Film: Kicking And Screaming.

Regi: Noah Baumbach
Genre: Drama, Komedi
Titel: Kicking And Screaming
Land: USA
År: 1995

Plötsligt är det så självklart, så uppenbart. Om ingen tänkt på det innan är det snudd på skandalöst, och om någon redan sagt det så tål det ändå att sägas igen: Noah Baumbach är den nye Woody Allen. Så är det. Hans filmer är fulla av intellektuella, neurotiska människor som ältar sina lyxproblem. Gillar man sånt älskar man Baumbach. Jag älskar sånt, och älskar således Noah Baumbach. Väntan på kommande "Margot At The Wedding" är olidlig...

Jag har nu sett två av hans tre filmer. Kvar att se är "Mr. Jealousy", som han själv tydligen inte vill kännas vid längre. Den gode Baumbach tycks vara sympatiskt, om än onödigt, kritisk till sina tidiga filmer. "Kicking And Screaming" tycker han till exempel är överansträngt smart och inte tillräckligt emotionellt engagerande. Struntprat, säger jag. Det är en film som både roar och oroar, som bjuder på både skratt och allvar. Som Bret Easton Ellis-filmatiseringen "Lustans Lagar", fast med människor istället för iskalla, kåta robotar.

Filmen kretsar kring Grover, Max, Otis och Skippy, som i de inledande minuterna firar sin examen från collage. Eller firar är kanske fel ord, snarare våndas. Ingen av dem är särskilt sugen på att kastas ut i det okända vuxenlivet, utan biter sig fast vid sin gamla skola för glatta livet. De hoppar på strökurser, går på skolfester och för egentligen en rätt meningslös - och högst ofrivillig - slackertillvaro, utan att göra särskilt mycket konstruktivt åt saken. Några gnäller, några löser korsord, någon tar jobb i en videobutik, men allra mest hänger de på samma ställen som de gjorde som studenter, och alla problem löses på temporärast möjliga sätt. (Det illustreras mycket roligt och effektivt när Max istället för att sopa upp resterna av ett tappat glas helt enkelt lägger en lapp med texten "broken glass" över).

Dialogen är underbart rolig, karaktärerna skickligt utmejslade, och fem minuter in i filmen känns det redan som om de är gamla bekanta, bekanta som man gärna umgås med, trots att de bär sina brister på skjortslaget. Otis är osäker och försiktig ("I'm antsy times four!"), Max är påklistrat cynisk, Grover deppar över sin flickvän som flyttat till Prag ("I've never 'been to Prague' been to Prague, but I know that thing, I know that... 'Stop shaving your armpits, read "The Unbearable Lightness Of Being", fall in love with a sculptour and now I realise how bad american coffey is'-thing") och Skippy är egentligen en rätt intetsägande figur med fånig frisyr...

Jag undrar vad som hände med alla de här underbara skådespelarna? Förrutom Parker Posey och Eric Stoltz, som spelar ytterst små roller, tycks alla ha gått upp i rök. Synd och förbannad skam, för de var verkligen något extra. Eller så var det Baumbachs personregi som lyfte dem. Oavsett vad så har de gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta sina vilsna karaktärer, med att ge dem kött och blod och karaktär. Även om filmen är nästan oavbrutet rolig så finns det alldeles hjärtskärande scener, som aldrig hade fungerat utan en subtil och övertygande skådespelarensable.

Jag har läst att det på sina håll i USA nästan ses som ett måste att se den här filmen i samband med examen. Jag kan förstå det, men tycker samtidigt att det är onödigt begränsande. Det borde ses som ett måste för vem som helst att se den här "Kicking And Screaming", för vi har ju alla varit där, eller hur?
Vilsna, på tröskeln till vuxenvärlden, med händerna spjärnande mot dörrkarmen.

9/10

Svammel: Helgens shoppinglista.

Det har blivit en dyr helg för undertecknad. Det har väl löningshelger en förmåga att bli för alla, men i mitt fall har en oproportionerligt liten del av budgeten gått till öl, och ganska mycket har gått till helt andra prylar. Som...


