Musik: Popaganda i korthet.

Minnen av Popaganda 2008.

Joel Almes råa men romantiska symfonier.

Nya Radio Dept.-låten, en New Order-influerad, monoton ballad, som var storslagen och vacker och fick håret att resa sig på armarna. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag tittade upp, såg två måsar segla förbi som i slow motion, kände en kall vind mot ansiktet, och det var så vackert att ögonen tårades. Gör de en video till låten måste den se ut och kännas precis så, som två måsar mot en klarblå himmel.

Bob Hund som exploderade, exploderade och sedan exploderade igen, och till och med spelade min personliga favorit ”Upp, Upp, Upp, Ner”.

Men också: ilska över pantade människor i Hidden Cameras-publiken. Det var två killar (ni vet, såna där självutnämnt ”sköna” typer) som tillbringade hela konserten bortvända från bandet, styltigt dansande med halvöppna munnar och tomma blickar. Naturligtvis hamnade de mitt framför mig. Stod där och vevade fånigt med armarna, vaggade med huvudena, den ene lång som en flaggstång, den andre kort och knubbig. I mitt huvud blev jag våldsam, men jag nöjde mig med att ta ett kliv åt sidan och sedan tränga mig förbi dem. Det är svårt att koncentrera sig på en konsert när man har ett stenat ansikte guppande fem decimeter från ens eget.

Musik: BMX Bandits - en kort recension.

På den lilla scenen står en medelålders man med hår som räcker långt över axlarna. Han har ett trivsamt trött och lite pårökt uttryck i ansiktet. Bakom ett litet elpiano sitter en mer kortklippt kille och ser självmedveten ut. Han har en gitarr i handen. Den långhåriga mannen heter Duglas. T. Stewart. Vad den andre heter vet jag inte. Men den här kvällen är det de här två människorna som utgör BMX Bandits. Ibland, oftast faktiskt, är de betydligt fler. Men det varierar. Duglas är den ende medlemmen som är konstant.
De river av låt efter låt, och det är fantastiska små popsymfonier allesammans. Är Duglas T. Stewart världens mest underskattade popsmed? Säkerligen en av dem iallafall. Det känns ofattbart att han inte fått större uppmärksamhet.
Trots detta är han på närmast maniskt gott humör, och det smittar av sig på publiken. Mellansnacken är mycket underhållande, och han har en underbar komisk timing. Flera gånger skrattar jag högt åt hans ganska, ehm, dampiga utspel. Som när han promotar sin soloskiva, som ikväll säljs till ett förmånligt pris:
”70 swedish crona! They must be crazy!”
Eller som när han gång på gång spelar fel, tvingas börja om låten från början, ursäktar sig och säger; ”Stephen Pastel would not stand for this!”
Att jag bara känner igen ett enda nummer ur repertoaren (”Serious Drugs”) spelar ingen roll. Varje låt de spelar blir en ny favorit, jag älskar varje minut, och genast fylls min önskelista med ungefär tretton nya skivtitlar ur bandets digra produktion.

Om någon händelsevis skulle vara nyfiken på hur detta band låter finns ett smakprov att ladda ner här.

Musik: Hur man dödar sommaren.

1. Öppna balkongdörren/fönstret/ytterdörren.

2. Sätt in David Sylvians "Secrets Of The Beehive" i stereon.

3. Vrid upp volymen.

4. Titta ut och se hur löven inom loppet av några sekunder gulnar, tappar taget om träden och seglar mot marken.

5. Skivan må inledas med ett spår betitlat "September", men när skivan nått sitt slut är november ett faktum. Trädens grenar spretar nakna mot en grågrötig himmel, regnet smattrar mot rutan, asfalten täcks av brunsvart sörja och i huvudet rör sig bistra tankar om åldrande, död och alltings meningslöshet.

"Secrets Of The Beehive" är en av de vackraste skivorna jag äger, men så livsfarligt deprimerande att den saknar motstycke.

Musik: Duglas T. Stewart och BMX Bandits ikväll.

Ikväll på Bonden Bar: Last Club Of Scotland och skotska indielegenderna BMX Bandits! (Eller bara Duglas T. Stewart och en akustisk gitarr? Den som lever får se.) Peppen är... om inte enorm, så iallafall påtaglig.

Jag upptäckte BMX Bandits så sent som i våras, då jag på kort tid inhandlade både "Down At The Hop" och "Life Goes On", båda förträffliga små popskivor. Den sistnämnda är klassisk skotsk indie producerad av Teenage Fanclub-ledaren Norman Blake. Den låter precis som man kan vänta sig, på gott och ont. "Down At The Hop" är, mera överraskande, något av en Beach Boys pastisch, med somriga harmonier och nonsenstexter om att vara i så bra shape att ens kärlekspartner "goes ape". Mycket charmigt och med ett oslagbart melodihantverk. Favoritlåten är helt klart "The Road Of Love Is Paved With Banana Skins", som jag hoppas spelas i afton. Genialisk titel, fin låt.

