lördag, oktober 29, 2005

Kommentar: Angående anti-rock.

Andres Lokko skrev om The Embassy, Ulf Lundell, Dexy's och anti-rock i sin senaste SVD krönika. Bland kommentarerna finner vi följande välformulerade debattinlägg:

Typiskt nördigt analystrams. All bra rock handlar om
skrev och hjärta och inget annnat. Alla dessa glasögonprydda skivsamlare som
tänker mer än känner. Vad fan spelar det för roll vad det kallas bara det leder
til PAAAARTTTYYYY!
Huvudet på spiken! En annan höjdare:

Rock`n´roll handlar INTE om intelligens Andres. Det bör
inte bra rockjournalistik heller göra. Rock´n´roll börjar vid skrevet och slutar
vid nacken. Dagens rockkritiker har antingen LÄST alldeles för mycket fin
litteratur, eller för mycket Kalle Anka. Väldigt få recensenter skriver
primitivt., som ett enkelt gitarr-riff
Det måste vara ironi, det bara måste, måste vara.

Etiketter: , ,

tisdag, oktober 25, 2005

Musik: En låt #4.












The Tiny - For Hallis


Det var en märklig natt, och en ännu märkligare morgon, i en märklig och omvälvande tid i mitt liv. Jag hade gått och lagt mig full, men inte lyckats somna, och med ännu snurrande huvud släpade jag fram en bananlåda med gamla Spindelmannen-tidningar som jag sedan bläddrade i tills klockan visade morgon. Jag tittade ut genom fönstret och såg solen komma krypande över takåsarna. Stereon spelade The Tinys "Close Enough" som jag inhandlat tidigare den våren, men bara lyssnat på vid väldigt speciella tillfällen.
Det här var ett sådant tillfälle. En melankolisk, surrealistisk känsla hade smugit in i lägenheten, en sådan känsla som enklast uppstår efter ett dygns sömnlöshet i kombination med alkohol och känsloladdad musik.
Jag lade mig på sängen, drog överkastet över huvudet och sjönk in i något som bara kan jämföras med en målning av John Bauer. Älvor dansade till folkmusikfioler, näcken sjöng med kvinnoröst, Ellekari Larsson speglade sig i det mörka tjärnvattnet.
När jag vaknade var det eftermiddag. Älvorna hade lämnat lägenheten. Jag var fortfarande trött, och "Close Enough" snurrade ännu i cd-läsaren.
Gårdagen, natten och morgonen kändes som en feberdröm.

Etiketter: , ,

Litteratur: Capote In Kansas - lovande!

















Härom vintern läste jag Truman Capotes "Med Kallt Blod". Den sanna historien om hur Dick Hickock och Perry Smith rånmördade familjen Clutter för en handfull dollar gjorde stort intryck på mig. Till en början var det det journalistiska arbetet jag imponerades av, men i takt med att sidorna avverkades blev jag mer och mer indragen i historien, och mer och mer fascinerad. Framförallt var det bilden av Perry Smith som fastnade i huvudet. Det var uppenbart att det här var en person som Capote fastnat lite extra för. Dick Hickock framställdes som ett typiskt all-american-asshole. Perry Smith var en rebell, en poet, ett missförstått geni, en person vi skulle sympatisera med.

Ryktet säger också att Capote aldrig förmådde bevittna Smiths avrättning. Hickocks däremot, var en helt annat historia. Objektiv journalistik? Kanske inte. Läsvärt? Absolut!

"Capote In Kansas" är, som titeln antyder, berättelsen om Truman Capotes tid i Kansas. Men Ande Parks serie är inte seriejournalistik, det är fiktion från början till slut. Det är författarens egen version av hur arbetet med "Med Kallt Blod" kan ha gått till, tecknad i mjuka, följsamma linjer och Sin City-liknande palett.

Jag har inte läst den ännu, så jag kan inte uttala mig om huruvida den är läsvärd eller inte, men det låter onekligen väldigt lovande, och med tanke på min svaghet för "Med Kallt Blod" är den ett måste.

Etiketter: , , , ,

måndag, oktober 24, 2005

Dagbok: Post.

Två överraskningar väntade mig i dagens brevskörd. Båda två var positiva.
Den första var en utbetalningsavi på 1500 :- från Försäkringskassan. Äntligen. Någonting ska man väl få för att man släpat sig till Arbetsförmedlingen i stort sett varje vardag i flera veckors tid?


Först tänkte jag att jag nästan borde göra något typiskt loserromantiskt, som att gå ut på krogen och dricka upp alla pengarna. Sen kom jag på att även om jag verkligen seriöst skulle överväga det, så skulle det inte gå. Eftersom min legitimation gick ut för ungefär ett år sedan har jag ingen möjlighet att ens hämta ut pengarna. Så tills någon vänlig själ (lämpligen Kuriren eller min mamma) sätter in pengar på mitt konto så jag får möjlighet att skaffa nytt leg, är lönen för mödan på Arbetsförnedringen inget annat än siffror på ett papper.

Den andra överraskningen var en aning mindre problematisk. Det var Haruki Murakamis senaste , "Underground". Den ska jag sätta igång med efter att jag tragglat mig genom Nick Hornbys "Fallhöjd".
Ja, tragglat. Den boken är verkligen otroligt tråkig. Inte för att den är seg, nej, den rör sig i ett ganska hyggligt tempo, utan för att jag som läsare ständigt stannar upp och frågar mig; "Ska jag skratta här? Ska jag känna empati här? Ska jag bry mig?"