En extern hårddisk på 320 Gb. - Äntligen kan jag rippa skivor utan att först behöva ta bort något gammalt! Äntligen kan jag frigöra utrymme och kanske få datorn att röra sig lite fortare.
--
Josh Rouse - 1972 - En skiva jag tänkt inhandla en längre tid, men som aldrig riktigt ville sjunka i pris. Nu hittade jag den för 99 :- på Bengans på Drottninggatan. Josh Rouses musik är så mjuk att allt annat känns kantigt, trubbigt och påträngande. Souligt svängig är den också.

Belle & Sebastian - The Life Pursuit - Också för 99 :- på Bengans. Har bara gett den en lyssning än så länge, men tyvärr blev jag rätt besviken. Jag hade hoppats på att även denna skiva skulle vara mjuk och behaglig, precis som bandets övriga skivor är (framförallt då "Dear Catastrophe Waitress" som verkligen var överraskande bra!) men tyvärr. Den lät lite för modern, lite för stiff, lite för långt från allt det jag egentligen vill ha just nu.

The Kinks - Something Else By The Kinks - Skivor med "Waterloo Sunset" på är mina vänner, och "Something Else By The Kinks" är en bra skiva, helt klart. Bara inte så mycket barockpop som Allmusic ville göra gällande. Lite synd.

ASS - Ass - En fullständigt ljuvlig skiva som stått på inköpslistan länge (även om jag glömt skriva in den på önskelistan här på bloggen - oförlåtligt!) Stämningsfullt och akustiskt, lite som Midaircondo och Tape, men mer melodiöst.
--
Hanif Kureishi - Kärlek I En Blå Tid - Det här blir min tredje Kureishi. Återstår att se vad jag tycker om den, de två tidigare har varit yeay ("Intimitet") respektive nay ("Gabriels Gåva"). Den här verkar vara cynisk, vilket även den förstnämnda var. Det lovar ju gott. Men livet är för kort för att slösas bort på dåliga böcker, och den här får avgöra om jag i fortsättningen lägger mer tid på Kureishi.

Joan Didion - Ett År Av Magiskt Tänkande - En bok om sorgearbete låter ju lagom kul, men ha i åtanke att jag gillar "Six Feet Under", och därför fascineras av allt som har med död och sörjande att göra. Det påminner mig... Jag måste kolla upp Rob Sheffields "Love Is A Mix-Tape" som ska vara ungefär samma sak, men i en mer popkulturell kontext.

Beth Nugent - Live Girls - Jag vet egentligen ingenting om den här boken, men den var ganska snygg och kostade tio kronor. Får se om den är läsvärd också. Hoppas.

Ernest Hemingway - Farväl Till Vapnen - Jag är ingen Hemingway-man, och ändå har jag läst det mesta han skrivit. Inget är väl direkt dåligt, men det är bara krigsskildringen "Klockan Klämtat För Dig" som jag verkligen fastnat för. Kanske för att den, när allt kommer till kritan, är en roman om dödsångest. "Farväl Till Vapnen" är väl, vid sidan av "Den Gamle Och Havet", karlns mest välkända verk, så det känns som att det är på tiden att jag läser den.

Magnus Carlbring - Paul Exodus Propp - Minns att jag sett den här boken på något bibliotek någon gång, tänkt: "Den här ser ju postmodern ut", men aldrig lånat den. När den sen dyker upp på Myrorna vid Hötorget för en billig penning är det ju klart man slår till. Jag vet inte vad den handlar om, men den ser fortfarande väldigt postmodern ut.

Musik: Statistik #1.

Behold! Listan över de artister jag lyssnat allra mest på de senaste ... två åren? (I datorn that is, jag väntar fortfarande på att Last.FM ska kunna registrera de skivor jag spisar i stereon... Om detta sker kommer listan nog att se ganska annorlunda ut.)

Lustigt att Sufjan Stevens fortfarande innehar förstaplatsen, jag har inte lyssnat på honom på år och dar känns det som. De övriga artisterna hoppar mest omkring och byter plats med varandra på topp tio-listan.

Film: Ghost Rider.

Titel: Ghost Rider
Genre: Action
Regi: Mark Steven Johnson
Land: USA
År: 2007

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som "Daredevil"-filmen till exempel. Så mycket potential, sånt fruktansvärt magplask. En ful, korkad och tråkig film, som kunde ha blivit så bra. Tänk om regin överlåtits till Robert Rodriguez eller Zack Snyder, tänk en ner till minsta bildruta trogen adaptation av Frank Millers "Daredevil - The Man Without Fear". Kunde ha blivit fantastiskt; ett hårdkokt uppväxtdrama kombinerat med lika delar "Sopranos" som "Karate Kid". Nu blev det istället en av de absolut sämsta filmer jag någonsin sett.