Förrutom gamla BMX Bandits-örhängen kommer vi ikväll få höra Duglas T.Stewart spela skivor. Så här lär ett tidigare DJ:set ha låtit, och det bådar ju onekligen rätt gott. Kan bli en mycket trevlig lördagkväll.

Musik: Album-playlist kvällen 21 augusti

Och så en liten playlist för att runda av kvällen.

The Kinks - Something Else By The Kinks
Stina Nordenstam - Memories Of A Color
Pixies - Doolittle
BMX Bandits - Down At The Hop

(Inför lördagens konsert!)

Scott Walker - Scott 4
Slowdive - Souvlaki

Film: Barcelona.

Titel: Barcelona
Genre: Komedi, drama
Regi: Whit Stillman
År: 1994
Land: USA

Sådär, jakten är avslutad, filmen är införskaffad och sedd. Höll den måttet? Absolut. Lite spretig här och var, men i grund och botten en rätt fin historia om kärlek och utrikespolitik. Chris Eigeman (lika underbart störig och vrång som alltid) och Taylor Nichols spelar två amerikanska kusiner i Barcelona-exil. Ted (Nichols) är uptight säljare, Fred (Eigeman) är gröngöling i amerikanska armén. De är extremt olika - den ene pedantisk och stel, den andre slarvig och spontan - och drar sällan jämnt. Men under några turbulenta dagar i ett turbulent Barcelona lär de sig några nyttiga läxor om Livet, Kärleken och, inte minst, Varandra.
Så mycket mer har jag nog inte att säga om filmen. Min flickvän frågade mig halvvägs vad det egentligen var jag uppskattade med den, och jag kom inte på något bra svar. Jag svamlade något om att det jag uppskattar med Stillman, liksom med den obligatoriske referensen Woody Allen, är karaktärerna och deras självmedvetenhet, deras neuroser och deras narcissism. Vi får lära känna dem på precis det djup de själva skulle finna bekvämt att släppa in oss på. Inte särskilt djupt med andra ord, de låter oss mest skrapa på ytan. Men där under, strax under, skymtar så mycket mänsklig svaghet, så mycket osmickrande oro, att de ändå fascinerar och känns realistiska. Och så är de förstås väldigt roliga också.

Nu vill jag se "Last Days Of Disco", och så vill jag gärna att Stillman bryter tystnaden och regisserar något nytt snart. Det vore sannerligen på tiden.

8/10

Musik: Album-playlist kvällen 19 augusti

Poängen med bloggar är att kvantitet går före kvalitet, right? En blogg som uppdateras ofta, men med mindre intressanta inlägg, får fler besökare än dess motsats*, right? Därför: ännu en kvällsplaylist:

Colin Blunstone - Some Years - It's The Time Of Colin Blunstone
Curtis Mayfield - Curtis
David Bowie - Young Americans
Big Star - Third / Sister Lovers
Erics Trip - Love Tara
Bear Quartet - Personality Crisis
Ronettes - The Best Of The Ronettes

*Detta är absolut inget illa dolt och cyniskt sätt att skriva att denna blogg skulle vara någon slags oas av kvalitetsläsning i en öken av undermåliga bloggar. Sand In My Eyes är för det mesta lika värdelös och ointressant som vad som helst, och det är jag fullt medveten om.

Musik: Album-playlist kvällen 17 augusti.

Sloan - One Chord To Another
Kathryn Williams - Little Black Numbers
The Gentle Waves - Swansong For You
Marvin Gaye - I Want You
The Clientele - The Violet Hour
Piana - Ephemeral
Aretha Franklin - Spirit In The Dark

Musik: Album-playlist, kvällen 16 augusti.

First Floor Power - Nerves

En riktigt bra skiva, som dock fungerar bättre när den upplevs i lurar, under långa promenader. För storheten i den här skivan; detaljerna, instrumenteringen, TEXTERNA, går en lätt över huvudet om man inte ägnar låtarna sin fulla uppmärksamhet. Kvar finns då bara en förvisso fin, men också ganska monoton radda låtar, där ingen direkt står ut från mängden. Tyvärr var så fallet ikväll.

Sparklehorse - Good Morning Spider

En synnerligen eklektisk blandning, där enda gemensamma nämnaren är den brusiga produktionen, Mark Linkous röst, och hans fantastiska känsla för melodier. Oerhört vackert, oavsett han är mumlar sentimentala sorgesånger, spottar ur sig punkharranger, eller gör både och i en och samma låt ("Chaos Of The Galaxy / Happy Man")

Edson - One Last Song About You Know What

Mest som research för förra inlägget.