139 sidor in i boken har jag ännu inte kännt mer än att det nog vore bäst om Jess, Maureen, Martin och JJ trots allt hade kastat sig utför det där hustaket i bokens inledning. Då hade jag besparats det här svamlet, som är så krystat och knastertorr att jag är rädd att sidorna ska brytas sönder när jag vänder dem.
Hur de mäktiga har fallit.

Etiketter: , , ,

söndag, oktober 23, 2005

Film: Bara En Dag.














Titel: Bara En Dag (Before Sunset)
Regi: Richard Linklater
År: 2004

Brevid mig på biografen sitter en äldre dam, som luktar starkt av för mycket hårspray. Strax innan filmen börjar muttrar hon till väninnan i stolen intill:
"Jag hoppas verkligen att den här filmen är bättre än den första, för den var ju så tråkig, så tråkig så..."
Hon finner inga ord som räcker till för att beskriva graden av tråkighet.
Med "den första" menar hon inte, som man skulle kunna tro, den här filmens föregångare, "Bara En Natt". Hon syftar på FilmStudions första filmvisning för säsongen, "Lost In Translation".
En tråkig film. Det händer ju inget. De bara pratar. Konstig musik också.
Ett tag funderar jag på att råda henne att lämna salongen. Det skulle bespara henne lidandet. Jag vet ju så väl att hon kommer att avsky "Bara En Dag", antagligen lika mycket som jag kommer att älska den. Men filmen börjar och jag håller tyst, förstås. Gör mitt bästa för att leva mig in i den fortsatta historien om Celine och Jesse.
Det går utmärkt. Richard Linklater är en regissör som verkligen kan det här med flyt. Dialogen flyter fram, intensiv men naturlig, och kameraarbetet är rakt på, hela tiden, utan att kännas påfluget.

Vet ni vad filmen handlar om? Antagligen. Annars kommer här en kort sammanfattning:
För nio år sedan träffades amerikanske Jesse (Ethan Hawke) och fransyskan Celine (Julie Delpy) på tåget mot Wien. De bestämde sig för att göra stan tillsammans under den enda natt Jesse hade kvar i Europa. Naturligtvis blir de förälskade, och Jesse åker hem med löftet att komma tillbaka om ett halvår. Ett löfte som han, men inte hon, håller.
Nio år senare. Jesse är författare och besöker Paris under en promotionturné för sin nya bok, en bok som - jajamensan - handlar om hans möte med Celine. Naturligtvis träffas de, och personkemin stämmer precis lika bra nu som 1995. Synd bara att Jesses plan lyfter om bara lite mer än en timme...

Egentligen är filmen bara ett långt samtal, och detta i realtid, men vilket samtal! Vilken dialog! Det här engagerar så mycket mer än vilken 24-episod som helst (hej realtid!), detta trots min stolgrannes högljudda, lidande suckar varje gång samtalet kommer in på sex (vilket det gör ett par gånger).
När eftertexterna plötsligt börjar rulla reser hon sig upp, och säger till sin väninna:
"Det var en kort film, och tur är väl det."
Väninnan skrattar.
"För det här var nog det värsta jag någonsin sett", fortsätter hon. "Den här kan de (Film Studion) inte ha sett själva, för annars skulle väl aldrig visa den?"
Funderar på hennes omdöme på vägen ut. Är hon för gammal för filmer av den här typen? Tappar man per automatik sin inlevelseförmåga när man uppnått en viss ålder? Eller har hon rent av aldrig varit ung och gått i samma tankar som Celine och Jesse, är hon född gammal och sur?
Nej, som vanligt är det bara en fråga om god och dålig smak, vilket jag strax får se ett ypperligt bevis på. Ett par i 60-årsåldern lämnar biografen, och de strålar av lycka.
"Vilken film!" utbrister mannen. "Jag älskade den! Vilken dialog, vilken energi!"
Jag ler åt honom, säger att jag också gillade den, och att han borde försöka se föregångaren. Han tackar för tipset, fortfarande strålande av lycka.
Det är med varmt hjärta jag går ut ur biografen, ut i höstregnet.

Etiketter: , ,

lördag, oktober 22, 2005

Dagbok: It's a bad day, please don't take a picture.
























Igår var jag trött. Såhär såg jag ut då. Fy fan. Det är alltså jag som syns i förgrunden. Det är min lika trötte bror som gäspar bakom mig.
Jag är verkligen i desperat behov av en klippning, ja, även av en ansiktslyftning av de här bilderna att döma.
Fotograf är Stefan Nordström. Stryk skulle han ha, den fan.
--
Ikväll ska jag iväg och skriva om en hyllningskonsert till Olle Adolphson. Egentligen är jag mer sugen på att stanna hemma i tv-soffan och kolla på "Kvarteret Korpen" som vi hyrde igår. Det regnar ute, det är ett alldeles förskräckligt oväder, om det jag ser genom mitt fönster vore musik skulle det vara Divine Comedys kammarpopcover på "There Is A Light That Never Goes Out", och det vore så väldigt väldigt mysigt att få spendera hela helgen under tak och täcke.

Jag tänker tillbaka på min vecka, och vill instinktivt skriva att det har varit samma gamla menlösa lunk som vanligt. Men det vore inte riktigt sant. Det har varit en ganska händelserik vecka, med mina mått mätt.