Hans nya film, "Ghost Rider", är faktiskt precis lika dålig. Jag har inte läst särskilt mycket av Marvel-serien den baseras på och kan därför inte utröna hur pass trogen den är sin förlaga, men det spelar ingen som helst roll. Nicolas Cage har sällan varit mer oinspirerad än han är i rollen som Johnny Blaze, stuntmannen som efter en pakt med djävulen (Peter Fonda) förvandlas till ett brinnande skelett på motorcykel. Estetiken är precis som i "Daredevil", smaklös och vulgär. Cages kärleksintresse (Eva Mendes) har ungefär lika mycket utstrålning och charm som en trästock, vilket man försöker kompensera med make-up och kläder värdiga en mjukporrfilm.

Jag är egentligen inget fan av actiongenren, men så länge jag får lite verklighetsflykt, spänning och välkoriograferade scener är jag nöjd. Allt det här skulle med andra ord kunna vara okej om filmen åtminstone var underhållande. Det är den inte. Långdragen och seg och sanslöst ospännande. Inte en enda scen fungerar. Johnson försöker manipulera publiken, men har inga trådar att dra i. Han behärskar hantverket i teorin. Inte i praktiken.

Ibland tänker jag på saker som gör mig ledsen. Som att Mark Steven Johnson förmodligen kommer att regissera och producera filmatiseringen av Vertigo-serien "Preacher"...

2/10

Litteratur: Fredrik Virtanen - Olyckligt Kär I Ingen Speciell

Titel: Olyckligt Kär I Ingen Speciell
Författare: Fredrik Virtanen
År: 2005

Fredrik Virtanens bloggroman är den bästa tunnelbanebok jag någonsin läst. Lättsmält och lättglömd, men ändå förvånadsvärt underhållande och svår att lägga ifrån sig. Stationerna flyger iväg i sällskap med Virtanens korta reflektioner, låttips, synpunkter och kommentarer. Styrkan ligger i anspråkslösheten. Det är så långt ifrån skönlitteratur man kan komma, nästan provocerande hafsigt och meningslöst, vilket ju är att vänta sig när det rör sig om en samling bloggtexter. Det Virtanen skriver är minor chick-lit. Det är lite uteliv, lite neuroser, lite annekdoter från mediasvängen och lite skvaller, serverat i precis lagom stora portioner. Internt så det slår över ibland, men för den som kan sitt blogg-Stockholm är det inga större problem att hänga med. "Olyckligt Kär I Ingen Speciell" är inget jag egentligen kan rekomendera, men för den som behöver lite samtids-bang for the buck är den helt okej. Läs den fort, innan samtiden är förfluten bara.

5/10

Musik: Divine Comedy - Victory For The Comic Muse.

Artist: Divine Comedy
Titel: Victory For The Comic Muse
Bolag: EMI
År: 2006

Dudutt.

Blinkandet i skärmens underkant indikerande att ännu ett MSN-meddelande levererats.

"Vilket polerat sound! Han har verkligen utvecklats", skrev Stefan. Han hade en kort stund tidigare bett mig skicka ett smakprov på senaste Jens Lekman-skivan, jag hade sänt honom min favorit, "Your Arms Around Me" och trodde således att det var låten han skrev om. Ännu ett meddelande damp ner. Där stod något i stil med:

"Han sitter ju knappast hemma i lägenheten och spelar in längre."

Det var här någonstans jag började förstå att min vän Stefan förväxlade Jens Lekman med Divine Comedys "The Light Of Day" som jag skickat tidigare den kvällen. Förmodligen låg den i samma spellista, och han hade helt enkelt utgått från att det fortfarande var Jens Lekmans mörka stämma som ljöd genom lägenheten, när den i själva verket bytts ut mot Neil Hannons. Det är inte så konstigt, man kan lätt missta sig. Inte för att de låter exceptionellt lika, men ju mer jag lyssnar destå fler likheter hör jag. Det är inte bara det att Hannon och Lekman utforskar samma musikaliska landskap - det storslagna, dramatiska och pompösa - de gör det båda med humor och värme, något som främst märks i deras texter. På "Victory For The Comic Muse" rimmas det så det skulle räcka till en hel tomteverkstad full med julklappar. Och det är fyndiga rim, vissa textrader så smarta att det är rent förbluffande. Låtarna kretsar kring så vitt skilda ämnen som mödrar, att förlora oskulden, åldrande, förlorad kärlek och en flicka mer mystisk än en gammal tv-serie. För att nämna några exempel.