My Favorite - Love At Absolute Zero

En av mina absoluta favoritskivor. Apokalyptisk pop i new wave-skrud och med fantastiska texter. Jag saknar fortfarande detta band, som inte han släppa mer än en skiva och en EP-samling innan de splittrades.

Electrelane - Axes

Har sett detta band två gånger, som förband till Arcade Fire, och som en av höjdpunkterna på förra årets Accelerator. Det är märkligt att jag inte äger fler än en skiva med dem. "Axes" är nämligen briljant, stundtals, när skramlet inte överröstar melodierna. Covern på "The Partisan" - en av mina favoritlåtar - är underbar och intensiv.

The Blue Nile - A Walk Across The Rooftops

The Blue Niles musik påminner mig alltid om de kvällar jag som liten tillbringade på motorvägen mellan Örebro och Karlskoga. Radion var på. Det var alltid ganska kackiga kanaler, Mix Megapol, Lugna Favoriter, såna grejer, och det var mycket Phil Collins, Chris Rea, ballader, ballader, ballader, regn mot rutan, trafikljus. The Blue Nile låter som allt detta, men med en nedtonad värdighet som gör dem... ganska oslagbara. Vissa nätter, då och då.

The Church - Starfish

Samma sak här, men det drar mer åt U2, mer åt arenan än åt nattradion.. Här finns också en dunkel, underskön mystik som senare skulle förädlas av band som Ride och Slowdive, men som lät riktigt bra redan här.

Musik: En låt #36.

Edson - Slow

Edson hette en sympatisk liten poporkester som verkade i början av årtusendet. Jag såg dem på scen två gånger och älskade varenda sekund av det. Tyvärr kom jag aldrig mycket längre än till deras första skiva, "Unwind With Edson". Jag tröttnade. Inte så mycket på Edson, som på mespoppen i största allmänhet. Sedan dess har jag återvänt till mespoppen, gång på gång på gång. Det kommer jag nog aldrig att upphöra med.

Edson återvänder jag dock mer sällan till. Det finns ingen särskild anledning till det, jag tycker fortfarande de låter bra, och Pelle Carlbergs soloskivor verkar sympatiska. Det har bara inte blivit av.

För några år sedan snubblade jag över en av gruppens singlar i en reaback och köpte den. Det var "One Last Song About You Know What", från gruppens tredje album, "Every Day, Every Second". De första tre spåren är inte remarkabla på något vis. Bra, kompetent och trallvänlig pop helt enkelt. Men avslutande spåret sticker ut.

"Slow" är en otäck låt. Den låter sjuk, febrig. Den där ironin som annars alltid avdramatiserat gruppens mer allvarliga låtar lyser här med sin frånvaro. Pelle Carlberg pekar på samhället med samma anklagande finger som Henrik Berggren gör i Broder Daniels "Cruel Town", fast lite mer subtilt. Den låter som den där känslan som kan komma över en under riktigt dåliga dagar, den där känslan av att världen är galen, av att allt är meningslöst, och att man är den enda som ser det. De där dagarna då alla andra rör sig som om någon tryckt på fast forward, och man själv står stilla i pausläge. Det är inte den bästa, men förmodligen mest ångestladdade, låt gruppen spelat in.

(Pelle Carlberg är för övrigt snart aktuell med ny skiva, med den sympatiskt Stephen Duffy-klingande titeln "The Lilac Time".)

Musik: Avvägar.

Jag trodde att våren 2008 skulle bli den vår då jag omfamnade MOR-rocken. Jag lyssnade på mp3-låtar med Elton John och Tom Petty och gillade vad jag hörde, och jag såg det som ett tecken på en förändring i mitt skivlyssnande. Överhuvudtaget har jag de senaste åren haft allt svårare att värja mig för det jag tidigare fnyst föraktfullt åt. Det som låtit banalt, smaklöst, lätttuggat. Ibland hör jag en smörig ballad på radion som jag känner igen från min barndoms Absolute Music-skivor, och jag ler fånigt. Det känns lite sympatiskt faktiskt.

Nu blev dock inte våren det vältrande i radiopop och evergreens som jag väntat mig. Det blev en fattig vår, och det jag lyssnade på var mest sådant jag stal från nätet. Ett par skivor blev det, men det var mest fynd jag hittade i reabackar, på loppmarknader, Tradera eller Mickes Skivor. Bara sådant jag snubblade över, aldrig något planerat. Inget större fel i det egentligen. Det leder lätt in en på vägar man annars inte skulle ha vandrat, får en att upptäcka nya favoritartister, nya favoritskivor.