I onsdags valsade jag in på Kuriren med samma påklistrade leende som vanligt. Jag försöker alltid att verka så positiv och engagerad som jag bara kan när jag besöker redaktionen, allt för att sudda bort dysterkviststämpeln jag antagligen drog på mig under min praktikperiod förra vintern. Jag hälsade glatt på alla som kom i min väg och registrerade i förbifarten ett fotografi som placerats brevid en blombukett och ett levande ljus på ett bord. Efter att ha hämtat en kamera gick jag iväg för att hälsa på min chef.
"Har du hört?" frågade hon.
"Om vad?" frågade jag.
Hon pekade på bordet. Fotografiet. Blommorna. Ljuset.
Han hade varit sportjournalist på tidningen. Jag kände honom inte, hade aldrig riktigt snackat med honom, men hälsat och morsat och alltid tyckt att han verkat trevlig. Dagen innan hade han ramlat ihop på gräsmattan när han rastade hunden. Ännu var det ingen som visste varför.
Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag höll tyst. En massa klyschor dyker upp i huvudet nu när jag tänker tillbaka på det. Jag tänker inte skriva ner dem, men jag kan avslöja att de har med ämnen som "livets förgänglighet" och "ödets nyckfullhet" att göra.

Från det ena till det andra. Några timmar senare var det dags för filmpremiär. Hjärnkontorets gamla programledare Henry Chu visade upp sin film "Efter Jesper" på Filmstaden i Örebro, med tillhörande mingel och gratisvin. Det var trevligt. Filmen var trevlig. Den var en sympatisk Magnolia-influerad historia med parallella handlingar. Skådespeleriet var för det mesta toppen. Det fanns vissa barnsjukdomar, exempelvis var scenografin extremt sparsmakad, för att inte säga stendöd, och en del komiska passager kändes lite påtvingade. Men, som sagt, fint och sympatiskt, och en del starka scener. Att filmens fyra historier kretsade kring en person som nyligen dött kändes också passande med tanke på det jag fått veta tidigare på dagen.

Efter premiären gick jag iväg till Pastabaren där jag mötte upp med Stefan och Daniel. Daniel har jag inte träffat på flera år, så det var trevligt. Stefan bjöd på öl, jag såg en gammal kamrat från lekis som jag inte vågade hälsa på och Martin från gamla gymnasieklassen stod och hängde vid bardisken. Efter en stund blev jag hungrig och gav mig ut på jakt efter något ätbart. Alla billiga falafelställen hade stängt, Grill Corner hade stängt, men puben intill pastabaren hade öppet och såg ut att kunna servera något smaskigt. Men vakten hejdade mig i dörren.
"Ah, I'm sorry but you can't bring your... väska in here."
"But what if you look through it?"
"No, sorry. Orders from the boss."
"But I need to eat something!" gnällde jag.
"Oh, the kitchen is closed anyway, sorry."
En hjälpsam kille i glasögon informerade mig om att det fanns en Sibyllakiosk bara en gata längre fram. Det visste jag ju egentligen, men tackade ödmjukast ändå. Jag gick dit, beställde, betalade, åt, gick hem till Stefan och somnade.

Igår blev det besök på Samlarboden här i stan, och så lite filmtittande - "Oh, Vilket Party!" och "Mystery Train" - på kvällen. Dessutom inledde jag mitt krig mot alfakassan under dagen. Mer om det i kommande inlägg.

Etiketter:

tisdag, oktober 18, 2005

Musik: Last.FM

Last.Fm är himmelriket för kalenderbitare som jag. Mina senast lyssnade låtar (och andras också, min bror och syster använder den här datorn till och från) finner ni här:

http://www.last.fm/user/nillas

Etiketter: ,

söndag, oktober 16, 2005

Musik: En låt #3.















My Favorite - Teenage Mercy Dance

Det är nu man ska skriva något smart och analytiskt om hur tonårsångesten löpte som en röd tråd genom allt My Favorite spelade in, men jag kan inte. Det går bara inte. Här finns en ärlighet som får all tankeverksamhet och analytisk förmåga att stängas av redan vid de första trevande tonerna.

Father, when I die
will my dog be waiting for me
in heaven?

Så. Låten pausad, analytisk förmåga påslagen.
På My Favorites sida Lost Detective finns ingen information om "Teenage Mercy Dance". Jag tror jag förstår varför. Det här måste vara en tidig inspelning, från den tid då Michael Grace Jr ännu inte hade förfinat My Favorite som koncept. Han skrev rakt ifrån hjärtat, utan filter. Och precis som det känns att läsa gamla dagböcker - lite pinsamt, väldigt vemodigt nostalgiskt, ibland nästan irriterande - måste det kännas för honom och bandet att lyssna på den här låten. Jag menar, texten är ju naiv, på gränsen till patetisk, uppenbart författad under långa, ensamma nätter med The Smiths på stereon. Gitarrmattorna i bakgrunden mal på som Kent anno "Verkligen" och gitarrsolot ekar av svårmodiga brittiska 90-talsband, typ Placebo, Manic Street Preachers eller JJ72. Band som jag har svårt att tänka mig att My Favorite vill associeras med.

Men. Det ryms så mycket hjärta och innerlighet i de här 4:26 minuterna att det vid första lyssningen svartnade för mina ögon. Jag fann mig själv förflyttad till mitt gamla pojkrum med det mörkblå överkastet på sängen, och jag låg ovanpå med hörlurarna trycka mot rödfrusna öron och textrader om ångest och saknad, längtan, frustration, ensamhet och död pulserande genom trumhinnorna.

