Musik: Årets skivor #3.

Smog dominerade den sena våren med ”Red Apple Falls”. Varm melankoli blir inte mycket vackrare, mer avslappnad och inbjudande än så. Som en ensam kväll på en veranda i den amerikanska södern. Eldkvarns nya, ”Svart Blogg” gick också varm. Jag är svag för Eldkvarn, och ”Fulla För Kärlekens Skull” blev soundtrack till, om inte utekvällar så åtminstone dagarna efter utekvällarna, när upplevelserna skulle förstoras och romantiseras och baksmällan rättfärdigas. En annan nyare skiva som jag lyssnade riktigt mycket på vid den här tiden på året var Dinosaur Jr:s <
”Beyond”. Årets comeback och en av bandets absolut bästa skivor.

Jag hade haft Ariel Pinks ”House Arrest” ett bra tag, men aldrig riktigt fastnat för den, förrän en intressant artikel i Sonic fick mig att ge den en ny chans. ”Alisa” och ”Every Night I Die At Miyagis” gjorde starkast intryck. Klassiska stycken pophantverk inlåsta i en kaotisk speldosa till produktion. De mest utflippade låtarna hoppade jag dock över.
Jag mötte sommaren (eller det som skulle föreställa sommaren) till tonerna av Clienteles ljuvliga ”God Save The Clientele”, först i mp3-spelaren, men efter en strålande konsert (årets bästa?) på Debaser köpte jag även skivan. En av de jag lyssnat flitigast på det här året, och faktiskt årets bästa skiva. Jag hoppades på att få avnjuta den från en sprakande stereo på en picknickfilt på Djurgården med en flaska vin och lite trevligt sällskap, men alla som tillbringade tid i Stockholm under regnsommaren 2007 inser att så aldrig blev fallet. Lyckligtvis fungerar deras moderna version av barockpop lika bra i stereon med regnet smattrande mot fönsterkarmen.

Musik: Årets skivor #2.

Började året med Arcade Fires ”Neon Bible”, eller var det förra året som slutade med den? Jag minns inte, men jag minns iskalla mornar i årets skälvande begynnelseveckor. Jag stod vid Gullmarsplan med ”No Cars Go” i öronen, och domnade fötter otåligt stampandes i väntan på tvärbanan. ”Neon Bible” hade för många svaga ögonblick för att ta sig ända upp till toppen av årsbästalistan, men ett av årets mest minnesvärda album var det ändock.

Jag var kär, eller i alla fall smickrad, under några veckor i februari. Det hände sig flera gånger i veckan att det pep till i mobilen; en glad hälsning i displayen och en fråga. Och strax därpå satt jag på tunnelbanan från Bagarmossen in till stan med de mer uppsluppna delarna av Patrick Wolfs ”The Magic Position” i lurarna. När historien senare fick en lite tråkigare vändning fungerade skivans dystrare delar precis lika bra.

Erik De Vahl hade vänligheten att skicka mig ett exemplar av mästerliga ”Oh! My Spine”. och även den snurrade ett antal varv i såväl mp3-spelaren som stereon under vårvintern. Vackra melodier. Kyliga arrangemang, men varm stämning. Detsamma hittade jag i Mixtapes & Cellmates självbetitlade fullängdsdebut. Årets ”Pet Grief”, om än inte fullt lika stark och, eh, mogen.

Som så många andra vårar kom lo-fi:n att ta allt större utrymme i takt med att graderna utomhus steg. Tidiga Modest Mouse och sena Pavement spelades flitigt. Årets första solstrålar lockar alltid fram en längtan i mig; efter skevhet, burkig falsksång och brus. Malcolm Middleton är väl inte lo-fi per se, men en fin popskiva släppte den forne Arab Strap-medlemmen i alla fall ifrån sig i år. Middleton är ledsen med glimten i ögat, och det är både roande och oroande att höra. Höjdpunkten, ”Stay Close, Sit Tight”, är den finaste och faktiskt mest optimistiska sång om depression jag någonsin hört.

Film: Woody Allen #1.