Vårens stora upptäckt och överraskning, sett ur den synvinkeln, är Curtis Mayfield. Jag var naturligtvis inte omedveten om hans existens, men hade inte hört mycket mer än "Move On Up", och enda skivtiteln jag kunde droppa var "Superfly". Detta ändrades när jag ropade hem "There's No Place Like America Today", en skiva som gått varm sedan dess. Det är inte ett album som ger särskilt mycket väsen ifrån sig, men den är mjukt svängig, försiktigt funkig, på ett oerhört behagligt sätt. Och blåset i "So In Love", mitt favoritspår, är som bomull i huvudet. Det är lustigt, jag visste att jag skulle komma till Curtis Mayfield förr eller senare, men tänkte mig att det skulle bli ett mer plikttroget lyssnande, inte en passionerad kärleksaffär.
--

Ej heller hade jag väntat mig att falla så pladask för Nirvana (brittiska popbandet, inte Kurt Cobain och gänget). Deras "Story Of Simon Simopath" är en skiva som blivit ganska ljummet mottagen, åtminstone i förhållande till hur fin den faktiskt är. Det här är ju nämligen fullständigt lysande musik, någonstans mitt emellan solskens- och barockpop. Det är utsökta melodier och utsökta arrangemang. Ganska barnsliga texter då och då, men det är inget som stör, det snarare charmar. Låtar som "Wings Of Love", "Pentecost Hotel" och "In The Courtyard Of The Stars" låter som överblivet material från The Zombies "Odessey & Oracle", och det är, i min bok, ett mycket, mycket gott betyg. Att denna skiva inte är mer omtalad är för mig ett stort mysterium.

--

Vi får se hur mina musikaliska vägar slingrar sig nu i höst. Jag hoppas, precis som varje år, att det här ska bli hösten då jag vågar närma mig jazzen. Känner jag mig själv rätt hamnar jag förmodligen någon helt annanstans.

Film: Jakten på en film.

Igår såg jag Whit Stillmans "Metropolitan", som var precis så bra som jag väntat mig. Om inte bättre. Frustrerande då att Stillmans andra film, "Barcelona" (han är inte särskilt produktiv, tre filmer på 18 år, där "Last Days Of Disco" är den senaste - den har jag inte heller sett) verkar vara stört omöjlig att få fatt i.

Om någon kan hjälpa mig att få fatt i denna film - DVD eller mediafil/torrent spelar mindre roll, men priset bör ligga under tvåhundra iallafall - vore jag ytterst tacksam.

Film: SubUrbia.

Titel: SubUrbia
Genre: Drama
Regi: Richard Linklater
År: 1996
Land: USA

"Anything is possible. It is night on planet earth and I'm alive. And someday I'll be dead. Someday I'll just be bones in a box, but right now, I'm not. And anything is possible. And that's why I can go to New York with Sooze because each moment can just be what it is. There's no failure, there's no mistake. I just, I just go there and live there and what happens, happens. And so, right now I'm getting naked and I'm not afraid. You know? I don't, I don't need money, man. I don't, I don't even need, I don't even need a future. I, I could knock out all of my teeth with a hammer. So what? You know, I could poke my eyes out. I'd still be alive, you know? At least I'd know that I was doing something real for two or three seconds, you know? It's all about fear and I'm not afraid anymore, man. Fuck it! Fuck fear!"

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att växa upp. Klockan är fem över två och jag borde sova. Istället sitter jag här, helt betagen, och försöker formulera något läsvärt om en film om amerikanska småstadsslackers.

"SubUrbia" handlar om ett gäng vänner i den lilla förorten Burnfield. De tillbringar det mesta av sin tid vid hörnet av en närlivsbutik, där de dricker öl, snackar skit och våndas över den meningslösa småstadstillvaron. En kväll kommer Pony, den i gänget som kom undan, tillbaka för att spendera natten med sina gamla vänner. Det blir en uppslitande konfrontation, och den lilla värld som Jeff, filmens huvudperson (spelad av Giovanni Ribisi), byggt upp omkring sig rasar samman fullständigt.

Jag är närmare trettio än tjugo, och det var två år sedan jag lämnade småstaden bakom mig. Det är sex år sedan jag senast gick arbetslös en längre tid. Jag borde rimligtvis kunna släppa det här nu. Någon gång borde jag kunna se något sånt här utan att tänka; "Det är filmen om mitt liv!"

Men nej. Det här är filmen om mitt liv, som det såg ut där och då, under åren efter gymnasiet. Åren som fortfarande sticker som en nål varje gång jag nuddar vid dem.

Att man lämnat något bakom sig betyder inte alltid att det är bearbetat.

Musik: Jag känner att väntan börjar bli lång...

Cocoanut Groove - Madeleine Street

Bandnamnet. Titeln. Låtarna. Soundet. Colin Blunstone-rösten. Det faktum att Olov Antonsson ser ut att ha klivit ut ur ett Pale Fountains-konvolut.

Det finns ingen skiva jag just nu längtar mer efter än "Madeleine Street".