Hade jag kunnat höra "Teenage Mercy Dance" då, när det så att säga "begav sig", hade jag tatuerat in My Favorite i pannan, jag lovar. Nu är jag lite äldre, så jag tror tatueringen hamnar på bröstkorgen.

Alldeles utanpå hjärtat.

Father, please make things change
its not easy being me
its not easy being me

Etiketter: , ,

Musik: Crashdiet.

Plötsligt började dansgolvet lukta fis. Och där stod jag och vevade desperat med kameran i luften, utan möjlighet att nypa ihop näsan mellan tummen och pekfingret. Det stank något alldeles förfärligt. Folk glömde bort vad som hände på scenen och tittade sig omkring med rynkade näsor, ivrigt sökandes efter en syndabock.
En av de största nackdelarna med rökförbudet på krogarna är ju det att ciggarettröken förr brukade dölja utsläpp av den sorten. Vissa människor har tydligen inte vant sig vid de nya reglerna, och tror att det fortfarande är fritt fram att gasa på när andan faller på.
Vakna upp för fan! Släppa er får ni göra hemma!
Samtidigt, i just det här fallet, var fisen ganska passande. Som kommentar till den musik som framfördes på scenen sade den mer än vad som någonsin kan sägas i ord. Där spelade nämligen Crashdiet, som nog är det värsta jag någonsin tvingats lyssna på. Det gjordes mycket bra musik på 80-talet, men det är något som helt har gått förbi Dave Lepard, Eric Young, Martin Sweet och Peter London. (Namnen! Herregud, namnen!)
De väljer istället att omfamna... pudelrocken.
Nog sagt.

Etiketter: , , ,

lördag, oktober 15, 2005

Dagbok: Så lätt att ramla.

Var och en av oss dömde sig själv för hårt, för vi kände starkt att vi måste vara perfekta. Vi kände att vi var bättre än andra och därför skulle vi också uppträda bättre. Det är en mycket stor fåfänga.

Norman Mailer - Hjortparken

Jag har så mycket att göra att jag inte har tid att vara trött. Jämfört med förra hösten är jag rena Duracellkaninen, och har så många bollar i luften att en jonglör skulle gråta avundsjukt. Och då har det här med simultankapacitet ändå aldrig varit min starka sida.

Två artiklar i dagens tidning blev det. En om Maaret Koskinen, professor i filmvetenskap, som skrivit böcker om Ingmar Bergman och dessutom haft exklusiv tillgång till hans arkiv på Fårö. En väldigt trevlig och tillmötesgående kvinna, som var mycket intressant att lyssna på. Jag blev sugen på att både läsa hennes böcker och se de Bergman-filmer jag inte sett ännu – det vill säga de flesta. Tror det blir en räd mot videobutiken senare i helgen.
Tyvärr blev det lite mer bråttom med publicering än jag hade hoppats på. En vecka till hade varit perfekt, då det hade gett mig tid att fila betydligt mer på artikeln. Kanske hade jag då vågat mig på att försöka sälja den till någon litterär tidsskrift. Som den ser ut nu vet jag inte ens om jag vågar läsa igenom den.

Den andra artikeln handlade om Owe Törnqvist (”Var Tog Den Stygga Lilla Loppan Vägen”, ”Varm Korv Boogie”) som spelade i en skolaula på fredagskvällen. Inte min tekopp direkt, (dagens underdrift) det vet alla som känner mig. 50-talsrock går fetbort. Men jag kan inte sticka under stol med att jag imponerades av hans energi. Owe Törnqvist är ju trots allt över 70, och orkade ändå hålla ångan uppe på scenen. Jag stack efter en timme, för då tyckte jag att jag hade tillräckligt med material för att kunna ljuga ihop något hyfsat läsvärt. Slängde ihop en artikel på en kvart, och redigerarna tycktes imponerade av min hastighet. Sen gick jag hem genom höstkvällen. Det var svinkallt, och jag vågade inte cykla eftersom jag saknar cykellysen och polisbilar patrullerade gatorna. Min mörkrädsla gjorde naturligtvis promenaden jätteotäck. En knarkare förföljde mig en lång bit på vägen, och från skogen observerades jag hungrigt av björnar, vargar och grävlingar. Det tog en timme att ta sig hem.

Det var kallt i källaren också. Jag virade in mig i filtar och försökte kolla på ”Batman Returns”, men var på tok för trött. Läste lite och slocknade sedan.

När jag vaknade imorse var det med en smygande oro i maggropen, en oro jag kände igen allt för väl, men ändå inte riktigt kunde sätta fingret på. Jag kom fram till att det fanns flera olika orsaker till den.
Prestationsångest – (Hjälp, hur blev de där artiklarna egentligen? Hur fulla av syftnings- och stavfel var de?)
Helgångest – (Nu borde jag slappna av, men jag kan inte, för det finns så mycket jag borde göra och borde ha gjort i veckan, och ikväll ska jag tvingas iväg på en jävla HÅRDROCKSKONSERT som jag för mitt liv inte vill gå på när jag egentligen borde skicka mail till tusen olika tidningar och fråga om de är intresserade av de recensioner som inte fick plats på kultursidorna idag, för om de inte publiceras snart blir skivbolagen förbannade på mig och då kan jag vinka hejdå till allt vad promoskivor heter, och för tillfället är det det enda lagliga sättet för mig att höra ny musik.)