”See, I’ve always had this… this penchant for what I call “kamikaze women”, because I… I call them kamikaze, because they crash their plane, they’re self destructive, but they crash it into you and you die along with them. As soon as there’s a challenge, as soon as there’s very little chance of working out – or no chance – or there’s gonna be hurtles or obstacles something clicks into my mind. Maybe that’s because I’m a writer, but some dramatic or aestetic component becomes right and I go after that person. There’s a certain dramatic ambiance that almost makes me fall in love with the person, in love with the situation in some way, and of course it has not worked out well for me, it has not been great. ”

- Woody Allen - Husbands & Wives

Lista: 2004

2004 är sista året som ska avverkas innan vi sätter tänderna i sorgeåret 2007. 2004 var året då det på allvar började hända saker i min skivsamling. Mycket av det jag listat här nedan är jag fortfarande mycket förtjust i.

Årets... .
.. skivor: Khonnor - Handwriting, Silverbullit - Arclight, The Tiny - The Tiny, Morrissey - You Are The Quarry, Jens Lekman - When I Said I Wanted To Be Your Dog.
... låtar: Mattias Alkberg BD - Fyllskalle, Joanna Newsom - Peach, Plum, Pear, [Ingenting] - Syster Dyster, Silverbullit - I Promise You, Luna - Astrounaut, Vega - Shake Up Your Soul, Jens Lekman - You Are The Light, Raymond & Maria - Ingen Vill Veta Var Du Köpt Din Tröja, Morrissey - The First Of The Gang To Die.
... övriga musik, oavsett utgivningsår: Bear Quartet. Pavement. Patrick Wolf. Pixies. First Floor Power. Ride. Lloyd Cole. Fleetwood Mac. Saint Etienne. Mogwai.
... konserter: Morrissey på Roskilde. Så fantastisk var han kanske inte, men jag såg heller inte särskilt många konserter det här året, så det finns inte särskilt många alternativ.
... läsning: Dave Eggers - You Shall Know Our Velocity, Gabriel Garcia Marquez - Hundra År Av Ensamhet, Klas Östergren - Fantomerna, Fjodor Dostojevskij - Brott och Straff.
... besvikelse (skiva): Ed Harcourt - Strangers. Den är inte direkt dålig, men var en rejäl besvikelse med tanke på de högt ställda förväntningarna.
... besvikelse (övrigt): Roskilde. Det var fantastiskt, men det kunde ha varit ännu bättre utan monsunregnet. Och mitt reportage blev skräp.
... film: Big Fish, Dawn Of The Dead, American Splendor.
... tv: Six Feet Under, såklart. Den mest engagerande tv-serie jag någonsin följt. ... märkligaste köp: En singel med Malcolm McLaren & The Bootzilla Orchestra.
... fest: Hela våren, men framförallt sista två månaderna, kanske.
... bästa krönikor: Bengt Ohlssons i DN På Stan.
... guilty pleasure: Orka! Orka! En serie som gör mig fruktansvärt irriterad, men som jag ändå inte kan låta bli att titta på.
... boende: Lägenheten i Motala. Kallt och dyrt under vintern, men våren var fantastisk i den lyan.
... värsta nyheter: Skolmassakern i Beslan, Tsunamin i Sydostasien.

Lista: 2003

Tiden går fort, vare sig man har tråkigt eller roligt. Det här var min årsbästalisten år 2003. Mycket av det kan jag fortfarande stå för.

Broder Daniel - When We Were Winning

(Jättebra i ungefär en vecka. Då sa den allt. Nu känns den ganska trist.)

Burt Bacharach - What The World Needs Now Is Love

(Gick tillsammans med ”Raindrops Keep Falling On My Head” varm på en harvig vinylspelare i min gamla lägenhet under en trevlig fest i våras.)

Calexico - Drenched

(”The roads never go where they’re supposed to go.” Sant så sant.)

Cat Power - He War

(Tror mest att det var videon som fick mig att lyssna mest på den här. Det finns bättre låtar på ”You Are Free”)

Johnny Cash - Hurt

(Årets svartaste. Nog sagt.)

Chasing Dorotea - Early Morning Mist

(Jag skrev en lång, lång krönika för att försöka beskriva hur mycket jag tycker om Chasing Dorotea. Jag misslyckades. Försiktigt trotsiga trumpeter. Glädjebubblande sång om nyfunnen kärlek. Det låter sig inte riktigt fångas med ord. Det måste upplevas.)

