Konst: Chris Ware.

Min enda kontakt med Chris Ware så här långt är hans seriestrippar i den McSweeneys-samling jag köpte för några år sedan. Idag uppmärksammandes han på Comics Should Be Good , och det känns som att det är dags att kika lite närmre på den gode Ware. Hans teckningar är ju fantastiska!

Någon som vet vilken bok jag bör börja med?

Litteratur: Nu läses #7.

Harry Martinson - Nässlorna Blomma

En tredjedel av romanen har jag kvar, en tredjedel kvar av min första Harry Martinson, men jag vet att det är det bästa jag läst sedan jag slog ihop pärmarna till "Vredens Druvor" för några månader sedan, och jag vet att om inget oförutsett - typ, död, blindhet eller helkroppsförlamning - inträffar är det här bara början på en lång vacker vänskap.

Romanen skildrar unge Martin, som efter en serie familjetragedier tas under kommunens "skyddande" vingar och blir sockenbarn. Martin skickas från gård till gård, trivs ingenstans, men inser för varje byte att han hamnat ur askan i elden, att gräset i själva verket var grönare på förra sidan. Martin är långt från någon präktig Charles Dickens-karaktär. Han gnäller och gråter sig genom romansidorna, lismar, ställer sig in, är självisk. Han är som barn är mest med andra ord. Det gör hans strapatser än mer gripande att följa.

Men främst är det språket som imponerar. Det är lyriskt, det är färgstarkt, det är fullständigt unikt och känns aldrig krystat. Och det är något med den här sortens romaner som gör dem så passande att läsa på sommaren. Svensk landsbygd, solsken och vind, men också tistlar och nässlor. Även om mitt liv är ganska långt från Martins finns ändå någonstans en känsla av min barndoms somrar i stugan på landet, som ju handlade lika mycket om att fånga fjärilar i håv som att bli myrbiten på benen eller köra lådbilen ner i nässelsnåret.

Jag älskar detta.

Blir det Ivar Lo-Johansson härnäst månne?

Svammel: Solskenet, Oddjob, glassen, jazzen.

Åt en kall sallad vid skrivbordet och bevakade sedan ensam telefonen medan kollegorna var på lunch. Det var en besvärlig timme, men den gav mig istället en lunchrast utan lunch, utan matsalssorl och bestickklirr. En timme att tillbringa precis som jag själv önskade. Vad jag önskade mig mest just då var en solskenspromenad på Stora Essingen med en kall glass i ena handen och musik i öronen. Valet föll på Magnum med rosa innehåll, valet föll på Oddjobs "Koyo", en skiva som inte riktigt funnit sin plats hos mig tidigare, men som fungerade alldeles perfekt den här lunchrasten. Jag satte mig på en parkbänk med utsikt över Mälarens mynning och Essingen den mindre, bläddrade förstrött i en tidning, lät minuterna bli kvartar och kvartarna bli en halvtimme och slutligen fyrtiofem minuter. Så gav jag mig tillbaka, och kom in i den torra kontorsluften lagom till att sista spåret ebbade ut. Det var den bästa lunchrasten på evigheter. Det var varken solskenets, glassens eller Oddjobs förtjänst. Det var kombinationen.

Musik: Cocoanut Groove, på scen och på skiva.

Jag är en märklig människa. Ända sedan jag hörde "The End Of Summer On Bookbinder Road" för en halv evighet sedan har jag varit otroligt peppad på Cocoanut Grooves debutalbum "Madeleine Street". Ändå gick det mig nästan obemärkt förbi när det släpptes i årsskiften 2008/2009. Kanske var det alla förseningar som fått mig att tappa intresset, kanske var det något annat, jag vet inte. Jag brydde mig bara inte om att kolla upp det.

Tills nu då. För när jag såg att Cocoanut Groove skulle spela på Landet var jag inte sen att boka upp onsdagskvällen. Jag såg också till att ta ut tillräckligt med pengar för att ha råd med skivan, som jag utgick från skulle finnas till försäljning (en korrekt gissning).