Och Ensamhetsångest – (Hur länge sen var det egentligen jag träffade Åsa? Satan vad jag saknar henne, satan vad trött jag är på att somna ensam, vakna ensam, kämpa mot mina dämoner ensam…)

Mest av allt är det prestationsångesten som förföljer mig just nu. Jag har haft ett skönt flyt - med mina mått mätt - med frilansandet de senaste veckorna, men jag känner hela tiden, ständigt och jämt, att det är ett korthus som bara väntar på att falla. Det skulle krävas så lite. För det de inte vet där på tidningen är att varje gång jag får ett uppdrag i handen skriker det dåliga självförtroendet "Nej, nej, nej, det här klarar du aldrig, tacka nej och skona dig själv från förnedringen!" i huvudet på mig, och kvällen före varje intervju ligger jag vaken i timmar och vrider mig i våndor inför alla förödande misstag jag kan komma att göra.
Jag antar att det här vore förståeligt, till och med självklart, om jag vore stor, respekterad, läst och välbetald.
Men det är jag inte.
Jag är återkommande frilansskribent för en småstadstidning, och det är med nöd och näppe jag klarar av det.

Etiketter:

torsdag, oktober 13, 2005

Musik: Christian Kjellvander - Faya

Titel: Faya
Artist: Christian Kjellvander
Bolag: V2 / Startracks
År: 2005

Svensk americana brukar ofta vara en rätt tradig historia. Svenska gitarrförsedda pojkar som apar efter sina amerikanska cowboyidoler så gott de kan utan att tillföra något eget, och hur mycket de än försöker lyckas de aldrig dölja att de är uppvuxna i medelklasshem utanför Stockholm, Sundsvall eller Arboga.
Christian Kjellvander är ett undantag.
För det första har han en röst man lyssnar på. För det andra har han något att säga. För det tredje är han en låtskrivare som lätt kan konkurrera med Amerikas finest.
Det här är Christian Kjellvanders andra soloalbum, hans rockopera.
"Faya" är en enhetlig berättelse om längtan, uppbrott och förvirring. Enligt plågsamt uppriktiga intervjusvar i senaste numret av musiktidningen Sonic är det berättelsen om hans egen far, som lämnade fru och barn för flaskan och rumlandet. Ljudmässigt är det här en tillbakagång till det jordiga sound han utforskade med sin bror Gustav på Songs Of Soils "The Painted Trees Of Ghostwood" i början av årtusendet. Riktigt lika nervigt bra blir det tyvärr aldrig här. Det är lite för mycket dödtid. I de mest nedtonade stunderna flyter sångerna ihop och blir mest transportsträckor mellan toppar som "Drunken Hands" och "Foreign Rain".
Där är det å andra sidan så hisnande bra att man kippar efter andan.

Etiketter: , , , ,

Musik: Blood Music - Sing A Song Fighter!













Artist: Blood Music
Titel: Sing A Song Fighter!
Bolag: Border / Make It Happen
År: 2005


För de som inte tog sig tid att verkligen lyssna framstod nog First Floor Power som ett band som var lite för konstnärligt skeva för sitt eget bästa. Själv lade jag in deras förra skiva, "Nerves", på minidiscen och hade den som sällskap under många långa promenader. Det var inledningen på en underbar vänskap. Trodde jag. För plötsligt lades bandet på is och medlemmarna valde att satsa på solokarriärer och sidoprojekt istället.
Jenny Wilson hyllades tidigare i år för sin "Love &Youth", och nu är det Karl-Jonas Winqvists tur. Under namnet Blood Music, och med hjälp av flera av sina gamla bandkollegor, skapar han egensinnig och uppriktig popmusik som sakta men säkert borrar sig djupt in under huden.
Det är egentligen inga exceptionella låtar han har skrivit, men han närmar sig dem med öppet sinne och vågar experimentera med instrumentering och elektronik. Folkmusikfioler i "There Is A War In Almost Every Corner", burkig vocoder i "The Hair", och detta ackompanjerat av samma lätt monotona melodislingor och spruckna sångröst som gjorde First Floor Powers musik så vanebildande.
Trevligt, och ruskigt sympatiskt. Om än ojämnt.

Etiketter: , , ,

tisdag, oktober 11, 2005

Dagbok: The basement tapes.

Den här veckan bor jag i källaren. Brorsan är i Malmö, och jag lånar hans lägenhet under tiden. Och ja, min bror bor i källaren. Det är rätt soft faktiskt. Jag har min dator där. Jag har alla mina skivor där. Jag har inte tillgång till internet där, men det innebär bara att jag får betydligt mer gjort än vanligt. Igår inledde jag min årliga skivinventering. Mer om det i kommande inlägg.
--
Det går segt att läsa just nu. Jag lyckas ständigt bli distraherad. Att jag dessutom, för tillfället, tragglar på med fyra böcker på samma gång, gör ingenting lättare.

John Fante - Ristat I Damm
Norman Mailer - Hjortparken
Nikanor Teratologen - Apsefiston
Roque Falcón - Jonny Blir Kriminell
--
Min exklasskamrat Sara berättade just via folkbildningsnätet att jag borde kunna skrivas in på Af Kultur i Örebro. Jag hoppas hon har rätt, för det låter som himmelriket. Man ska tydligen kunna gå en kurs i InDesign. Jag skulle verkligen behöva en uppfräschning av mina tidningsredigeringsskills. Det vore perfekt.
--
Aftonbladet skriver att för mycket cyklande kan göra män impotenta. Niklas väldokumenterade hypokondri + ett idogt cyklande mellan Arbetsförmedlingen och hemmet + en sadel hård som asfalt = skräck.