Clem Snide - I Love The Unknown

(En fascinerande liten berättelse.)

Elvis Costello - I Want You

(Han väser, snyftar, gnäller och spottar. Jag lyssnade på ganska mycket Costello under våren 2003, men ingenting berörde lika starkt som den här låten, från ”Blood & Chocolate”, som jag aldrig tycks hitta till ett rimligt pris.)

Differnet - Conflictionary (Barricade Builders Of The World Unite And Take Over)

(Read it in a book. Watch it on a screen. Fight it, on the streets.)

Ed Harcourt - Bleed A River Deep, Metaphorically Yours

(De vackraste pop-balladerna.)

Hidden Cameras - Ban Marriage

(Lo-fi versionen som får det att spritta i benen.)

Iron & Wine - Upwards Over The Mountain

(Finaste singer-songwriter-lo-fi:n.)

New Order - Bizarre Love Triangle, Blue Monday

(Gamla klassiker som jag upptäckte på allvar det här året. Bizarre Love Triangle är en oslagbar förfestlåt.)

Laakso - Long Beach

(De spelade på Fest-i-Valen. Jag hade inga som helst förväntningar på dem. De slog mig med häpnad.)

Legendary Pink Dots - Belladonna

(Ett minne; jag ligger på soffan i Helenas lägenhet och försöker sova medan Stefan spelar sina favoritlåtar, dvs. mestadels omelodiös, högljudd noise. Plötsligt bryter obeskrivligt vackra toner igenom väggarna av oväsen. Jag (sömnigt, men ivrigt): ”Vad är det här?” Han: ”Det är Legendary Pink Dots.”)

The Lilac Time - Gone For A Burton

(B-sida från 7”-singeln ”Return To Yesterday”. Mjuk, leviterande pop.)

Stephen Malkmus & The Jicks - Dark Wave

(Tuffast.)

Milky Wimpshake - Lemonade

(Att inte fler grupper använder orden ”meow” i refrängen är ett mysterium. Att inte fler dansat till Milky Wimpshake likaså.)

Moneybrother - Reconsider Me

(Trycket på festivaltröjan bleknade rätt fort, men låten var rolig ändå.)

Nixon - For Love!

(”For the chances that we missed, for the girls we never kissed, for the records that we loved...” Mitt soundtrack.)

Björn Olsson - Tjörn

(The Thrills får ursäkta. Björn Olsson gjorde årets bästa sommarpop.)

Outkast - Hey Ya!

(Jaja. Den är bra. Och den gick varm på Bryggeriets dansgolv när Anna stod bakom skivspelaren.)

Pet Shop Boys - Rent

(Jag lyssnade på ”Actually” hela sommaren, och framförallt då ”Rent”.)

The Postal Service - Sleeping In

(En fin låt helt enkelt.)

Radio Dept. - Against The Tide

(Spökgitarrerna från himmelen.)

Radiohead - There There, Where I End You Begin

(Det gamla Radiohead kom tillbaka i år, och åtminstone jag gladde mig otroligt mycket över de här båda låtarna. Spelningen på Hultsfred var inte dum den heller.)

Rocky Dennis - Black Cab, F-Word

(Nog har sagts.)

Spearmint - Solace

(Den gjorde att jag kände mig lycklig över att jag inte hade något förhållande som kunde ta slut.)

Östermalm - En Lyckad Kväll På Indian Star

(Årets mesta hyllning till spontant och osunt leverne.)

Lista: 2002.

Vi rör oss i sakta mak närmare nuet. Såhär tyckte jag 2002.
--
2002 var Håkan Hellström som tröst under ändlösa, förtvivlade höstförmiddagar.
2002 var en förvirrad förälskelse mitt imellan vinter och vår.
2002 var mest en lång passage.
2002 var inkörsporten till mitt nuvarande litteraturintresse.
2002 var det första festivalbesöket, det var langos, det var borttappade bilnycklar, naiva förälskelser, regn, lera, eufori, trötthet, Ed Harcourts trashade piano, David & The Citizens, människor och musik och lycka.
2002 var litterär gestaltning, Kuriren, Citygrillen och Red & Blue.
2002 var eget boende, efter att ha längtat i 7 år.
--
Årets 5 bästa skivor (släppta under 2002 - och jag bör påpeka att jag inte köpt så många nya skivor i år. Har därför inte så mycket att välja på.)

1. Desaparecidos - Read Music / Speak Spanish

(Den skiva som berört och betytt allra mest i år. När samhället visar upp sina mest orättvisa sidor, när myndigheterna bara ger dig korthuggna avslag, då finns Conor Oberst och Desaparecidos där, klappar dig på axeln och säger: ”Vi vet. Vi håller med. Krossa systemet!”)

2. David & The Citizens - For All Happy Endings

(De välte Teaterladan med en av Hultsfredsfestivalens allra bästa spelningar, och de välte mig av stolen med en av årets mest fulländade skivor.)

3. Doves - The Last Broadcast

(Den här skivan har allt! "Pounding" för partyt, "Satellites" för trösten och resten för epiken.)

4. Bright Eyes - Lifted, or The Story Is In The Soil, Keep Your Ear To The Ground

(Lite för lång, lite för splittrad, lite för jävla vacker. Och trots allt - med facit i hand - faktiskt inte lika bra som Fevers & Mirrors.)

5. Håkan Hellström - Det Är Så Jag Säger Det

(2002 var året då gamla favoriter släppte nytt material. Håkan misslyckades, precis som Bright Eyes och Kent, med att överträffa sina tidigare storverk. Men ”Kom Igen Lena!”, ”Minnen Av Aprilhimmeln” och ”Det Är Så Jag Säger Det” fick mig att helt strunta i förväntingar och jämförelser. Och bara njuta.)

Bubblare: Kent - Vapen & Ammunition, And You Will Know Us By The Trail Of Dead - Source Tags & Codes, The Perishers - From Nothing To One
--
Årets låtar

Håkan Hellström - Kom Igen Lena!

(Håkan höll mitt humör uppe under hela hösten tack vare ”Kom Igen Lena!”. Och vem orkar bry sig om låtstölder när det spritter så i benen?)

Marit Bergman - This Is The Year

(Med förhoppning om ett betydligt godare 2003.)

Christian Kjellvander - Oh Night

(Äkta amerikanskt vemod - från Sverige! Bländande vackert.)

White Stripes - Fell In Love With A Girl

(För att den strömmade ur varenda stereohögtalare under Hultsfredsfestivalen. Eller var det Hotel Yorba? Strunt samma.)

Doves - Pounding

(För att den borde ha strömmat ur varenda stereohögtalare under Hultsfredsfestivalen.)

Josef Zackrisson - Ovänner O Vänner(Hopplöst föråldrad men samtidigt ack så angelägen. Ovänner O Vänner var min vår.)
--
För övrigt. Årets bästa...
...filmer: Spider-man, Sagan om de två tornen och The Royal Tenembaums. Har inte sett så mycket film i år.
...modefluga: Halsduken!
...tv: Wimans, Studio Pop, Värsta Språket, 24
...läsning: Frans Daniel Nessle samt en massa gamla godingar som Hemingway och Söderberg
....rubrik: HÅKAN Hellström hittade MÖRDAD på semesterresan
--
Årets märkligaste hysteri: Mando Diao

Lista: 2001.

Såhär tyckte jag 2001. Det är alltså inte en lista som är aktuell nu längre. Uppenbarligen läste jag inte särskilt mycket böcker det året, "The Quotable Sandman" är ju trots allt bara en bok med illustrationer och citat.

Filmer 2001:

1. Sagan Om Ringen
2. Amelie Från Montmartre
3. Almost Famous

Skivor 2001:

1. Red House Painters - Old Ramon
2. New Order - Get Ready
3. The Plan - The Plan

Konsert 2001

1. Bright Eyes på Södra Teatern.
2. Bad Cash Quartet på Contan, Örebro.
3. Edson på Klubb Populär, Örebro.

Bok jag läst 2001:

1. Feber av Karin Ström
2. Hello Love av Charlotta Cederlöf
3. The Quotable Sandman av Neil Gaiman

Musik: Årets skivor #1.