På scen gjorde bandet en kompetent spelning, som dock drogs ner lite av att ljudet inte riktigt ville göra dem rättvisa. Det lät på tok för burkigt, och Olov Antonssons drömska, viskande stämma begravdes i ett märkligt brus. Synd, för det man faktiskt hörde lät ganska tajt, och som något som med rätt inramning hade kunnat bli en fin tröst efter The Zombies-besvikelsen tidigare i år. Kanske nästa gång?

(Kanske blev konsertupplevelsen också lite neddragen av att James Ausfahrts lätt maniska framträdande någon halvtimme tidigare stod i så bjärt kontrast till Cocoanuts smakfulla melankoli. Enkla Magnetic Fields-melodier genom ett stökigt Ariel Pink-filter och en sångare som ömsom krälar över golvet, ömsom sjunger - eller mimar, kunde inte avgöra vilket - med mikrofonen nedstucken i min ena kavajficka. Mer underhållande än bra, men riktigt uppfriskande!)

På skiva är Cocoanut Groove naturligtvis riktigt njutbara att lyssna på. Annat hade jag inte väntat mig. En afton som denna, då världen utanför lägenheten är i full blom och regnet avvaktar ovanför taket, saknar deras musik närmast motstycke. En perfekt röra på alla de ingredienser jag älskar.

Film: Kenta och Stoffe i Blackeberg.

Efter ett glapp på många år såg jag igår äntligen klart Stefan Jarls Modstrilogi. Avslutande delen "Det Sociala Arvet" hade en del lökiga inslag (varför brände Stefan Jarl sin jacka i slutet?), men som helhet är det ändå en till lika delar imponerande, fascinerande och rörande filmsvit. Vilket alla andra naturligtvis redan visste.

I en tillfällig Kenta och Stoffe-craze på jobbet idag snubblade jag över Bloggen Om Blackeberg, en alldeles fantastisk liten blogg som samlar fakta, bilder och anekdoter om Stockholms alldeles egna vampyrnäste. Jag har aldrig varit i Blackeberg, men det här gör mig faktiskt lite sugen på att åka dit. Och så önskar jag att det startades fler, likande bloggar om andra förorter. Och varför nöja sig med det Jag vill se bloggar om varenda liten håla, varenda kvarter i Sverige! Det vore i sanning en kulturgärning.

Vägen till Bloggen Om Blackberg gick via det här inlägget, där Eva Blondin, Kentas exfru, berättar om Kenta, om Blackeberg, om deras vänner och om tiden mellan "Dom Kallar Oss Mods" och "Ett Anständigt Liv". Men den verkliga höjdpunkten är de fina fotografierna. Jag är väldigt oromantiskt inställd till Kenta och Stoffe-livsstilen, men det är omöjligt att inte charmas av de här bilderna. Kläderna, frisyrerna, oskyldiga tider innan det verkliga förfallet började.

Musik: Lennart Persson död.

Lennart Persson är död. Tråkigt, riktigt tråkigt. Höll sällan med till hundra procent om det han skrev, men han framstod alltid som en väldigt varm och sympatisk människa, och han hade pondus, kunskap och en stilkänsla som de flesta bara kan drömma om. För min musikutveckling har han, främst genom sina recensioner på Feber.se (som jag upptäckte i bokform, först efter att sidan lagts ner) betytt en hel del. Även om Jan Gradvall och Andres Lokko skrev mer om "min" musik, var det omöjligt att inte inspireras och imponeras av Perssons kunskapsarsenal. Framförallt fick han mig att upptäcka Mink DeVille i och med sin text om "Just To Walk That Little Girl Home", och för det är jag evigt tacksam.

Vila i frid.

Svammel: Saker som livet har lärt mig #2.

Man ska inte köpa kavajer osedda även om man gillar märket och måtten är de rätta.



(Galenskjorta.jpg heter bilden, men det är naturligtvis en kavaj vi har att göra med.)

Svammel: Loppisfynd.

En rätt lugn helg, rent konsumtionsmässigt. Lite balkongpynt, och så blev det ett besök på Stadsmissionen i fredags. Hittade detta. Nittio spänn.

Vi snackar alltså:

Musik:

Talking Heads - Stop Making Sense
Fountains Of Wayne - Fountains Of Wayne
Spearmint - Oklahoma!
Mufflon 5 - 6:am Mantra

Litteratur:

Sara Stridsberg - Drömfakuliteten
Niklas Orrenius - Här Är Allt Så Perfekt

Musik: Kalla mig schlagerexperten.