Etiketter: ,

måndag, oktober 10, 2005

Musik: Au Revoir Simone - Verses Of Comfort, Assurance & Salvation











Att bygga luftslott. Ett vanligtvis negativt laddat uttryck som används för att beskriva förväntningar som aldrig infrias. Samtidigt är det ett uttryck som väldigt väl beskriver den sköra, men samtidigt majestätiska popmusik som Erika Forster, Annie Hart och Heather D'Angelo väver ihop under namnet Au Revoir Simone. Och där i allra högsta grad menat som någonting positivt. "Verses Of Comfort, Assurance & Salvation" är en 8 låtar kort, harmonisk, lite drömskt sorglig och väldigt, väldigt lugnande skiva. Ibland är det vaggvisor i enkel och luftig syntklädsel, som lätt kan mäta sig med Yo La Tengos mest stillsamma stunder. Ibland, som i "The Disco Song" låter det som något som skulle kunna ha fötts ur den nya eurodiscovågen. Skönhet, känslighet och lätthet är ledorden, från första till sista tonen.
Om snö var värmande som bomull skulle det kännas som Au Revoir Simones musik låter.

Etiketter: , , , ,

söndag, oktober 09, 2005

Tv: Nip/Tuck.

Jag tyckte alltid att Nip/Tuck var Six Feet Unders störiga lillebror. Mer explicit, mindre subtil, ständigt pockande på uppmärksamhet. I kvällens avsnitt visade lillebror musklerna. Visst, mindre finkänsligt än Six Feet Unders mest gripande ögonblick, men när Sean MacNamaras liv faller samman håller man ändå andan på samma sätt som man gjorde när Nate Fischer bröt ihop i sin mammas armar. Det är kraftfullt, så sinnesjukt snyggt spelat och författat att Ibsen och Sofokles rodnar i sina gravar.

Etiketter: , ,

lördag, oktober 08, 2005

Dagbok: When I came home from the party.

Vilken dag gårdagen till slut blev då. Den började i misär, för arbetsförmedlingen hade tvingat iväg ut oss i morgondimman för att gå på studiebesök på Länsutbildningar, ni vet, det där stället där man kan lära sig svetsa och smida om man vill. Jag vill det inte. Jag gick mest bara omkring och var livrädd för gnistorna som regnade från svetsarna, och sen lyckades jag trampa i utspilld olja så det blev alldeles slirigt under foten, och för min inre syn såg jag hur jag på grund av det halkade med huvudet före in i en svarv eller ännu värre, en svetslåga. Jag rös och såg mig för innan jag satte ner fötterna.

Efter en stund var spektaklet över, och jag kunde pusta ut. Jag blev skjutsad till Kuriren där jag hämtade en kamera och stack iväg på ett frilansjobb. Det gick snabbt. Lite för snabbt. Intervjupersonen var trevlig, men svarade ganska kortfattat på mina frågor, och det var ganska många hon inte kunde besvara alls, av olika anledningar. Jag letade bak i minnesbanken efter de där lektionerna i intervjuteknik, men allt var borta. Det var med tungt sinne jag började min vandring tillbaka till redaktionen, där skrivkramp och ångest väntade på mig.

När jag satt inne på tidningen ringde min telefon plötsligt. Det var Beckius som föreslog att vi skulle ses och ta en fika. Det lät helt klart bra. Jag tvingade mig själv att skriva ihop artikeln, och fick lite ångest över att det blev så kort och tandlöst, och innan jag gick blev jag stoppad och tvingad att skriva en puff, något jag alltid glömmer, men sen, till slut, tog jag mig ut i friska höstluften. Gick till Farbror Melkers, beställde en kaffe, och ganska direkt därefter kom Beckius och Tommi.
Tommi hade jag inte sett på länge. Han föreslog att jag kunde titta över till honom senare på kvällen, så skulle han bjuda på mat. Det lät inte helt fel. Klockan sju vill han ha mig där, så jag han precis hem för att ta igen mig en liten stund innan jag hoppade på cykeln igen. Trampade ner till Jannis och tog sällskap med honom till Tommi.


När vi kom dit såg vi att han inte hade snålat direkt. Det var kräftstjärtar, vitlöksbröd och typ så mycket öl och drinkar vi kunde få ner. Det är inte ofta någon är så generös.
Det blev en trevlig kväll.
Beckius och Lisa tittade ner en stund. Tommi spelade en skiva med Planet Funk som lät bra. Klassisk pop, utblandad med dansrytmer. Men det kan ha varit alkoholen som påverkade mitt omdöme också, jag vet inte. Jag tryckte i mig chips och choklad som om det inte fanns någon morgondag. Det blev ganska tidig hemgång, trots den trevliga stämningen. Dagens aktiviteter tog snart ut sin rätt. Men vi är ditbjudna ikväll också. Soft.

För övrigt är jag fruktansvärt arg på min mobiltelefon just nu. Eller så är det laddaren jag ska rikta aggressionerna mot. Jag kan inte sånt där med teknik. Hursomhelst går det inte att ladda batteriet såvida sladden inte trycks stenhårt in i mobilen, eller såvida man inte löser det som jag just gjorde – lutar telefonen mot en stapel böcker och låter Dan Browns tegelsten ”Da Vinci-Koden” ligga ovanpå mobilen och tynga ner den mot laddaren.
Kul att den boken kan komma till användning också.