Jag är bra på att köpa skivor, men hemskt usel på att köpa aktuella skivor. En gång i tiden brukade jag skylla på att aktuella skivor kostar för mycket, numera är det snarare så att det som släpps och skrivs upp sällan intresserar mig. Jag kanske har blivit bitter gubbe, men det känns som att allt nytt som släpps är nittio procent gimmick och tio procent substans. En tråkig inställning naturligtvis, men det är ju inte något jag valt själv.
Såhär brukar det sammanställas listor runt om i bloggosfären. Året ska summeras, skivor, filmer och böcker ska rangordnas. Jag har själv gjort det, i olika former, både 2005 och 2006. I andra forum har jag även samanställt listor tidigare år. Och oavsett ni vill det eller inte tänker jag publicera dem här på bloggen. Alltid roar det väl någon.
Det här året blir dock det svåraste hittills, och det inte för att det släppts så oerhört mycket bra detta år, nej, för att jag levt vid sidan om samtiden ända sedan den första januari. I min samling kan jag räkna skivor daterade 2007 på två händer, och riktigt bra sådana kan jag nog räkna på en. Och ändå har jag aldrig köpt fler skivor än jag gjorde i år (170 inhandlade skivor = ungefär en femtedel av skivsamlingen). Även på mp3-fronten är skivor från det gångna året underrepresenterade. Men undantag finns naturligtvis, en hel del bra, fräsch musik har passerat genom mina öron under året. Det känns dock fel att enbart presentera den och ignorera alla de äldre, fantastiska skivor jag ägnat uppmärksamhet åt. Min lista kommer därför vara ganska blandad. Gammalt och nytt i en salig röra. Tills den är färdig får ni roa er med att läsa vilka skivor jag har hållit närmast hjärtat tidigare år. Först ut; 2001.

Musik: En låt #28.

Frank Sinatra - Cycles

Första gången jag kom i kontakt med den här låten var det i Leonard Nimoys version. "Cycles" är en sån låt som drabbar en oavsett vem som framför den, och drabbad, det blev jag. "Cycles" är ju en sång om livet, inte så som man önskar att det ville vara, utan som det faktiskt är. Ingenting man går igenom med ett leende på läpparna, utan något man härdar ut efter bästa förmåga.

Jag satt häromdagen och drack vin med en god vän. Vi var lite surmulna båda två, som vi oftast är, och vi lyssnade på "Cycles" i bakgrunden. Jag förklarade högtidligt att det här är världens bästa låt, men han höll inte med. Han tyckte den var för munter. På sätt och vis har han nog rätt. Det är en munter sång, även om det inte märks på ytan. En hoppfull sång, om att fortsätta kämpa hur hårt motvinden än blåser, hur branta uppförsbackarna än är. Även om man inte alltid vet hur det ska gå till.

"So I'm down and so I'm out
But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers
Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'
I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears
But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me how"

Musik: The Twilight Sad, live på Debaser.

"Hi, we're The Twilight Sad, we're a small band from Scotland..." James Graham låter nästan lika valpig som den fjorton höstar och femton vintrar gamla pojke han sjunger om på bandets debutalbum. Han tittar blygt på publiken innan han vänder kinden mot oss igen, och bandet brister ut i ännu en dånande ångestserenad.

A Sunny Day In Glasgow må låta vackrare, men The Twilight Sad står helt klart för årest mest hjärtslitande, intensiva och desperata skotska shoegazeattacker. Och varför begränsa sig till länder och genrer? "Fourteen Autumns & Fifteen Winters" är en av årets bästa skivor, alla kategorier. Kanske inte fantastisk rakt igenom, men topparna är oerhört höga. Naturligtvis blev det en glad överraskning när jag i lördags, arg och ledsen och i behov av sällskap och alkohol, av en ren slump upptäckte att bandet skulle till att spela på Debaser. Mitt sällskap kunde tack och lov tänka sig att hänga med, och en dålig kväll blev plötsligt riktigt bra. Sällskap, alkohol och skotsk primalskriksterapi - mycket bättre kan det väl inte bli?

Och en bra konsert är det helt klart, även om jag har insett att den här typen av band sällan berör lika mycket från scen som på skiva. Det är lite som med Arab Strap, som jag såg vid ungefär samma tid förra året. Det var bra och gemytligt, men i närheten av exempelvis Sufjan Stevens makalösa Berns-spelning var det aldrig. Band som dessa har sällan resurser till någon spektakulär scenshow, ej heller musik som lämpar sig för det. Twilight Sad låter bra, men är inte jätteroliga att titta på. Basisten är en sur jävel som gnäller onödigt mycket över ljudet. James Graham gör sitt bästa. Han är intensiv och ser ut att inget hellre vilja än att drabbas av ett epilepsianfall på scenen (är det bara jag, eller skulle han med bravur ha kunnat spela huvudrollen i "Control" ?)