"Den här låten kommer att vinna".

Orden var mina, och yttrades blott ett par sekunder efter att tonerna från Norges bidrag klingat ut. Det var första gången jag kollat på Eurovision Song Contest sedan jag var liten gutt. På den tiden trodde jag att det var en tävling där världens bästa låt skulle utses. Så är det ju inte riktigt. De flesta låtarna är ju närmast parodiskt usla. Norges bidrag var faktiskt ett undantag. Att säga att den var bra vore att säga för mycket, men den hade energi, sångaren var Håkan Hellström-glad, och den hade något personligt som stack ut. Dessutom var Alexander Rybak den typen av kille som både småflickor och svärmödrar faller för. Jag vågar mig rent av på att hävda att rätt låt vann.

Svammel: Saker som livet har lärt mig #1.

Ungar tycker inte att Tindersticks är jättefestlig musik.

Musik: Ett litet tips...

Emmaus på Götgatan säljer just nu Orchestral Manoeuvres In The Dark - Architecture & Morality och Cass Elliot - The Road Is No Place For A Lady för en billig penning. Jag har dem redan. Har du?

Musik: Chasing Dorotea.

Christopher Sander är i ropet just nu. Aktuell både med soloskivan "Hej Hå!" och som mannen bakom Anna Järvinens briljanta "Äppelöga". Det hade jag vanligtvis inte brytt mig särskilt mycket om, säkert viftat bort honom som vilken pophype som helst. Men så snubblade jag över en recension där det, sådär i förbifarten, nämndes att han tidigare sjöng i [Ingenting] och Chasing Dorotea. Och så började jag minnas.

[Ingenting] har ju ett par fina låtar bakom sig, men är ändå inte ett band som gjort några djupare intryck eller avtryck på mig. (Jag hoppar över att berätta om de där desperata höstveckorna i Motala då jag gick omkring med "Syster Dyster" på repeat i lurarna, okej?)

Men Chasing Dorotea är i mitt tycke ett av landets mest förbisedda och underskattade popband. De släppte bara en skiva, men vilken skiva! Jag har efter en del plågsamt inlyssnande av billiga loppisfynd (Leslies - Leslies, Granada - Let That Weight Slide Off Your Shoulders, Corduroy Utd - Oh Eira, listan kan göras längre) tvingats inse att mycket av den svenska mespopen faktiskt låter ganska illa. Sällan helt utan kvaliteter - en behaglig melodi där, en fyndig textrad där - men ofta på tok för opersonligt, platt och taffligt producerat.

"Chasing Dorotea" var ett lysande undantag. Inte det enda undantaget, absolut inte. Men här fanns något speciellt.

Sorgliga Nick Drake-melodier korsade med en bubblande, rusig lyckokänsla. En känsla av oförstörd ungdom, av optimism, av att le genom tårar och gråta genom skratt. Sådan musik som ordet "bitterljuv" uppfanns för att beskriva. Låter oerhört fånigt, jag vet, men hur ska man annars förklara den... livkänsla som genomsyrade Chasing Doroteas musik? Det är där någonstans den hemliga ingrediensen i deras poprecept finns, det som skiljer dem från så många andra band i samma genre. De lät som ett band som levde sina låtar, som inte teoretiserade sönder och apade efter. Har herr Sander lyckats behålla något av den känslan kan "Hej Hå!" mycket väl vara en av årets bästa skivor. Hoppas hoppas.

Lyssna! Chasing Dorotea - Early Morning Mist

Svammel: Några av helgens loppisfynd.

Förhoppningsvis finns det någon gång tid att läsa dem också.

Musik: Frontman i Mogwai?

Så här skriver Ginza om Aidan Moffats nya skiva:

"En verklig pärla från Aiden, frontman i Mogwai och lite
av Glasgow's kung! 12 popbaggateller, alla smittsamt lättsamma! Soundet är grymt
bra - en verkligen förfinad version på soundet som börjar någonstans i
d.i.y.-land men är något helt annat! Bra och roliga texter om allt från
landsvägar hans minns från den skotska landsbygden till känsliga farväl!"

Inte många rätt där inte. Men säkerligen en bra skiva. Lär inhandlas så snart ekonomin tillåter.

Musik: En låt #43.

The Wild Swans - The Coldest Winter In A Hundred Years

Jag har noll koll på The Wild Swans. Är överlag rätt dåligt insatt i svartklädd Liverpoolrock. Mina tre Echo & The Bunnymen-skivor åker inte fram särskilt ofta, och grupper som The Teardrop Explodes har jag aldrig ägnat någon uppmärksamhet. Det kan komma att bli ändring på det nu. Mycket möjligt. För sedan Herr Alarik tipsade om "The Coldest Winter In A Hundred Years" har jag varit rätt hookad. Egentligen är det en väldigt simpel låt. En enkel melodi, en berättarröst, en text om svunna tider, minnen av gamla vänner, Liverpoolscenens profiler, beautiful freaks. Det är den vackraste talade låt jag hört sedan The Clienteles "Losing Haringey".

Låten kan höras (och texten kan läsas) här: The Wild Swans - The Coldest Winter In A Hundred Years

Litteratur: Niklas Rådström - Spårvagn På Vintergatan.

Till en början tyckte jag nästan lite illa om "Spårvagn På Vintergatan". Den kändes lite hattig, lite sökt, det saknades flyt i språket och jag fick ibland känslan av att Niklas Rådström mest suttit och beskrivit sin barndom fritt ur minnet, präntat ner lösryckta minnen utan en tanke på huruvida de var relevanta för någon annan eller inte. Men så hände något. Bokens sista femtio sidor sträckläste jag. Det var som om en dörr öppnades och jag blev insläppt i värmen. Eller snarare: i kylan. För när "Spårvagn På Vintergatan" äntligen börjar beröra på allvar är det med isande melankoli. Slutet läste jag med en liten klump i halsen och med The Blue Niles "A Walk Across The Rooftops" som soundtrack. Det kan finnas ett samband där någonstans.

Musik: En låt #42.

Tim Buckley - Wings

Jeff Buckley var en sån där kille som man skulle gilla. Han var snygg. Han hade en fantastisk röst. Han mådde dåligt. Han var död. Och hans musik inspirerade en hel drös pompösa artister att ta med sina gitarrer till de stora arenorna.
Själv fastnade aldrig riktigt för Jeff Buckley, hur mycket jag än försökte. Det krävdes inte många lysningar på "Grace" för att jag skulle inse att det saknades något viktigt. Låtar. Melodier. Sen kunde han yla och skramla hur mycket han ville. Jag återkom till "Hallelujah" och "Last Goodbye" och skippade resten. Skivan lämnar inte skivstället annat än för att ge plats för dammtrasan.

Hans pappa Tim är en annan femma. Han var en viktig beståndsdel i hela Jeff Buckley-myten. Pappan som dött ung, sonen som dött ung. Musiken och talangen som en förbannelse över familjen. Tim Buckley kunde också yla en del, det ska gudarna veta. Men där junior stängde in sin röst bland ylande hårdrocksgitarrer, samsades senior med luftiga akustiska diton. Åtminstone på de tidiga skivorna. Senare i karriären snurrade han in sig i rökig frijazz. Inte alls dåligt, men lite mer krävande att lyssna på.

Min Buckley-favorit heter "Wings" och återfinns på självbetitlade debutskivan. Den är närmast utomjordiskt vacker. Försiktigt plockande folkgitarrer och smeksamma stråkar som smyger sig fram i bakgrunden. Och så en bombastisk refräng som lyfter upp låten över molnen and beyond. On wings of chance you fly... Det är inte alls långt från det uttryck Scott Walker senare utforskade på sin inledande svit soloskivor. Bara lite luftigare, lite enklare, lite tidigare.

Lyssna! Tim Buckley - Wings

Musik: Glasvegas, live på Cirkus.

Det krävdes två försök, men till slut kom vi iväg och såg Glasvegas. Och vad kan man säga? Det var som väntat, en bra konsert. Jag har inga invändningar mot bandet, låtarnas framförande eller scenshowen, samtidigt hittar jag inget särskilt som stack ut särskilt mycket heller. Det var en bra konsert, som dock blev lite sämre att vi tillbringade första halvan långt bak i lokalen och med fascistoida vakter rännande bakom ryggen i parti och minut. Sedan vi förflyttat oss till läktaren blev sikten och, i förlängningen, upplevelsen betydligt bättre. "Daddy's Gone" var bästa låten, om ni frågar mig.

Annars var konserten en påminnelse om hur mycket jag hoppas på att en uppföljare till The Twilight Sads "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" snart dyker upp.

Film: De Ofrivilliga.

Efter en titt på Ruben Östlunds fantastiska "De Ofrivilliga" frågar jag mig: "Är människan verkligen tänkt att vara ett flockdjur? Skulle vi inte klara oss bättre en och en, på egen hand?" Filmen är full av situationer där människor drar med varandra, eggar varandra, trasslar in varandra, längre och längre in i det absurda, det pinsamma, ibland rent av det livsfarliga. Enkla kommentarer fällda utan eftertanke får medmänniskor att fatta dumdistriga beslut, som att gå fram och undersöka slocknade fyrverkeripjäser. Två tonårsflickor dricker sig stupfulla. En bitter busschaufför vägrar köra vidare innan någon erkännt sig skyldig till sabotaget på toaletten, där en gardinstång har rivits ned. "Nästa gång kan det handla om något som äventyrar bussens säkerhet." Det är både roligt och plågsamt att se. Och framförallt otroligt intelligent och välregisserat. Kameran ligger hela tiden lite utanför händelsernas centrum, statisk, bortvänd. Det är lite som att överhöra samtal man inte är menad att höra. Skådespeleriet är enormt trovärdigt (trots, eller tack vare, att Maria Lundkvist - i rollen som sig själv - är den enda "riktiga" skådespelaren i produktionen) och det förstärker den dokumentära känslan.

"De Ofrivilliga" är en fascinerande film, en smart film, och faktiskt också, då och då, en varm, medkännande och ganska hoppfull film. Helt klart den bästa svenska jag sett på mycket länge.

Svammel: I see you, you see me.

Igår kväll skaffade jag mig en så kallad "statcounter". När jag i framtiden blickar tillbaka på mitt liv kan den kvällen mycket väl tänkas vara en av de jag minns som en vändpunkt. Plötsligt känns det som jag har Kontroll. Som om jag har Överblick. Jag ser vilka ni är, jag ser var ni kommer från, jag ser vilka fraser ni googlat för att hitta hit. Räkna med kommande inlägg av typen: "Du som googlade på "hardcore monkey porn", hoppas du är nöjd med vad du hittade."

Kan bli den vitamininjektion min blogg behöver för att överleva några år till.

Litteratur: We3.

"We3", det låter som namnet på en spelkonsoll, men är faktiskt titeln på en Grant Morrison/Frank Quitely-serie från 2004. Morrison är sällan så bra som när han sammarbetar med Quitely. Hans ganska röriga manus blir lite tydligare när de illustreras av Quitelys rena, exakta och extremt genomtänkta bilder.

I "We3" verkar de i perfekt symbios. Historien är en av Grant Morrisons allra rakaste. Tre djur, en hund, en katt och en kanin, har av amerikanska militären designats om till högteknoligiska mördarmaskiner. Trots att de är klart effektiva (vilket framgår redan i seriens blodiga inledning) beslutar man att avbryta experimentet och avliva djuren. Men en forskare har blivit fäst vid de små krabaterna och släpper dem istället fria. Militären tar upp jakten. Kaos och död följer.

Historien är som sagt en av Morrisons enklare, men den är också en av hans mest gripande. Till stor del beror det på att djuren, sina robotkroppar till trots, är så oerhört charmerande. Quitelys teckningar är osannolikt vackra, och karaktärsdesignen fantastisk. Dialogen är sparsmakad, djuren kommunicerar med korta meningar av typen; "Is. Gud. Dog?", ändå säger den allt som behöver sägas. De har tonvis med personlighet, och har man, som jag, någon gång ägt både hund, katt och kanin, känner man igen sina egna husdjur i Bandit, Pirate och Tinker. Då får berättelsen ytterligare en dimension.