Etiketter:

torsdag, oktober 06, 2005

Dagbok: Hundjäveln.

Vaknade av gnyende och gnällande ljud ifrån hallen inatt. Det var Kito, vår hund, som var sällskapssjuk. Eftersom mamma och syrran är bortresta, och Rolf hade åkt till jobbet, var han förrutom mig helt ensam i lägenheten. Och det gick ju inte för sig. Själv var jag inte fullt lika sällskaplig, utan snarare sinnessjukt trött, så jag skrek åt honom att hålla käften och pressade kuddarna hårt mot öronen. En liten stund blev det tyst, men snart hördes de ynkliga ljuden igen. Jag gick upp och släppte in honom. Han betedde sig som om vi inte setts på flera år. Gläfste, viftade på svansen, nafsade mig på benen och hoppade tacksamt runt mig. Själv var jag inte lika förtjust.
"Klockan är halv fyra, lägg dig och sov för helvete!"
Han lade sig lydigt ner.
"Nej, inte i min säng, din jävel, på golvet! PÅ GOLVET!"
Vi kompromissade. Han fick lägga sig i fotöljen, och när jag lugnat ner mig, efter en halvtimme eller så, somnade jag igen.

Morgonen kom allt för snart. Jag bryggde kaffe och bredde mackor. Hämtade Nerikes Allehanda och läste den vid köksbordet. Kände mig förvånadsvärt pigg. Tittade på klockan, och insåg till min glädje att jag skulle hinna spela lite "Bloody Massacre" innan jag var tvungen att sätta mig på cykeln och trampa iväg till Arbetsförmedlingen.
Då hörde jag återigen konstiga ljud från hallen. Ulkanden. Det var Kito som höll på att kräkas på mina skor. Jag lyckades slita bort honom i sista sekunden, och han hostade upp en slempöl på hallmattan istället. Det var väl bättre, men jag hade svårt att känna något annat än agg just då. Svor långa ramsor medan jag torkade bort den illaluktande sörjan. Sen stack jag.

Att återvända hem var betydligt trevligare. I postlådan låg nämligen två skivor, Blood Musics "Sing A Song Fighter!" och The Clienteles "Strange Geometry". Ägnade resten av dagen åt dessa skivor, en påse ostbågar och att boka intervjuer inför morgondagens tidningsknäck.

Etiketter:

Musik: En låt #2.

I'm From Barcelona - We're From Barcelona

Jag vet, jag vet. Jag är så rackarns långsam. Vid det här laget har väl till och med min mormor hört I'm From Barcelonas "We're From Barcelona". Jag hörde den för första gången för bara en liten stund sen, är inne på femte lyssningen, och är helt hänförd.
Det här är indieschlager som ger självaste Johnny Boy a run for the money.
Ladda/lyssna här.

Etiketter: , ,

onsdag, oktober 05, 2005

Spel: Bloody Massacre

Jag har gått och förälskat mig i ett dataspel. Ett av de blodigaste dataspel jag någonsin haft glädjen att spela. Det heter Bloody Massacre, är helt gratis, och så genialiskt korkat att man inte kan låta bli att älska det.
Spelidén är som följer: Du styr en Rambotyp på en skärm. Soldater och civila kommer inspringande från sidorna. Du ska skjuta ner dem. Blod och tarmar flyger åt alla håll. Ju fler du dödar destå mer poäng får du.
Det är lätt att lära sig, svårt att bemästra.
Mitt rekord är i skrivandets stund ungefär 10 000 poäng. Se om du kan klå det.
Bloody Massacre laddar du ner här.

Etiketter:

Tv: SVT uppmuntrar fildelning.

Äntligen.
Nästa vecka börjar SVT visa Ricky Gervais nya serie The Extras. Alla som följde The Office vet hur rolig Ricky Gervais är. I The Extras får han chansen att spela mot Hollywood-stjärnor som Ben Stiller och Samuel L. Jackson. Jag har sett första avsnittet, och det är fullt av situationer så pinsamma att man vill gömma sig under täcket tills episoden är över.

"Varför är han då så återhållsam?" undrar ni säkert nu.
"Borde inte den nyheten få honom att hamra in arméer av adjektiv och superlativ, precis som han brukar?"
Nej, och jag ska förklara varför. Sändningstiden. The Extras kommer att visas på onsdagar, klockan 21:00.
Just precis. Samma tid som Tv4 sänder Lost.
Att välja mellan dessa två serier är för mig otänkbart. Återstår då bara att ge sig ut på nätet och ladda ner The Extras där. Eller rentav ladda videon, om man har någon. Jag har det inte.
Tack för ingenting SVT. Klantigt.

Etiketter: , ,

tisdag, oktober 04, 2005

Musik: Chad Vangaalen - Infiniheart












Artist: Chad VanGaalen
Titel: Infiniheart
Bolag: Border / Sub Pop
År: 2005


Det är så lätt att nicka självbelåtet och bestämma sig för att Chad Vangaalen rider på den Kanadensiska popvågen och är det nya Arcade Fire. Mycket talar ju för det. I inledande "Clinically Dead" sjunger Chad med samma ylande falsett som Win Butler i tidigare nämnda band. Och döden är här det centrala temat, precis som på Arcade Fires
"Funeral". Det är morbida texter om bilolyckor, blod, Jesus på korset och att bli mördad i sömnen.