En av favoriterna är tidigare nämnda "The Light Of Day", en ganska rak, på gränsen till banal låt men med en melodi och produktion som gör att jag spelat den mer än vad som kan klassas som hälsosamt. Den må vara hur sliskig och smörig som helst, den må i grund och botten vara en schlager, det bekommer mig inte. Spelades sånt här i Eurovisionsschlagern skulle jag sitta bänkad i tv-soffan.

Allra starkast är nog "A Lady Of A Certain Age", där Hannon gör något extra imponerande. Låten handlar om en åldrande överklassdam, det liv hon levt och det liv hon nu, på ålderns höst, lever. Ett liv i sus och dus, såväl då som nu.

"And if a nice young man would buy you a drink
you'd say with a conspiratorial wink
'You wouldn't think that I was seventy'
and he'd say 'No, you couldn't be!'"

Men ju längre låten framskrider, ju djupare huvudpersonen sjunker, destå yngre låtsas hon vara. Tills refrängen till slut låter så här;

"And if a nice young man would buy you a drink
you'd say with a conspiratorial wink
'You wouldn't think that I was fifty three'
and he'd say 'No, you couldn't be!'"

Och just där, i den avslutade raden, fraserar Hannon lite annorlunda. Det är inte längre, som tidigare, ett artigt "No, you couldn't be!", det är ett skeptiskt, häpet uttryck. Hon må vara välbevarad, men femtiotre, det är hon absolut inte. Det finns något djupt tragiskt i den fraseringen, som säger det mesta om låtens huvudperson. Det är oerhört snyggt!

Sen finns det ju några spår som går på tomgång också. Snygga, välljudande och smarta Scott Walker-pasticher, men de lämnar ändå inget bestående intryck. Det är synd, för de drar ner en skiva som skulle ha kunnat vara fantastisk till att bara vara riktigt trevlig.

6/10

Film: Smoke.

Titel: Smoke
Genre: Drama
Regi: Wayne Wang
Land: USA
År: 1995

"Jag kan ta med en film jag har köpt, 'Smoke' heter den."
"Ah, den där med Kate Winslet?"
"Nej..."

"Jag såg en bra film igår, 'Smoke'."
"Ah, den där med Kate Winslet?"
"Nej..."

"Holy Smoke" heter en film där Kate Winslet, om jag fattat saker och ting rätt, spelar en kvinna som hjärntvättats av en indisk sekt. Jag har ingen önskan att se den. Den verkar vara sådär. "Smoke" heter en film av Wayne Wang. Enda likheterna filmerna imellan, förrutom ordet "smoke" i titeln, är att Harvey Keitel medverkar i båda. I "Smoke" spelar han den trulige men hjärtlige ägaren till en cigarrbutik i ett ruffigt gathörn i New York. Det är en butik av den sorten som enbart tycks finnas i fiktionen. Hur ofta stöter man själv på de där smultronställena där man är tjenis med såväl expediten bakom disken som med kunderna? Dit man går lika mycket för att snacka strunt en stund som för att handla något? Är det så att de ställena bara finns i New York? De tycks vara extra vanligt förekommande i filmer, böcker och teveserier som utspelar sig just där.

Hursom, en av butikens stammisar är författaren Paul (William Hurt). Pauls fru har dödats i ett bankrån, och han är mitt uppe i sorgearbetet när han en dag tar ett snesteg rakt ut i vägen. Han räddas från att bli överkörd av Rashid (Harold Perrineau som vi känner igen som Michael i "Lost") och de blir snabbt goda vänner.

Nej, varför berättar jag det här? Det är ganska oviktigt. "Smoke" är en film som lever mer på sin stämning än på sin handling. Tom Waits på soundtracket, långa dialoger om nonsensämnen, charmigt slitna figurer, ruffiga storstadsmiljöer. De som gillar Jim Jarmusch (själv är jag kluven) kommer att känna sig hemma här. Det "Smoke" har som många av Jarmuschs filmer saknar är ett skickligt manus, här författat av New York-kännaren Paul Auster. Här finns hela tiden en röd tråd, det blir inte enbart sköna typer som röker och snackar strunt. Till och från blir det rent av riktigt gripande också. Det märks att såväl regissör som manusförfattare och skådespelare har kännt för de här luggslitna människorna. Det smittar av sig, i vissa scener sitter jag och känner mig riktigt upplyft, bara av att få se de här karaktärerna umgås med varandra. Att det sen blir lite väl gulligt i slutet, det kan man ha överseende med. Det är ändå en film med ett enormt hjärta, och något annat än ett lyckligt slut hade varit direkt magstarkt.

7/10

Musik: En låt #27.

Pale Fountains - Thank You

Här skulle jag komma med något nytt, något eget, något himlastormande vackert som skulle få er att geniförklara mig. Ni skulle hylla mig som en stor poparkeologen för det här, som en stor konnäsör, en nobel kännare av den mest eleganta 80-talspopen. "Tack Niklas", skulle ni säga, "för att du visade oss vägen till Pale Fountains!"

Och så kom L'amour à Trois före. De kom inte särskilt långt före ens, de promenerade ikapp mig och passerade mållinjen med en liten nätt pirruett. "'Thank You' och jag är nästan jämngamla, har samma hjärta och ambitioner men ändå hade vi aldrig mötts tills igår" skrev Björn på L'amour à Trois den tionde oktober. Det är ju så man blir förbannad. Han bör således ha hört "Thank You" för första gången den åttonde oktober, när jag själv haft den på hårddisken ända sedan i sommeras någon gång, och på mp3-spelaren sedan början av hösten.

Som så många andra historier ur mitt liv börjar den här med att jag sitter på kammaren och hänförs av hur otroligt bra The Clientele är. Det har jag sagt förr, men det kan upprepas hur många gånger som helst - The Clientele är otroligt bra. Den här speciella dagen kände jag dock att det inte riktigt räckte med Clientele. Jag ville ha mer. Jag surfade in på gamla nedstänga guldgruvan Twisterella, sidan vars skriverier från början fått mig att upptäcka bandet. Jag var ute efter att gräva vidare, bocka av referenser, utforska de band som influerat Clientele.

"Sedan 1997 har The Clientele givit ut en rad vinylsinglar som för mig känns lika klassiska som Belle and Sebastians EP-skivor eller lika magiska som Pale Fountains första singlar." skrev Fredrik Nilsson i en intervju med bandet. Inget som nödvändigtvis säger att Pale Fountains musikaliskt skulle ha något med Clientele att göra, men jag gav dem ändå en chans och blev långt ifrån besviken. Egentligen var 60-talsinfluenserna enda gemensamma nämnaren banden emellan, men där Clientele sökte sig mot barockpopen - Zombies, Left Banke, etc, var Pale Fountains mer influerade av Burt Bacharach och den lite soligare, mer lätttillgängliga poppen.

Och "Thank You" heter alltså den bästa, men långt ifrån enda bra, låten jag hittills hört med dem. Förrutom tidigare nämnda akter får den mig att tänka på en hel mängd brittiska 80-talsband som rörde sig i liknande landskap. Aztec Camera, Orange Juice, kanske Lloyd Cole & The Commotions. Det är den sistnämndas svajiga röst och jangliga gitarrer, men mer melodiöst och lättnynnat, och med en fullkomligt ljuvlig trumpet som eskalerar i refrängen - en refräng som för övrigt är lite mer bitig än vad som är kutym inom genren.

Det är en hit om jag någonsin hört någon, och att den aldrig tog sig upp på brittiska topp 40-listan är ett tecken så gott som något på att världen är hemsk och orättvis. Men nu har ni hört talas om den iallafall, och tack vare de vänliga människorna på L'amour à Trois kan ni också ladda ner och lyssna på den redan idag. Glöm bara inte bort vem som egentligen var först på bollen.

Musik: Anna Järvinen - Jag Fick Feeling.

Arist: Anna Järvinen
Titel: Jag Fick Feeling
Bolag: Häpna
År: 2007

Hon har en röst som är bland det mest uttrycksfulla jag någonsin hört. Redan på Granadas tid kunde man i Anna Järvinens låtar ibland höra hur hennes ansikte sprack upp i ett leende i studion. Samtidigt kunde hon låta så sorgsen att jag hade problem med att lyssna på debutskivan utan att må direkt dåligt. Få röster har den effekten på mig. Mark Kozeleks är en, Nille Sandbergs i svenska Vega en annan. Annas röst är vacker, men ack så melankolisk. Bitterljuv, men det ljuva är förrädiskt, som minnet av något ljuvt som funnits där, försvunnit och som man påminns om att man aldrig kommer att få tillbaka.

Solodebuten, med fina titeln "Jag Fick Feeling" är också den mycket vacker, men med ett lite bredare känslospektra. I sällskap med denna mår jag aldrig dåligt. Det bara svider lite, då och då. Som första raderna i "Kom Hem", där orden "Kom hem, jag saknar dig" låter så genuina som de annars bara kan låta om de viskas genom en telefonlur. Eller i "Vårmelodi" där en harmonisk, akustisk Nick Drake-melodi plötsligt överöstas av stråkar så spökligt dramatiska att man tappar andan.

Det här är en skiva som är full med sånt. Tvära kast. Skör, men samtidigt stark och stolt. Ömsom känslig och intim, ömsom storslagen. Lika mycket ligger i melodierna och produktionen som i rösten. Granadas skivor var ganska traditionellt instrumenterade, och det fungerade ypperligt där. Här är soundet betydligt rikare, mer utsmyckat, utan att kännas pråligt. Instrumenten turas om med att bära melodierna, hjälps åt med de tyngre lyften. En flöjt samsas med en dyster kör, en psykedelisk orgel kikar fram bakom en slöja av gitarrer...

Det tråkiga är att det finns spår som jag faktiskt hoppar över, och det finns delar av låtar där hennes röst faktiskt blir lite för mycket. Lika mycket som den är hennes största tillgång kan den ibland komma ivägen, distrahera mig i all sin innerlighet. Den kan låta lite konstlad och påminna om tarvligheter som Lisa Ekdahl. Särskilt stör det mig när hon sjunger som mest otydligt. I "Nedgångslåten" finns ett parti där jag inte har en aning om vad som sjungs, men det låter för något ögonblick som om hon ska till att sjunga "Hallå i stugan!" och det gör mig mer full i skratt än berörd. Synd på en låt som i övrigt har allt man kan önska sig; jazzigt komp och midnattsblått visslande.

Men nu är jag överdrivet kritisk. De här små defekterna innebär inte på något sätt att "Jag Fick Feeling" är dålig, den är fortfarande en av årets mest intressanta skivor, och helt klart den starkaste svenskspråkiga. En tidlös skiva som nog kommer att hänga med länge, länge.

7/10

Film: Pepp #6.

His Dark Materials - The Golden Compass

Det må verka märkligt att jag går och längtar efter det här... Det var mycket länge sedan jag läste fantasy, jag tröttnade på Harry Potter efter att ha läst tre sidor, och jag har överlag väldigt svårt för familjevänliga matinéäventyr. Jag föredrar i regel dramatisk diskbänksrealism, tragik, gråt och tandagnisslan. Men Philip Pullmans trilogi "Den Mörka Materian", om en paralell värld som geografiskt påminner om vår egen men i övrigt inte har särskilt många likheter, har något alldeles särskilt. Jag skulle säkerligen älska den även i vuxen ålder. Till att börja med är det en ovanligt mörk saga, skriven för de lite större barnen. Dessutom mer intelligent än det mesta inom genren. Mer filosofi än svärd och trollformler. Det tråkiga är att det pratas om att Philip Pullmans ateistiska budskap (ett budskap jag förvisso aldrig uppfattade när jag läste böckerna, naiv och obildad som jag var) verkar ha skrivits ut ur manus för att inte skrämma bort den amerikanska publiken. Men det kan man säkert leva med, så länge filmen är så dramatisk, snygg och fantasifull som trailern utlovar. En saga i min stil.

Trailern kan ni se här.

Musik: En låt #26.

N.Lannon - I Freak You Out

N.Lannon får inte särskilt mycket kärlek, och det är inte så konstigt. Han är egentligen en ganska ordinär singer-songwriter, en som lutar sig mer mot sitt sound (dunkel akustik med atmosfäriskt knaster och elektroniska harmonier i bakgrunden) än mot sina låtar. Stämningsfullt är det, och funkar ypperligt i situationer där stämningsfull musik brukar fungera. Ur laptopens högtalare sent om natten, exempelvis. Men det är sällan jag finner mig nynnandes hans låtar, sällan hans musik ploppar upp i skallen och vägrar försvinna förrän jag stoppat hans skiva i cd-spelaren. Eller laptopen.