Låter jag negativ? Det är jag inte. Jag upprepar; det är en bra spelning. Jag gillar fortfarande Twilight Sad mer än mycket annat. De har låtarna, de har soundet, de har en bred skotsk accent som jag bara älskar, oavsett jag hör den från scen eller från skiva. Och live är de, till och från, rätt storartade. Men jag har nog blivit för gammal för att falla för tricken. När James Graham rullar runt på golvet eller knäböjer framför förstärkarna tycker jag bara det blir pinsamt, och går och köper en öl istället.

Litteratur: Boktips önskas!

Hej.


Ni vet... jag skriver ju om böcker här ibland va? Och vissa böcker jag skrivit om har jag tyckt om, ibland till och med tyckt riktigt mycket om. Men det var på tok för länge sen jag fullständigt golvades av en bok. Det känns som att jag läser mer pliktskyldigt än något annat, och den där riktiga läsupplevelsen har jag inte haft sedan jag plöjde Norman Mailers "De Nakna Och De Döda" i sommeras.
Det är där ni kommer in i bilden. Jag behöver er hjälp, jag behöver era tips på bra, riktigt, riktigt bra, böcker att sluka under julledigheten. Lämnas lämpligen i kommentarsfältet här nedan.

Film: 1408.

Regi: Mikael Håfström
Genre: Skräck
Titel: 1408
Land: USA
År: 2007

En fladdrande gardin i bakgrunden. En skugga som kanske, kanske inte bör kastas där den kastas. En termostat som vägrar fungera som den ska. En klockradio som plötsligt börjar spela. "1408" börjar ganska lovande. Det är en film som hyllats för sitt old school-spökande, och den inledande timmen lyckas bygga upp en rätt kuslig stämning. Så långt är allt väl. John Cusack funkar bra som Mike Enslin, skeptisk spökhotellsrecensent, och Samuel L. Jackson spelar sin hotellägare ungefär som vanligt - lite vresigt och barskt, som rollen kräver. Tyvärr barkar det utför ganska snabbt, och spökerierna blir så överdrivna (utan att kännas läskiga överhuvudtaget) att man omöjligtvis kan ta något på allvar. Då större delen av filmen går ut på att John Cusack ensam befinner sig i ett hemsökt rum krävs det att skrämseleffekterna fungerar för att filmen ska hålla. Det finns inte särskilt mycket annat att falla tillbaka på. Ingen kärlekshistoria som engagerar, ingen komik som underhåller, inte ens historien om Mike Enslins sorgearbete känns särskilt angelägen. Kvar finns bara ett, förvisso ganska snyggt, frossande i specialeffekter som varken skrämmer eller underhåller.

4/10

Litteratur: Pepp #9.

Rob Sheffield - Love Is A Mix Tape - Life And Loss One Song At A Time

Renee var tuff, Rob mesig, men kärleken till musiken förenade dem. De spelade in blandband till varandra, älskade Pavement, gifte sig unga. De var lyckliga. Men säg den lycka som varar för evigt - Renee dog plötsligt, och allt för ung. Kvar blev Rob, ensam med sina minnen. Och sina blandband.

Alla som någonsin hittat ett gammalt blandband från förr och stoppat det i stereon vet vilken oerhörd nostalgi lyssnandet kan föra med sig. Ett blandband är ju så mycket mer än summan av sina delar, och så mycket mer drabbande än att bara lyssna på enskilda låtar ”från förr”. Det är en helhetsupplevelse, en tillfällig tidsresa.

Blandbanden blev också viktiga hjälpmedel i Rob Sheffields sorgearbete, och ledde i slutändan till den här boken, som i grund och botten är Robs minnen av Renee och deras förhållande, återberättade med blandbanden som bakgrund. Textutdrag ut boken är bara en googling bort, och det är bitterljuv läsning. Och gripande nog att motivera en beställning. ”Love Is A Mix Tape” är på väg till mitt brevinkast as we speak.

Jag förväntar mig en engagerande men livsfarlig bok. Livsfarlig, inte för det tragiska innehållet, utan för att jag gissar att jag efter att ha läst den kommer att ha en skivinköpslista lång som en hel toarulle…

Film: Pepp #8.

Flm

Först skriker jag; "jaaa!" och sedan; "mot Pressbyrån!"

En ny filmtidning har tydligen sett dagens ljus, och det gör mig överlycklig. "Ingmar" var ju, sina fel och brister till trots, oftast riktigt trevlig läsning, men den slogs samman med "Stardust" och blev den fullständigt oläsliga "Allt Om Film". Sverige behöver en seriös filmtidning, och det ser ut som att vi faktiskt fått en. Tack för det.

Svammel: Headspin.

Idag: en obehaglig känsla av att maskinerna konspirerar mot mig. Först börjar mobiltelefonen stöta bort SIM-kortet, vilket ju gör den fullständigt oanvändbar. Femton omstarter senare lirar den igen, men hur länge? Time will tell. Sen börjar min laptop strejka när jag försöker öppna vissa websidor, bland annat såpass viktiga sidor som Handelsbankens, där jag uträttar mina bankärenden. Mycket obehagligt. När jag sedan, sjukskriven och jävlig -ja, även den maskin som kallas min hjärna har börjat jävlas och gett mig ovanligt plågsam migrän två dagar i rad - försöker komma ut på MSN och beklaga mig lite, då strejkar även det. Det suger att vara jag just nu.

(En virussökning senare fungerar anslutningen okladerligt igen. Kan man göra något liknande med hjärnan? Utan kirurgi eller röntgen?)

Musik: Pet hate #2.

At Swim Two Birds - Swedish Lakes

Jag var inne på Mickes Skivor häromdagen, och hittade till min stora lycka At Swim Two Birds "Returning To The Scene Of The Crime" för blygsamma 60 kronor. Det är en skiva jag varit på jakt efter en längre tid, och lätt skulle kunna tänka mig att betala det dubbla för. Förmodligen kommer jag att skriva mer om den skivan framöver, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att det är förödande dyster men förtrollande vacker slowmotionmusik, inte helt överraskande väldigt likt Montgolfier Brothers mörkaste stunder (Roger Quigley, som är At Swim Two Birds, återfinns även bakom mikrofonen i Montgolfier Brothers).

Så, vad är problemet då? Jo, problemet är låten "Swedish Lakes" som återfinns på At Swim Two Birds Myspace-sida. Det är egentligen inte så mycket en låt som det är en fältinspelning med lite stämningsfullt pianospel i bakgrunden. Jag hade förmodligen uppskattat det om det inte vore för att fältinspelningen rymmer en konversation mellan Roger Quigley och två svenska tjejer som på plågsamt knagglig engelska berättar om sjön de brukar bada i.

"It's väry nice. It's hot. Or hot... Wårm! Very nice. I took ö swim this morning. Its very, very nice. You should try it. A swedish läjk. The beach... Vad kallas brygga? The thing that goes out from the bea... Ah! Nu, nej fan, jag vet jag vet... Fuck! Ah, men jag vet vad det heter! The sing... of wood, that goes out from the beach..."

Om man, som jag, inte själv sportar ett perfekt engelskt uttal och blir smärtsamt medveten om det varje gång man hamnar i konversation med någon av annan nationalitet, är det en ren pina att lyssna på. Fruktansvärt. Nej, Quigley får gärna hålla sig till sina molokna sånger om sprit, cigaretter och förhållanden i förfall. Jag lyssnar gärna. Men håll svenska småtjejer borta från mikrofonen. Det finns ångest, och det finns ångest...

Film: Pepp #7.

I'm Not There

You don't need to be a Dylan fan to know which way the wind blows. Det räcker med att se trailern för att förstå att det här lär bli något utöver det vanliga. Trailern och Cate Blanchett. Enda orosmolnet är jobbige Ben Wishaw, men inte ens hans påtvingat truliga uppsyn lär kunna förstöra något såhär lovande. Vid sidan av "Control" den musikfilm jag ser mest fram emot just nu, och det mest intressanta i genren sedan "The Devil & Daniel Johnston".