Men Chad Vangaalen är både mer och mindre än så. "Infiniheart" känns mer som en systerskiva till Syd Matters "A Whisper And A Sigh", bara lite mindre elegant. Akustiska gitarrer vilar mot elektroniska ljudkulisser, ofta är det vackert, men lika ofta långdraget och jolmigt. För många låtar lever helt på sin ljudbild och saknar bärande
melodier. Elektronik puttrar försiktigt på i bakgrunden, som ljudet av kaffebryggare, och visst, det är trevligt, men inte särskilt engagerande.


Höjdpunkter finns, framförallt i "100 Pound Eyelids", "Kill Me In My Sleep" och "Chronograph #1", där elektroniken och melodierna går hand i hand i perfekt melankolisk harmoni. Just där framstår Chad Vangaalen som den mest lovande singer-songwritern sedan Blake Sennet i The Elected.

Etiketter: , , ,

måndag, oktober 03, 2005

Dagbok: Arbetsförmedlingen, del 2.
















Snart ska jag till arbetsförmedlingen. Igen. De äger mig, verkar det som. De säger hoppa, och jag frågar hur högt. Dessutom dränker de mig i papper. Varje dag får jag minst två tjocka kuvert med material angående min arbetslöshet. Det värsta är att jag egentligen blivit utlovad jobb av Manpower. De ska kontakta mig så snart deras kund hört av sig och behöver mer personal. Men inte fan ringer de inte.


Jag fruktar att det här är en komplott. De försöker driva mig till vansinne.

Etiketter:

lördag, oktober 01, 2005

Dagbok: Punk´d.

Fredag kväll. Stack bort till stan och hälsade på min gamle far. Vi hade snackat ett bra tag om att gå ut på krogen och ta en öl ihop, han, jag och brorsan, och den här kvällen tänkte vi göra slag i saken. Jag hade ett jobb att sköta senare på kvällen, så det skulle vara tvunget att gå fort, öldrickandet. Och helst inte för stora mängder heller, eftersom jag behövde vara skärpt i sinnet.

Hemma hos pappa blev jag bjuden på vin, öl och två drinkar. Med tanke på hur direkt livsfarligt det är att blanda borde jag kanske ha tackat nej, men icke. Inte för att det spelade någon roll. Särskilt berusad blev jag inte, och med facit i hand var det nog mest synd. Jag skulle ju nämligen på punk/hårdrockspelning på kvällen - det var det som var mitt jobb - och det känns som om alkohol hade kunnat göra upplevelsen mer uthärdlig.

Hursomhelst, efter middag och dricka begav vi oss ner till Red Brick, där jag, fattiglappen, bjöds på två öl av min far. Där slöt vi också upp med Beckius. Eftersom insläppet till spelningen jag skulle bevaka var redan klockan tio, hade jag inte tid att stanna mer än någon dryg timme. Det var synd. Det blir så sällan man träffar farsgubben, och framförallt på neutral mark.

Jag och brorsan slog oss ner vid ett bord och beställde varsin Jamaicansk öl, Red Stripes, rekommenderas varmt. Efter en stund kom Markus från syrrans band, så min bror tjatade lite med honom, medan jag registrerade lokalen, insöp atmosfären och... insåg att något fattades. Jag kom snart på vad det var. Det här var första gången jag gått ut sedan rökförbudet infördes. Det var främst det visuella intrycket som förändrats. Den arom som fyller en klubblokal full av hårdrockare är inte direkt mindre stickande än den som möter en i ett rum fullt av rökare. Fast stanken av hårdrockarsvett fastnar tack och lov inte i ens kläder...

Så började då spelningen.
Första bandet, All Hell var, milt uttryckt, skit. Oljud. Ohyra. Skräp.
Någon gång skulle jag vilja göra ett postmodernt musikaliskt experiment, där jag ska ställa mig och bara skrika rakt ut i en mikrofon för att se hur många jag kunde få till att headbanga, moshpitta och rulla sig i glassplitter på golvet. Förmodligen en hel del. Fan vad jag hatar rockmusik. Fan vad jag hatar svettlukt, långt hår, kulturkonservatism, machismo, rå sexuallitet, och så det där omfamnandet av allt som är korkat, okänsligt och primitivt.
Allt det där som anses så väldigt, väldigt attraktivt i min lilla hemstad.

Det andra bandet som spelade lät väl ungefär likadant. Jag såg inte särskilt mycket av deras spelning, utan tog skydd på övervåningen istället. Med tanke på att volymen var direkt förödande för hörseln bara där uppe är jag glad över mitt val. När jag därefter plikttroget intervjuade bandet upptäckte jag till min förvåning att jag faktiskt gillade dem. De verkade vara riktigt sympatiska killar. Följa med dem på efterfest ville jag dock inte. Jag var trött och längtade hem till sängen. (Ändå var det nära att jag följde med på fest i chefens sons lägenhet - ja, det är en liten stad - men vi vände i dörren när vi märkte att hans flickvän inte tycktes vara överlycklig över det oväntade besöket.)

Jag traskade hem, somnade, och vaknade några timmar senare, trött, men vare sig yr eller illamående. Tack och lov. Det firade jag genom att ägna min lördag åt Sara Lidmans "Hjortronlandet". Välbehövligt, som motvikt till min hjärndöda fredag.

Etiketter: