helt enkelt inte nästla sig in i skivsamlingen. Den är en av musikhistoriens största plumpar, ett hån mot allt vad god smak heter. Den skulle smitta av sig på de andra skivorna, förgifta och förstöra. "Brothers In Arms" är något helt annat. Vacker, dramatisk och gåshudsframkallande. Många är de efterfester då vi lyssnat på denna i ett nedsläckt vardagsrum.

Marvin Gaye - Let's Get It On

Nej nej, inte Motownplattan från 78. Liveskivan, släppt av Pegasus. Jag hade en period under hösten 2001 då jag trodde jag var långt nere med soulen (Det tror jag fortfarande till och från). Dessutom hade jag väldigt ont om pengar. När min dåvarande flickvän ringde och berättade att hon hittat "Let's Get It On" fär 29 kronor, bad jag henne självklart att köpa med den. Föga anade jag att det var en menlös liveskiva det handlade om. Jag vet inte om jag skulle klassa dena skiva som direkt dålig, men det är inte heller något jag lyssnar på. Någonsin..

Flash - Keep On Rolling

Rolling Stones-coversmedley. Fräscht. Ibland förstår jag inte hur jag tänker. Jag går in på Knyck & Sälj, den lokala loppisen, fast besluten att köpa något, och när jag sedan inte hittar något av intresse fastnar jag för det här. "Det kan ju vara kul", tänker jag. "Rolling Stones är väl bra?" tänker jag. "Den kostar ju bara en tia", tänker jag. Jag borde ha sparat pengarna och köpt en Snickers istället.

Dream Academy - Life In A Northern Town

Det är farligt med förväxlingar. Som när man går in i en skivbutik och hittar en sjutummare med det där paisley underground-bandet som det stått så mycket gott om här och var. Och glad i hågen betalar man för nämnda sjutummare - tio kronor är ju inga pengar - och man kommer hem och lägger den på vinylspelaren, och ur stereon strömmar något som mest låter som Lejonkungen-musik i 80-talskläder, och man inser att det var Dream Syndicate som var det bra bandet, och Dream Academy, ja, det finns en anledning till att ingen någonsin hört talas om dem.

Perplex - Ketar

Perplex var Kent-kopiorna som hade ett par kalsonger på skivomslaget. Jag minns det som ganska rörande när de uppgivet kommenterade en negativ recension på Dagensskiva och beklagade sig över att de blev så sågade överallt. Rörande är också textraden "Du var en vildkatt och jag en tam" på den här singelns b-sida. Det är det enda positiva jag kan säga om det här no hit wonder-bandet. De var lite rörande i all sin valpiga gnällighet.

Litteratur: Another gentlemannafarbror bites the dust.

Förra året, när Grant McLennan dog, kom jag på mig själv med att känna mig osedvanligt sorgsen. Jag brukar knappt reagera när en kändis dör. Det är tråkigt förstås, men sällan något man verkligen sörjer. Men i Grant McLennans fall var det annorlunda. Det hade nog med hans personlighet att göra. Han var en person som verkligen tycktes tycka om livet, utan att för den sakens skull tillhöra den obehagliga skara människor som kallar sig ”livsnjutare”. Det fanns alltid en optimism i hans musik, vare sig han framförde den ensam eller med Robert Forster i The Go-Betweens. Inte ens hans sorgligaste sånger lät bittra, bara bitterljuva. Han verkade helt enkelt väldigt snäll.
Nu har det hänt igen, på samma sätt. Plötsligt och oväntat, av ett kollapsande hjärta.
Mike Wieringo har dött.
”Mike vem?” undrar ni kanske.
Mike Wieringo var serietecknare. Han hade en ganska barnslig stil. Hans karaktärer var ganska små och hade stora huvuden, lite som barn. De hade stora ögon också, utan att för den sakens skull bli mangafigurer. Han hade en stil som kändes väldigt snäll.

Mike Wieringo var aldrig någon av mina favorittecknare, men jag kom att uppskatta honom mer och mer med tiden. Jag älskar vuxna serier med komplexa handlingar, psykologiskt trovärdiga karaktärer och realistiska teckningar, helt klart, men ibland är det uppfriskande att läsa något som bara är ren och skär underhållning. Något i klara färger, där hjältarna är goda och skurkarna är onda (utan att för den sakens skull mörda och lemlästa oskyldiga människor). Mike Wieringo tecknade de serierna.

Mike Wieringo gjorde sig ett namn på att teckna karaktärer som Spider-man, Flash och Fantastic Four, men hans mest personliga serie hette Tellos. Den handlade om en liten pojke och en talande tiger på äventyr i en prunkande fantasyvärld. Den blev aldrig någon större succé. Wieringos glada, opretentiösa stil var inte tillräckligt hip. Det var alltid hans största problem. I en serievärld där mörker, våld och cynism är normen, drar inte bilder som denna in särskilt många dollars:

Han brukade signera sina teckningar med ”’Ringo”.
I själva verket var han superhjälteseriernas Paul McCartney.

Litteratur: Macho bullshit.

Nyss lästes:

Graham Greene - Brighton Rock

Nyss lästes:

Klas Östergren - Attila

Nu läses:

Norman Mailer - Hårda Killar Dansar Inte

Snart läses:

Tom Wolfe - En Riktig Man

Dags att kvotera in lite kvinnor kanske?

Film: Employee Of The Month

Titel: Employee Of The Month
Regi: Mitch Rouse
År: 2004
Land: USA

Det finns två filmer med titeln ”Employee Of The Month”. En med Jessica Simpson. Hennes medverkan får mig att sky den som pesten, trots att temat; arbetsplatsen och dess hierarkier, har fascinerat mig lika länge som jag själv haft jobb.
Den andra filmen med samma namn har Matt Dillon i huvudrollen. Jag har aldrig riktigt gillat Matt Dillon heller. Jag vet inte riktigt varför. Jag har aldrig fått någon anledning att uppskatta honom (förrän jag såg Bukowski-filmatiseringen ”Factotum” som var ganska bra) men aldrig haft några själ att ogilla honom heller. Förrän nu. Han medverkar nämligen i den absolut sämsta film jag någonsin sett. Den heter, som ni säkert förstår, också ”Employee Of The Month” och är regisserad av Mitch Rouse.

Det här är inte en recension, det är en uppmaning. För ert eget bästa, för guds skull, se inte den här filmen! Jag gjorde själv misstaget, och den förstörde en hel kväll för mig. Jag knöt händerna tills knogarna vitnade och förbannade mig själv, mitt dåliga omdöme och de förlorade timmarna jag aldrig skulle få tillbaka.
Matt Dillon spelar David Walsh, en man vars liv verkar perfekt. Ett välbetalt jobb på en bank, ett kommande äktenskap med en vacker flickvän (Christina Applegate). Men så en dag rasar allt. Den förväntade löneförhöjningen uteblir. Samtalet med chefen slutar istället med att David får sparken. Väl hemma konfronteras han av en vansinnig flickvän som upptäckt att David vänstrat med en kollega. Vad göra? Fly ut på strippklubb med vidriga kompisen Steve Zahn förstås!
När dagen nått sitt slut sitter David på ett motellrum med en laddad revolver framför sig på bordet. Men vem ska han använda den mot? Sig själv eller sin äckliga chef?
Så här långt kunde det ha fungerat, om filmen skrivits och regisserats av exempelvis Mike Judge.
Mike Judge, och ja, Ricky Gervais, är faktiskt anledningen till att jag överhuvudtaget såg den här filmen. Jag hoppades på en ny ”Office Space”, men tji fick jag.
Ingenting är roligt. Steve Zahn är tänkt vara comic relief men är enbart påfrestande.
Inget är charmigt, bara svart och cyniskt. Manuset verkar vara stafettskrivet. Ni vet, en person skriver en rad, viker papperet och lämnar över till någon annan. Så dåligt håller filmen ihop. I samma ögonblick som David får pistolen i handen byter filmen riktning och försöker vara en Tarantino-produktion. Den misslyckas även där, och det hela blir sju resor värre. När eftertexterna börjat rulla har handlingen twistats om ungefär tio gånger. Inget är som det verkade, och man sitter bara och gapar över det otroligt fåniga slutet. Kanske skrattar man förbluffat.
Tills vreden tar vid.

Film: 28 Weeks Later.

Titel: 28 Weeks Later
Regi: Juan Carlos Fresnadillo
År: 2007
Land: England

Storbritannien har efter zombiekatastrofen i briljanta 28 Days Later börjat återbefolkas. Överlevare och återvändande emigranter flyttas till ett nybyggt avskärmat samhälle i centrala delarna av det som en gång var London, där de bevakas av amerikansk militär. Samhället har snabbköp, sjukhus ”and even a pub”. Allt verkar någorlunda stabilt och fridfullt, tills två ungar, Andy och Tammy, bestämmer sig för att ge sig ut ur den skyddade zonen på jakt efter ett fotografi av sin mamma, som tycks ha käkats opp någon gång i inledningsscenerna. Där inleds ett händelseförlopp som får ödesdigra konsekvenser för London, England, ja, kanske hela världen.

Jag ska direkt säga att jag tyckte mycket om 28 Weeks Later. Lika bra som föregångaren är den givetvis inte. Allt som kändes nytt och spännande med den filmen känns… lite mindre nytt och lite mindre spännande här. Men bra är det, helt klart. Danny Boyle har lämnat över regin till Juan Carlos Fresnadillo, men mycket känner man ändå igen. Det skitiga fotot, den skakiga och närgångna handkameran, de något förvirrande actionscenerna, exteriörerna från ett trasigt och ödelagt London. Skillnaden är väl att allt är större, maffigare, brutalare. Ja, 28 Weeks Later har faktiskt några av de mest skoningslösa våldsscener jag sett på länge. Jag är inte särskilt lättskrämd, men när en hjältekaraktär jag just lärt mig att tycka om eldas upp levande i en scen som aldrig tycks ta slut, är handen inte långt från ögonen. Det är nästan så att man önskar att stackars Andy och Tammy fick dö, för om de fasor de genom filmen tvingas bevittna inte förvandlar dem till dreglande kollin vet jag inte vad som skulle kunna göra det.

Det finns minus förstås. Hela handlingen förs egentligen framåt av huvudpersonernas idiotiska agerande. Inte ens slasherfilmens klassiska tonårsflickor beter sig så korkat som majoriteten av karaktärerna, militärer och forskare inkluderat, gör i 28 Weeks Later. Här finns flera scener där katastrofen kunde ha undvikits genom lite rationellt och logiskt tänkande, och där känns manuset faktiskt lika oskarpt som filmens pantade huvudpersoner. Jag är inte den som anser att en karaktär måste vara kvicktänkt och fatta kloka beslut för att förtjäna mina sympatier, men här kände jag vid flera tillfällen för att både stöna och slå mig för pannan.

Men nu är ju lyckligtvis inte det här en film där manuset är det viktigaste. Vem bryr sig om det när vi har en helikopterscen mer spektakulär och vansinnigt häftig (rotorblad som plöjer genom zombiekroppar som en gräsklippare klipper gräs) än något annat vi sett i år – Die Hard 4.0 inräknad? När vi har en fantastisk Robert Carlyle i en av de mest intensiva och skräckinjagande masszombiescener som någonsin fångats på film?

Överlag ger 28 Weeks Later mig precis det jag vill ha av en zombiefilm. Skräck, domedagskänslor, blod och äckel och en del samhällskritik. Den tar, precis som en god uppföljare bör, originalkonceptet, kryddar det, skakar om och lägger till några fler explosioner. Man blir inte lika överraskad som första gången, men gillar man zombiefilm lika mycket som zombies gillar människokött är 28 Weeks Later ett välsmakande skrovmål som säkert kan hålla en mätt ända fram till den förmodade uppföljaren 28 Months Later.

Film: Hjältar #1.

Paddy Considine

Paddy. Kan vara världens finaste namn. Paddy Clarke. Paddy McAloon. Paddy Considine.
Considine. Kan vara världens coolaste efternamn. Låter som Constantine, men bredare. Tjockare. Som namnet på en detektiv i någon klassisk film noir.
Paddy Considine. En sällsynt begåvad skådespelare, som jag blir genuint lycklig av att titta på. En skådespelare med en otroligt bredd, som ser sympatiskt vardaglig ut men som också kan explodera och ta över en scen fullständigt. En av få skådespelare som jag verkligen skulle vilja gå ut och ta en öl med.

Se:

1. Dead Mans Shoes

En allvarlig och skäggig Paddy Considine gör upp med sin cp-skadade lillebrors plågoandar i Shane Meadows skitiga hämnarfilm. Snyggt rakt igenom, med stämningsfulla regngrått brittiska omgivningar, och Paddy är fantastiskt cool. Det är filmer som denna som gör att jag älskar denna genre så mycket. Det behövs inte mer än ett hemskt brott, lite dunkla miljöer och en brutal hämnd. Och en intensiv skådespelare i huvudrollen. Den här filmen har allt detta.

2. Hot Fuzz

Rakt igenom skitrolig actionparodi med Paddy (i denna film otroligt lik Filip Hammar!) som dumdryg kollega till Simon Peggs stenhårda Londonpolis. Han stjäl varenda scen han medverkar i, med sin briljanta komiska timing och sina odrägliga spydigheter. Filmen är överhuvudtaget en av de roligaste komedier jag sett det senaste året. Ja, det är en uttjatad liknelse, men tänk ”Kopps”, fast bra.

3. Videon till Arctic Monkeys ”Leave Before The Lights Come On”.

En vardagssunkig Paddy knallar planlöst runt på stan när han plötsligt får syn på en självmordsbenägen kvinna på ett hustak. Han räddar hennes liv, men får snart anledning att ångra det när det visar sig att hon inte har alla får i samma hage. Ingen fantastisk video på något sätt, men både Paddy och Kate Ashfield ser så charmigt normala ut att jag faller handlöst för detta ändå. Och då är jag inte ens särskilt förtjust i Arctic Monkeys.

Undvik:

Stoned

Filmen om Rolling Stones-medlemmen Brian Jones mystiska dödsfall är ett ganska bedrövligt mischmasch av en jobbiga knarkscener (tänk de allra sämsta delarna av The Doors-filmen, bara ännu sämre), halvnakna tjejer och killar i 60-talsperuker, jobbige Ben Whishaw som kisande Keith Richards och tusen rockklyschor. Paddy Considine i en av de bärande rollerna är inte en anledning att se det här magplasket. Synd.