Det är nu jag talar om att det finns ett undantag.

"I Freak You Out" heter N.Lannons absolut bästa låt. Den avslutar hans debutskiva "Chemical Friends", och inleds med några av de finaste, sannaste och enklaste raderna jag vet, rader jag alltid nynnar i mitt huvud såväl inför som efter extra tunga arbetsdagar. Gitarrens strängar vibrerar moloket, så som bara riktigt utmattade och långsamma fingrar kan få dem att vibrera, och Nyles Lannons Elliott Smithska röst låter uppgiven och bräcklig, sådär som man kan känna sig efter ett riktigt helvetiskt arbetspass.

"It's easy to ignore some signs
when working like a dog.
And so easy to focus all the time
on things we are not"

Nu är detta egentligen inte alls en låt om arbetslivets vedermödor, frihetens pris och tillvarons brist på mening, utan en historia om uppbrott, om slutet på ett förhållande. Tror jag. Men det är oväsentligt. Det fina med popmusik är ju att man kan ge den de betydelser man själv vill, och för mig kommer den här låten alltid att, tillsammans med Eldkvarns "I Skydd Av Mörkret", vara soundtracket till de där eftermiddagarna då jag gick från jobbet mot busshållplatsen med en knuten näve i fickan och frustrationen surrade som ett bålgetingbo i huvudet.

Tv: Californication.

Sådär. Sju avsnitt in i serien känner jag att det är dags för en liten utvärdering. Och jodå, "Californication" är en bra tv-serie. Rolig, gripande (även om de där riktigt engagerande scenerna hittills har lyst med sin frånvaro) och ganska jäkla beroendeframkallande. Men samtidigt smått oroande. Gång på gång tvingas jag att påminna mig själv om att Hank Moody inte alls är en skön lirare, utan faktiskt en djupt tragisk figur. En förvuxen tonåring som döljer sitt självhat bakom en vägg av elaka oneliners, destruktivt drickande och tomt sex.

Jag ser på ”Californication” på samma sätt som jag en gång läste Bukowski: (och inte är det väl för inte som David Duchovnys halvalkade sexmissbrukare delar förnamn med Henry ”Hank” Chinaski, Charles Bukowskis återkommande alterego?) med lika mycket fascination som äckel, lika road som oroad. Hank är inte cool när han lullar omkring i snabbköpet med en halvdrucken vinflaska i handen, det är inte häftigt när han kräks ner den svindyra tavlan hans exflickväns slemmige man just investerat i. Men det är kul. Hank Moody är ju något så klassiskt som en beautiful loser; vass och elak men med ett hjärta av guld, omöjlig att ha att göra med men svår att vara utan. En person som många (jag själv inkluderat) i svaga ögonblick önskar att vi kunde vara.

"Californication" har en annan fördel som får mig att hänga kvar, även efter ett osedvanligt segt avsnitt (som episod sju, "Girls, Interrupted") som i vanliga fall brukar kunna få mig att helt tappa intresset för en teveserie. Avsnitten är inte mer än tjugofem minuter långa. Kanske hade man inte orkar med större doser av den ganska sorgliga spritromantik detta trots allt är. Framförallt hinner jag aldrig bli rastlös innan eftertexterna börjat rulla.

Musik: Ordningen återställd.

Sådär, ni kan andas ut nu, ni kan sova gott om nätterna, ordningen är återställd och paniken har lagt sig. Min försvunna Sagor & Swing-skiva har kommit tillbaka. Den hade gömt sig bland mina vinylsinglar, och eftersom vinylsinglar är något jag sällan lyssnar på var det inte direkt det första stället jag letade på.

Nu tror ni säkert att jag på grund av detta lyssnar på Sagor & Swing eller gamla vinylsinglar, men nej. Idag är det Jim O'Rourke och Mickey Newbury som snurrar i spelaren. Helt rätt en bakisgrå lördag i Hallonbergen.

Musik: Men In Fur - Men In Fur.

Artist: Men In Fur
Genre: Twee, Indie
Titel: Men In Fur
Bolag: Happy Happy Birthday To Me
År: 2004

Det är alltid roligt att snubbla över nya artister, särskilt om man snubblar över dem på stigar som man betraktat som sedan länge upptrampade. Jag satt en dag och slentriansökte på Tradera då Men In Fur plötsligt stack ut som en slingrig rot och fällde krokben för mig. Det första jag föll för var beskrivningen:
"Pop i stil med Belle & Sebastian."
Jag älskar Belle & Sebastian.

Det andra jag föll för var omslaget. Det var väldigt fint. Samma typ av murriga färger som brukade dominera The Smiths omslagsbilder, men med ett betydligt mysigare motiv. En välklädd leende ung man med en stor hare i famnen. Respekt.
Det tredje jag föll för var det faktum att "Men In Fur" (plattan alltså) är en flummig temaskiva om djur. Låtarna har titlar som "The Lonely Bear", "The Tiger Song", "The Monkey Song" och "The Snake Song". Oemotståndligt, för oemotståndligt för att motstå.

Men In Fur är ett ganska hemligt band, ett av de där sympatiska små banden som inte finns på MySpace. De har en egen hemsida där man bland annat kan läsa att bandet består av Jayme Gourkas, Frank Jordan, Eric Van Osten, Melissa Kramer och Rose Bochansky, att de bär fuskpäls som en hyllning till deras vänner i djurriket och att de rekomenderar Richard Adams "Watership Down", en roman de även planerar (planerade?) att hylla med både en teateruppsättning och ett temaalbum. Då någon information om att detta verkligen blivit av inte står att finna någonstans, drar jag slutsatsen att det är ambitioner som aldrig verkar ha uppfyllts. Det är synd, men samtidigt på något sätt vackert. Ouppfyllda drömmar; jag kan relatera. Men In Fur känns inte bara ganska hemliga, utan också väldigt sympatiska.

Jag ska inte överdriva och påstå att "Men In Fur" är det bästa jag hört. Det är en skiva som låter ganska genretypisk. Har man hört och gillat Ladybug Transistor, Beulah och nämnda Belle & Sebastian gillar man säkerligen också det här, även om det sällan riktigt kommer upp i deras höjder. Idéer saknas inte, som ni säkert förstått. Melodierna är fina, och soundet är varmt och harmonsikt. En akustsk gitarr här, en trummaskin där, lite behagligt blås och 60-talsinfluenser där. Sångaren sjunger lite nasalt, som Roger Gunnarsson (Nixon) ungefär. Jag kommer att tänka på Labrador, på Ettnollett, på Emmaboda, och jag har absolut ingenting emot det.

Tyvärr saknas, med ett undantag, de där riktiga brottathitsen. Undantaget heter "The Deer Song". Det är en alldeles underbar liten popdänga som inleds med en sprittande syntmelodi som sedan återkommer gång på gång i låten. I förgrunden varm stämsång och mjuka arrangemang. En ljuvlig kontrastkombination, som faktiskt på alldeles egen hand motiverar ett inköp av "Men In Fur".

6/10

Film: Hata Göteborg.

Titel: Hata Göteborg
Genre: Drama
Regi: Robert Lillhonga
Land: Sverige
År: 2007

Ett gäng testosteronstinna Helsingborgskillar splittras när en kusin från Göteborg dyker upp med en befriande avslappnad attityd. Det är inte konstigt att "Hata Göteborg" jämförts med "Farväl Falkenberg". Båda handlar om manliga kompisgäng i upplösningstillstånd, båda är inspelade med minimal budget. Isak, killen som här blir den utlösande faktorn, känns dessutom som om han mycket väl hade kunnat umgås med killarna i Falkenberg. Fullt lika bra blir dock aldrig "Hata Göteborg". Det är lite för ojämnt skådespeleri, lite för hastig klippning här och där, och ett par pinsamma scener. Dessutom saknar jag den konstnärliga ambitionen som var så tydlig i Jesper Ganslandts film. Men sevärd är den, absolut, om inte annat så för Nicolaj Schröders briljanta tolkning av gängets ledare, Jonas Mitander. Fullständigt vansinnig är han, och även när han spelar över som allra värst och drar sin tough guy act över parodins gräns, så är det alltid Jonas, inte Nicolaj, som spelar över. Method acting, på min ära.

6/10